Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Karl Johanstidens första skede - 8. Det romantiska landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 GEORG NORDENSVAN
Fahlcrantz, som ej sett flera av de gamla mästarnas alster än de, som
hamnat i Stockholm, ber någon gång sina utresande kamrater skildra konst och
natur i olika länder. Han säger sig undra över Claude Lorrain: "Jag har alltid
drömt mig honom som landskapsmålningens Rafael, full av själ, storhet och
enkelhet. Jag har tänkt mig hans målning som den högsta poesi och Ruysdaels
som den högsta prosa." Själv har han avsagt sig hoppet att få se dem. "Jag
drömmer dock om allt detta och tänker någon gång, att drömmen är bättre
än verkligheten."1
Att han långtifrån ringaktade naturstudiet visa hans många teckningar.
Han medger i förtroliga brev, "att man här i allmänhet för legärt studerat
naturen - jag själv icke undantagen". Men att lappa ihop ett landskap av
detaljstudier ligger ej för hans lynne. Om man behöver ett dylikt lexikon -
skriver han på tal härom - "varifrån skulle minnet eller inbillningen taga
den själ, som måste liva det hela?"2
Hans målningar utgöra dikter om nordens melankoliska allvar men oftare
om dess fridfulla, svärmiska mildhet. Än målar han en vacker däld, beskuggad
av stora ekar, mellan vilka ljuset faller i samlad massa på mjukt gräs och på
små strömfall, det hela omgjutet av klar luft. Än "endast en skuggrik lund" -
men det blir en tavla, inför vilken "själva misantropen skulle vinna lugn".
Än en klippig strand, också den försedd med lummiga träd. Nedanför är det
skummande havet, ett stycke regnbåge på den mörkblå himlen. Än åter målar
han en ström, som kastar sig utför en bergvägg, enligt Hammarsköld "en
symbol av naturens omotståndliga allkraft, som även i och genom sitt vilda
frambrytande verkar skönhet och harmoni för det sinne, som förstår att
uppfatta sådant".
Men han ger aldrig naturens poesi eller mystik kroppslig gestalt, målar
inga älvor, inga herdepar, ingen Schweigen im Walde, undviker - liksom
Ruysdael i regel - alla slag av staffage.
Med förkärlek skildrar han aftonstämningar, naturen i tongångar av
musikalisk klang. Hans förmåga i komposition är starkt utvecklad, hans landskap
äro ofta nog ståtligt byggda, med väl beräknad fördelning av massorna liksom
av ljus och skugga. Även färghållningen är ofta iögonfallande avsiktligt
arrangerad: i regeln en kraftigt brun förgrund, ståtliga lövträd i verksamma
linjer och massor, himmel i kromgult, som uppåt zenit övergår i rosa och
violett. Smärre tavlor ha ofta en behaglig kolorit i blågrått och grönbrunt,
eller kunna de smälta bort i en saftig mörkblå ton, någon gång bruten av
en gul strålkrets - nedgående sol bakom en höjd. Ett ganska stort
stämningslandskap - nu i Göteborgs museum >- är byggt på två toner, skog i
ogenomträngligt mörker och himmel i rosa.
1 Brev till Fogelberg 5 dec. 1820. - Fernow hade långt förut kallat Claude Lorrain
landskapets Rafael.
2 Brev till Fogelberg l juni 1821.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
