Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Byström -- Fogelberg - 4. Fogelberg, hans klassiska tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 GEORG NORDENSVAN
Han var redan 34 år fyllda, då han fick resa "ut" för att se och lära.
Vi ha träffat honom i Paris, där han liksom så många andra konstnärer
både före och efter honom gjorde den upptäckt, att de ingenting kunde - en
upptäckt, som visar, att deras fordringar på sig själva stå i växt. "Att omskapa
och bilda en trettio års syndare är för sent", utbrister han. "Man kan då endast
utbilda och reglera det man redan vet."
Han skydde ej arbetet, tvärtom ville han ej annat än att få pröva sina
krafter. Och så satte han sig på skolbänken och blev lärjunge ifrån att ha varit
ett ungt snille. "För att kunna få arbeta på Institutet i Paris måste jag göra
mig ett falskt prästbetyg, som igjorde mig tio år yngre", bekänner han efteråt.1
Bosio var hans lärare i modellering, och han avslutade sina pariser studier
med några månadens teckning efter levande modell hos Guérin. I Rom studerade
han i franska akademiens skola.
Det är något famlande, osjälvständigt i Fogelbergs arbeten från hans
tidigare skede. Han har ej som Byström sin riktning bestämd, han äger möjligheter
åt olika håll men ingen utpräglad konstnärlig individualitet. Minst av allt går
han - som Beskow vill göra troligt - med säkra steg och blicken oryggligt
fästad på det mål, han satt sig före, sin egen kungsväg, oberörd av fördomar
och doktriner.
Liksom andra skulptörer väljer han ämnen ur den antika allmänningen. I
en förteckning på utkast, som han åtar sig att utarbeta, om han får beställning
på dem, nämner han: en Paris och som motstycke därtill en Venus, som
avhöljer sitt draperi och framställer sina behag till Paris’ bedömande, en
sörjande Psyke, en Diana, överraskad i badet, "en drucken faun, som vill dricka
mer - denna figur skulle intressera mig mycket att få utföra" - och en Akilles,
som, dödligen sårad av Paris i hälen, nedsjunker avmattad vid foten av Apollos
altare.
Han söker ingen ny idékrets, det är uttryckssättet, han famlar efter. Han
drar sig ifrån de franska kamraterna, i vilkas sällskap han tecknat efter modell
om kvällarna i deras akademi, och anser nu deras arbeten vara lekverk, som
ej kunna tillfredsställa en djupare fordran på stil och innehåll i konsten. Ju
mer han blir förtrogen med antikens anda - inflytande från Thorvaldsen
tillkommer - dess mindre är han hågad att vara med om de unga fransmännens
dragning till naturalism. Han erkänner likväl gärna, att den franska skolan -
som hans ord falla - "givit ny riktning åt skulpturen, i det att den genom
sitt natur studium har återfört oss till den sanna grekiska konstens huvudprincip,
som är natursanning".
Och då han längre fram uttalar sin undran, vilken smak som är rådande
hemma i Sverige, frågar han om det, man där vill ha, är "det naiva, naturliga,
det som närmar sig till moderna fransyska skolan". Eller föredrar man den
1 Brev från Rom 29 maj 1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
