Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. I konstens huvudstäder. 1830--40-talen - 4. Skandinaviskt konstnärsliv i Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KONSTENS HUVUDSTÄDER 383
och munkar, förbi brokigt klädda bönder, som rida på åsnor, och kvinnor på
väg till brunnen med kopparkärlet på huvudet.
Måleriska små städer hänga som kråkbon på höjderna, växa ut ur bergens
spetsar, gråa som klippan. Man färdas utmed Trasimenersjön, genom Umbriens
idyll, man är inne i tiberdalen. Floden bubblar sig gulgrumlig i krokar fram
genom fältet, cypresserna i villornas trädgårdar stå svarta mot den dallrande,
genomskinliga luften.
Till dess postiljonen klatschar med piskan och ropar: "Ecco I Signor^
cupola di San Pietro!"
Därborta höjer den sig verkligen mellan bergen, Peterskyrkans blå kupol,
luftigt genomskinlig i solen.
Tröttheten efter den långa resan är glömd. Hästarna trava fram i lustig
fart. Äntligen skramlar man utför backen till ponte Molle - och där vänta
landsmännen.
"En solstråle från Rom" har Lundgren satt som överskrift över ett på
gamla dagar nedskrivet minne av en utfärd för att hälsa nya kamrater
välkomna.
"Ack, glada tid", skriver han, "när vi brukade gå ut till ponte Molle
för att där möta och ledsaga andra skönhetens pilgrimer till den evigt unga
staden. I den gamla osterian vid vägen vilade vi på de nötta träbänkarna
omkring bordet, på vilket det fanns mången långhalsad foglietta med velletrivin
eller guldgult Nostrale, den spruckna gitarren lyftes ned från väggen, och de
glada visorna nästan överröstade trumningen på dörrarna, skrattet och de många
öppenhjärtiga förtroendena. Ingen ansträngde sig att förstå vad som sjöngs -
det var nog att det var poesi - det var nog att meningen var god. Tyskarna
skrålade deras vackra kör: ’Noch ist die Flasche nicht leer’, under det Bianchini
drillade någonting om
Una rosa
Preziosa
La piu bella nel giardin . . .
Men så fick man se i backen den väntade vetturan, förspänd med fyra
uttröttade, löddriga hästar och packad med full last. Långsamt hade det gått,
det syntes. Minst ett århundrade tycktes hon hava varit på vägen; allt rokoko,
de resande alla pudrade, till och med ögonbrynen . . ."
För den nykomne är allting nytt utom kamraternas glada ansikten, deras
röster, deras muntra skratt. Hur vinet smakar i osterians halmtäckta berså, där
orangeblommorna dofta i den starka vårluften!
Och nere i dalen ligger Rom. Tibern blänker fram mellan träden. Solen
gassar från den mjölkvita himlen, målar skimrande silverdagrar på de hundra
kupolerna och glödgar bergen, där småstäderna blänka och lysa som vita
diamanter på de brunröda sluttningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
