Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Tre militära målare: Wetterling, Mörner, Södermark - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 GEORG NORDENSVAN
sin omgivning, ritade karikatyrer, retade kamraterna och försonade dem genom
att narra dem att skratta.
Och sedan i Rom! Den ene ruvar framför staffliet, den andre vräker sig
i sin länstol, njuter av söl och värme och liv.
"Mörner mår trå och smörjer sig, Södermark arbetar natt och dag", hade
Byström rapporterat.
"Björnen" får Mörner heta, och till återtjänst kallar han kamraten
"grälmakar Löf berg", ty Södermark brummar väldeliga över att Björnen har så
svårt att sätta sig till arbetet. Men bäst Björnen gonar sig, bred och tjock,
i länstolen, får han fatt i penna och papper, och med ett par drag har han
ritat av grälmakar Löfberg i platt mössa och vid blus, mediterande och vresig,
med snusdosan i handen, framfor en tavla, som inte vill bli bra. Eller tecknar
han Södermark, som spelar violoncell, medan Nalle dansar, vig och ledig, i
nattrock och tofflor.
Men nu har Björnen kommit på villovägar. Och en vacker dag kastar
grälmakar Löfberg sin pensel, packar sin kappsäck, sätter sig på vetturinen och
kuskar norr ut. Han kommer hem till Stockholm för att ordna Björnens affärer,
reser därifrån till London, söker rätt på kamraten och för honom med sig till
Paris - detta i november 1836.
Nu skall han tvinga kamraten till arbete. Han vill nödga honom till att
måla allvarligt och genomfört så som samtiden vill ha det. Och’ på samma
gång vill han fortfarande tvinga sig själv till att bli historiemålare. Han arbetar
med viljekraft och seghet men det vill ej lyckas. Den historietavla med motiv
ur Gustav Adolfs levnad, som vid denna tid orsakar honom ett oändligt
huvudbry, blir aldrig färdig.
Från Paris skriver han till Byström 1837:
"Hela fem år, som jag nu varit ute, har det gått förbannat emot, även
hela denna vinter, och jag hemskickar med grämelse nu några arbeten tillika
med Mörners, vilka alla varit i början vida bättre än sedan de blivit färdiga."
Mörner är emellertid flitigare än han varit på 10 år. "Jag kör upp honom
klockan 6 om sommarmorgnarna. Hans målningar äro vida mera utförda än
förut. Också vill jag hoppas, att hans arbeten måtte falla vårt hedervärda
publikum litet mera på läppen än förr."
"Käraste S:r Nicolai" - anropar han Byström. "När du kommer hem,
så hjälp till att få sälja dem. Jag har nu både med lock och pock tvungit vår
kon valescen té Björn att göra ett förtvivlat skutt. Skulle nu hans förhoppningar
att bliva av med sina arbeten slå fel, så faller han åter som en pannkaka.
Den pekuniära förtjänsten av de arbeten, som han under tiden hemskickar, hade
jag ämnat lägga ihop åt honom såsom en tärepenning för första tiden sedan
han kommit hem, till dess han åter hunnit måla och rita ihop någonting."
Den konvalescente Björnen behövde emellertid ej ännu en gång pröva på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
