Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Förbindelserna med utlandet återknytas. -- I Paris och Rom, 1820-talet - 5. Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 GEORG NORDENSVAN
får teckna gratis och modellera efter modeller "av alla kön och åldrar". Här
finnas representanter för olika länder och för alla skolor. Av samtida konstnärer
nämner Anckarsvärd Camuccini, "Italiens förste målare", Agricola, Michallon
- den "bäste landskapsmålare jag sett av främmande moderna" - Leopold
Robert och Granet, fransmän, Navet, flamländare, historiemålare i idealistisk
anda, bröderna Riepenhausen, tyska skolans fäder, som apa efter Rafaels första
maner och "nyttja ej modeller".
Den norske landskapsmålaren Dahl, som vistats i Rom 1820-21, nämner
bland konstnärer, han där träffat, danskarna Freund, skulptör, och Chr. Alb.
Jensen, porträttmålare, samt tyskarna Koch, Catel, Rebell, Overbeck och Schnorr.
Nasarenerna - "den katolska sekten", som Eckersberg kallar dem - ha
sedan ett tiotal år tillbaka gjort sin insats i det romerska konstlivet. Om deras
ideella strävan hade Atterbom skrivit varmt och trosvisst i sina brev. Måleriet
måste för att fylla sin höga uppgift bli vad skulpturen var för grekerna, "en
konst för religionen och för stora minnen". Här skönj es gryningen av denna
nya konst, ny likväl endast i det avseende, att den "med självständig uppfattning
återvänder till det sköna och väsentliga i ett längesedan förflutet, vars härligaste
men också sista frukt var den oöverträfflige Rafael".
För detta stora namn böjer sig vår romantiker i en obetingad beundran,
som han ej är ensam om. Han yttrar på tal om Rafael, att ingen större kolorist
funnits till -. och han tillägger, att det skulle vara orimligt och oförskämt att
påstå motsatsen.
Nasarenerna valde sin utgångspunkt hos de toskanska och umbriska målarna
från 1400-talets senare hälft. De sökte innerlighet, känslans uppriktighet, etiskt
allvar, de sökte renhet och enkelhet i teckning och färg.
Vid denna tidpunkt var det nasarenska genombrottet redan gjort, freskerna
i Casa Bartoldy - kretsens i form och uttryck typiskt flärdlösa manifest -
voro fullbordade, Isidoroklostret var ej längre brödraskapets högkvarter,
Cornelius och Schadow hade vänt åter till Tyskland.
De skandinaviska målarna ställde sig kyligt iakttagande till hela riktningen
- brödernas asketiska läggning var främmande för dem. Atterbom var - trots
sin djupa medkänsla för riktningen - ej blind för att tyskarna i Rom voro
mera poeter än målare. Den ende svensk, som lät sig påverkas av deras
uttryckssätt, var Hasselgren.
Thorvaldsen är nu stormannen bland Roms konstnärer. Atterbom finner i
honom en "drömmande, tankspridd, inom sig sluten och djupt melankolisk
Fidiasande - en fantasiens omedelbare son", nu "på vägen att skapa ett nytt
skulpturens tidevarv". Men den nyktre Anckarsvärd finner hans rykte större än
han förtjänar, yttrar sig erkännande om hans starka fysik och mage, påpekar,
att han ej kan hantera marmor, att han följaktligen vid utförandet är beroende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
