Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. I konstens huvudstäder. 1830--40-talen - 2. De svenska utvandrarnas skaplynne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KONSTENS HUVUDSTÄDER 381
samhet, komma i regeln fram under inflytande av främmande natur och av
utländska konstnärer. De skildra Italien, Tyrolen, Holland med samma kärlek,
som de skulle ägnat sin hembygd, om de målat den. De många skåningarna -
Wickenberg. Palm, Stack, Boklund och flera - visa ingen förkärlek för den
skånska naturen. I sin ungdom ha de ej fått upp ögonen för hembygdens
karaktär, de resa med första möjliga från Sverige för att lära sig måla, och de som
komma igen, upptagas av sina minnen från södern i så hög grad, att
hemlandet fortfarande förblir dem främmande. Det är först med Blommér och i
ännu högre grad med Nils Andersson, som svensk karaktär börjar intränga i
vårt måleri.
De utresande bilda sig villigt efter de riktningar, de lära känna. De bli goda
soldater i främmande härförares skaror. De äro färdiga att hänföras, blott man
visar dem något att hänföras över.
Men de gå försiktigt fram. Åldriga män ha varit deras lärare, gråhåriga
principer ha blivit inplanterade hos dem, och de sakna självtillit, liksom de
sakna självständighet och fast underbyggnad.
De våga sällan se direkt på tingen och ge ett starkt personligt uttryck åt
det sedda. Därför sluta de sig hellre till en riktning, som har anor och är
erkänd, än till en ny och oförsökt.
Iakttagelsen är hos dem stillsam och betänksam, de frukta för att
överdriva, de ge hellre för litet än för mycket. De taga intryck mera av den lilla
konsten än av den stora. Deras teckning är "timid", och de äro sparsamma
med färgerna. Konsten är för dem förmåga att välja det vackra i naturen
och att ge det ett vackert uttryck.
Med en viss lugn entusiasm, som är utmärkande för tiden, tala de om
geniets höga uppgift. Redan Hammarsköld har lärt dem att konsten står högst
av allt, som kan sysselsätta människan. De tro fast på dess förädlande makt.
"Ännu någon tid i studier bland naturen och de gamla", skriver Lundgren
från Rom, "så vända åter, också jag, förädlad, med talang och förmåga att
verka någonting gott."
"Att vandra samma väg som de i det skönas hemligheter invigda är",
säger Wickenberg, "en upplyftande känsla, som ersätter de betydelselösa,
triviala ögonblicken av ett obemärkt liv."
Av Wickenberg är ock uttrycket: "Där naturen i ymnighet uppdukar sina
behag, beror det blott på konstnären att avslöja dessa för mängden och
okunnigheten dolda skönheter; att ur denna källa söka former för sina idéer är att söka
sanningen, och att finna den är att vara konstnär."
Mer än en av dessa ungdomar omtalas från sin elevtid som tystlåten,
tillbakadragen, blygsam och allvarlig. Det finns bland dem gladlynta pojkar men
ännu flera drömmare och filosofer, som förakta modern dårskap och som med
välbehag dyka ned i sitt eget fantasiliv under sin "solitära sejour" i det skönas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
