Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Omkring sekelskiftet. Den gustavianska konstnärskretsen - 1. Nyklassicism och romantik i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovanför Wertmullers Marie Antoinette med sina barn i parken vid Trianon. På
1789 års salong voro två av Davids målningar placerade bredvid varandra, den
ena av äldre datum behandlade Paris’ och Helenas älskog, den andra Brutus,
som sänt sina söner till döden, då de stänrplat mot republiken. "Som en
vandrare vänder sig om för att säga ett sista farväl åt det blomstrande landskap,
han lämnar, sade David med denna målning farväl åt gracerna och ställde
brutalt vid deras sida sin skildring av romarkonsulns hjältemod".[1] Den
fallfärdiga monarkiens förvekligade kabinettskonst fick sin dorn i
omstörtnings-mannens förkunnelse av romardygd och republikansk stolthet.
Revolutionen sopade bort det gamla samhället, och David blev inom konsten
den unga tidens talman. Hans mål var att återskänka åt konsten höghet,
värdighet, uppfostrande makt. Hans romartavlor predikade hjältesinne,
medborgarplikt, självuppoffring för staten, för fosterlandet, friheten och framtiden. De
stora känslornas och de stora frasernas tid var kommen, den tid, då man offrade
åt det högsta väsendet på antika altaren och då damerna draperade den romerska
togan om sin barm och bundo sandaler på sina fötter. Det var naturligtvis då
liksom alltid natur och sanning, man trodde sig söka i konsten, men man sökte
nu "stor natur" och ej längre endast "vacker natur", man sökte upphöjd, eldande
sanning. "Konstnären" - yttrade Journal des débats 1804 - "bör akta sig
för att lämna till eftervärlden sådana sanningar, som stöta, sanningar, som ej
äro heroiska och monumentala."
Davids historiska måleri rörde sig i abstrakta former, i brett, uppstyltat,
deklamatoriskt patos. Den ändrade ej karaktär, då republiken övergick i
kejsardöme, då Napoleon efterträdde Brutus och Leonidas som föremål för
konstnärligt förhärligande, men den flyttade från forntiden till det närvarande, den
antika dräkten utbyttes mot uniformen och samtida heroer trädde i idealtypernas
ställe. Verklighetsiakttagelsen blev åter en faktor i bredd med fantasien.
I Rom skapade vid sekelskiftet Thorvaldsen sin Jason, idealbilden av grekisk
ynglingakraft. Några år efteråt framställde Canova Napoleon som romersk
imperator, en naken gestalt med klassiska normalformer. Franska skulptörer
följde den italienske mästarens exempel och modellerade kejsarens generaler och
marskalkar "på heroiska statyers sätt" i sublim nakenhet - "i det nakna och
i draperiet ligger statyernas skönhet", yttrade Canova.
Men nu var Rom flyttat till Paris. Att Paris hade solklar rätt att vara
konstens liksom världens huvudstad är en åsikt, som ofta tog sig uttryck under
republiken och som återklingade under kejsardömet. Den franska republiken
hade satt konstrov i system - konstrov i krig tillhörde eljest förgångna
barbariska tiders vanor - och kejsaren fullföljde uppslaget. Segrarna tvungo
de underkuvade furstarna och folken att utlämna sina konstverk och
vetenskapliga skatter. Ett skövlande av gigantisk omfattning ägde rum i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
