Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Förbindelserna med utlandet återknytas. -- I Paris och Rom, 1820-talet - 3. Intryck av fransk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I PARIS OCH I ROM, 1820-TALET 237
Av den nyare franska arkitekturen tar han starka intryck - eljest ser han
den samtida konsten med genomgående skepsis. Efter att ha sett salongen 1819
- där Medusas skeppsbrott utställdes -=- skriver han till Clas Livijn,1 att "en
riktig fransos ej duger stort mera till målare än Wallmark duger till poet
och Lorenzo till filosof". "Fransmannen bemäktigar sig med lätthet den tekniska
färdigheten att rita och måla, men den inre helgedomens förhänge synes endast
obetydligt för honom öppna sig. - Därför lyckas han bäst i scener tagna ur
vardagslivet, bataljer och med ett ord alla ämnen, där man blott behöver takt
och konstfärdighet för att hjälpa sig fram. Men försöker han sig i ämnen, där
känsla och själ äro erforderliga huvudegenskaper, är han totalt förlorad och
faller, då han vill gå utom gränsen av en stel köld, i en understundom löjlig
affektation."
Han tillägger, att "när jag rätt tänker på saken, är det ej endast fransoserna
som ej duga till målare, jag tror man kan så vitt man behagar utsträcka meningen
av detta uttryck. Vi stå på punkten att i avseende på konst bli fransoser allihop.
Ty tyskarnas försök att förvandla den till produkt av en mystisk inspiration
är en verklig mystifikation och är blott den andra extremiteten."
Lauréus finner flertalet franska tavlor något fadda och frånstötande, fastar
bra målade. Målarna vänja sig vid att ständigt apa efter sin modell och kunna
inte åstadkomma något den förutan, "och att stapla upp modeller för att
därefter kopiera sin tavla kan dock aldrig bli något gott utav". Han nämner .-
innan han sett årets salong - Gérards Henrik IV: s intåg i Paris som den
bästa tavla, som blivit målad i Frankrike på senare tider. Men den målare,
han sätter främst, är Proud’hon - han är förtjust i behaget och den måleriska
känslan hos dessa sefirer och amourer, i den lätta teckningen nästan utan
konturer och i de oändligt lätt och transparent målade fonderna.
Att tavelgalleriet är förträffligt, har Fogelberg rapporterat till Fahlcrantz
efter sin ankomst till Paris - "denna så övermåttan omskrikna stad" föreföll
för övrigt mindre frappant än han väntat sig.2
Såväl Fogelberg som Lauréus underrätta Fahlcrantz om, att de finna
landskapsmålningen i Frankrike vara av föga intresse. Naturen i norra delen av landet
är ej heller målerisk, Fogelberg finner den vara "småaktigt grann men intet
imposant’", inga berg eller vattenfall, endast "en för ögat omätlig slätt utan
variationer". De 40 landskap, som voro att se på en utställning i Société des
amis des arts, "röjde mycket studium av naturen i enkla partier och mycken
vad man här kallar dessin, med föga harmoni och effekt". "I allmänhet",
skriver han,3 "tycker jag ännu, att franska målarskolan saknar färgsinne, jag
menar ej därmed brist i val av färg men brist i sammanhållning av de färger,
man valt.4 Landskapsmålningen studeras här likasom figuren noga och mycket
1 12 nov. 1819. - 2 Brev 26 okt. 1820. - 3 22 febr. 1821. - 4 Delacroix yttrar i sin
dagbok, att fransmännen ej av instinkt äro målare lika litet som musiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
