Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Karl Johanstidens första skede - 6. Krafft, Westin, Limnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 GEORG NORDENSVAN
blandning av klassicism och poetisk och sentimental romantik, har sina
representanter även i utlandet. Estlander såg i Westin en representant för Davids skola
i dess lägervall. Westin kan onekligen ibland påminna om en och annan av sina
franska yrkesbröder, fastän ej precis om Davids elever. Hans nakna figurer ha de
mjuka linjer, den rundsvarvade modellering och det sockersöta uttryck, som
hnnas hos Gérards ömt graciöse Amor, då denne kysser sin menlösa Psyke,
eller hos Gir odets porslinsbleke Endymion. Westin är mera kvinnlig än de
båda fransmännen, hans teckning mera vek, färgen mindre kraftig än hos
Girodet och mindre blomstrande än hos den sirlige Gérard. Men
överensstämmelsen i uppfattning är uppenbar.
Silverstolpe hade i Amor funnit en färghållning av för honom ny art,
kylig, skulptural snarare än målerisk. Eljest prisades Westins färg vid denna
tid för sin friskhet liksom teckningen för sin grace och säkerhet. Samtiden
lovordade även hans kännedom i sinnebildsläran jämte "rikedom i uppfinning,
ordnad till enkla effekter". Hans största förtjänst var dock den, att han målade
comme il faut, alltigenom lämpat efter beställares och åskådares smak. När
han håller sig inom sin rätta sfär - yttrar en kritiker - följa alla gracer
villigt hans pensel.
Som porträttmålare blir han däremot långtifrån enhälligt uppskattad. Redan
som elev hade han målat porträtt, och att han även som mästare nedlät sig
till dylikt hantverk framhålles av en och annan kritiker som ett svaghetstecken,
sorgligt att bevittna. Silverstolpe beklagar 1809, att en konstnär, som "äger så
mycken färdighet till stöd för sitt sökande av idealet", sysselsätter sig med en
konst av så lågt värde och hoppas, att han "måtte återvända från den platta
verkliga världen till den poetiska".
Men på andra håll överflöda lovorden. Gerss finner i de Westinska porträtten
likhet och behag i uttrycket, enkelhet i ställning och klädsel, urval av natur
i formerna och säkerhet och sanning i utförandet". Vad kunde man mera
begära? Och Wennberg tillerkänner honom även som porträttör ypperlig
konstfärdighet och kallar honom "den förste svenske tecknarens Lorenz Paschs så
värdige fosterson".
Hammarsköld däremot delar Silverstolpes ringaktning för Westins
porträttmåleri. "Det är icke samma förmåga som diktar och översätter", yttrar han.
Westin är ej naturavbildare, han är snillet, härskaren i fantasiens värld. Man
får ej begära av honom, att han skall åstadkomma porträtt med porträttlikhet.
Detta är en lägre konstart, det är översättarens konst, ej diktarens. "Det geni,
som vant sig vid att uppfatta idén, händelsen och gruppen, känner sig trängt
och besvärat, då det skall framställa den givna individen."
Ett porträtt av fru Moll (1815) är i Hammarskölds ögon "ett resultat av
den vrede, som intagit konstnärens genius, att han övergivit den bana, där endast
segrar vänta honom". I detta porträtt finner Gerss däremot "mera än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
