Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Förbindelserna med utlandet återknytas. -- I Paris och Rom, 1820-talet - 3. Intryck av fransk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I PARIS OCH I ROM, 1820-TALET 239
- Den generella kritiken, man kan göra på den moderna skolan, är: brist
på allvar och enkelhet i ämnena, akademiska och teatraliska gester hos de
handlande figurerna och ofta en tung pensel, som saknar den delikatess i touchen,
vilken de gamla mästarna så väl förstodo att giva."
Så följer en släng åt dagens åsikter:
"Det är förmätet att stiga upp som recensent över en Gérard, en David,
Girodet, Guérin med flera, vars rykte redan är över all kritik. . . Den som ej
lyfter nyssnämnda herrar artister över skyarna, har ej känsla för konsten och
förstår ingenting. Man ser nu blott fel hos de gamla mästarna, som målade i
ett antaget brunt manér och ej följde naturen, så ungefär är tonen och sättet
att resonera. Den som lever efter ett sekel får väl höra detsamma om denna
skolan, som vi nu höra om de gajnla.
Det förstås, att många undantag måste göras bland de franska konstnärerna,
ty där finnas de som likt Lauréus höjt sig över den rådande smaken och närmat
sig det sanna och rätta i behandlingen av sina ämnen. Efter min tanke är
Horace Vernet den skickligaste bland denna skola, kanhända den störste
konstnär fransoserna haft."
Det är mindre att undra på, att våra försökare kände sig stukade inför
Horace Vernets energi, livlighet och skicklighet. Han målade en figur färdig,
innan de betänksamma fått klart för sig, om den var vacker nog att målas.
En improvisation, som en annan skulle ha nöjt sig med att utföra i en liten
teckning, målade han i stort format i olja. Han hade på en tavla framställt
sin ateljé med ett vimmel av figurer, elever, militärer och andra besökande.
Man slår på trumma, sjunger, röker pipa, leker med hundar. Halvklädda modeller
och en vit häst vänta, medan mästaren fäktar på florett med en elev, floretten
i högra handen, paletten på den vänstra.
Undra på, att en svensk står stum av häpnad inför en dylik improvisation,
som för mästaren varit en vila mellan lägerlivs- och bataljtavlorna. Vernets
förmåga, skriver Wetterling hem till Boije, "är så stor och han har naturen
så i sin hand, att han målar hur man vill, kolossalt och smått, fini och djärvt,
allvarsamt och komikt, alltefter behag".
Men slog Vernets färdighet an på dem, så kände de sig tveksamma inför
den virtuositet, de påträffade inom en ämneskrets, som man hemma, där man
var mindre pryd i sitt levnadssätt än i sina åsikter, fann ovärdig konsten.
"Den genre vari Byström excellerar" och som på ateljéspråket kallades
"le foutu genre" befanns stå i yppigaste flor. I stort antal infunno sig till
expositionerna "Venusar, Junoer, nymfer, gracer m. m., sovande, vakande,
simmande, liggande, stående, blygsamma, frodiga etc. etc., nästan alla utmärkta
av detta sinnliga, vekt vällustiga behag, som mera utmärker en lasciv inbillning
än något verkligt snille".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
