- Project Runeberg -  Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet / I. Från Gustav III till Karl XV /
357

(1925-1928) [MARC] Author: Georg Nordensvan
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I Sverige 1820--1844. Gamla konstnärer och unga - 6. - Karl Andreas Dahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I SVERIGE 1820-1844 357

I huvudstaden väntade dem "ekluten" - det var Sjöstrand, som uppfunnit
detta namn för den prövningstid av svält och umbäranden, gossarna hade att
genomgå, då de skulle försöka leva på att måla tavlor, medan de samtidigt
skulle lära sig konsten att måla.

En och annan av dem tillverkade porträtt av småborgare för 20-50 rdr b: o
eller gjorde de arbetsbyte med skräddare och skomakare. Den ene förtjänade
några slantar på att teckna porträtt av de kungliga, den andre kolorerade
litografier eller graverade. Två målarpojkar, Wickenberg och Palm, bodde
tillsammans i en vattensjuk rumhåla vid Klara sjö och hade gemensamt en blå
slängkappa, som de turvis nyttjade om vintern. Båda fingo synen allvarsamt
skadad av den osunda bostaden. "Men", påstår Scholander, "glada voro de,
fulla av självförtroende och gyckel, obekymrade för morgondagen och sorglösa
för den f j armare framtiden." Enligt Lundgrens uppfattning voro hans kamrater
visserligen hungriga men i ännu högre grad "töistande efter någon slags
ledning, otåliga att göra framsteg, oroliga att tiden tycktes rinna bort så fruktlöst
som bäcken i sanden, och de flesta med icke mycket ljusare hopp och utsikt
än att. om allt gick väl, måhända med ansträngning kunna förmå släpa fram
sin vacklande existens, åtminstone såsom dittills".

Då de diskuterade konst, revo ned sina "mästare" och uttömde sin kvickhet
på Westin och Limnell, så föll namnet Dahlström dem ofta på tungan. Den
mannen representerade ej en ålderdomssvag och försvinnande riktning, utan
tvärtom en riktning i sin uppkomst.

Som "en högst originell och talangfull man" var Dahlström
ansedd av det yngre släktet. Han hade varit underofficer vid
artilleriet, hade rest upp sin lilla förmögenhet, idkat
skandinaviskt romarliv och kallat sig batalj målare. På akademien hade han sedan
studerat en kortare tid utan att trivas och utan att hinna lära sig teckna. Han
satt hellre hemma hos sig och målade efter eget huvud små landskap och små
genrebilder.

Han målade sitt eget lands natur och typer, bondens vardag, det svenska
arbetet. Han målade vinterfiske, timmerflottning, gruvbrytning, bönder med
foror, "knallar" på landsvägen, bondstugan med dess invånare.
Akademigossarna kommo upp till honom och sågo på hans tavlor, och han övertygade
dem på sitt livliga, tvärsäkra sätt om, att det var just sådant, man borde måla,
när man var svensk målare.

Hans tavlor blevo föga omtyckta utanför konstnärskretsarna. I längden
blevo de onekligen enformiga. En obehagligt blygrå ton tyngde dem, och
samma typer upprepades på den ena tavlan efter den andra. De batalj tavlor,
han genom Anckarsvärds bemedling fick utföra åt konungen, voro med omsorg
komponerade men torrt och hårt målade. Dessa bataljbilder gåvo honom idén
till det litograferade planschverket "Teckningar till konung Karl Johans

Karl Andreas
Dahlström, f. 1806, d.
1869.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:31:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svekon19/1/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free