Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Omkring sekelskiftet. Konstvården - Gustav IV Adolf, martelliska konstsamlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskansvärde och innerligt välmenande konung" synes ha varit ärlig och äkta.
Han finner sig uppmuntrad av att konungen älskar och befrämjar konsterna,
"så långt omständigheterna tillåta och är en av de få, som inse deras stora och
rätta ändamål". Men - tillägger han i sin dagbok - "tiden under allmän
penningbrist, förknippad med mindre värme för konsterna är ej den bästa".
Gustav IV Adolfs konstintresse tycks i själva verket ha varit av samma art
som hans intresse för sin teater, salig kungens skapelse - detta intresse var för
honom en skyldighet, som han fyllde av pietet och pliktkänsla men utan kärlek
och glädje. Teatern lät han
vanskötas av en löjligt inkompetent
högvälboren överste och
stallmästare. Mot Fredenheim var
han alltid en nådig herre, köpte
på dennes inrådan ett och annat
konstverk och förlänade små
pensioner åt ett par av de gamla
konstnärerna. Fredenheim var
stolt över, att "vår nuvarande
hushållande konung . . . aldrig
avslagit de av mig tillstyrkta
de-penserna för konsterna". Då
kröningen stundade år 1800,
beställde konungen på hans
förslag en kröningstavla av Breda.
Det var då denna högtidlighet
förbereddes, Fredenheim
ådagalade sitt intresse för konstens
idkare genom att föreslå, att
Sergel och Sundvall skulle upphöjas
i adligt stånd och att han själv
skulle bli friherre. Konungen
föreföll ej ovillig men ville vänta, till dess riksdagen var över. Den som var
tjurhuvad var däremot Sergel, han undanbad sig utmärkelsen, och därmed
förföll även frågan om de båda andras upphöjelse. Den lojale Fredenheim
kunde ha instämt i ett yttrande av Ture Wennberg: Även det allra vackraste
har sina skymningar.
En gång hade konungen överträffat sin konstchefs djärvaste förhoppningar
- det var, då han beslöt sig för att inköpa den stora samling italienska
målningar, som doktor Martelli i Rom ville avstå. Fredenheim hade med hänförelse
gripit tillfället att rikta Sverige med denna samling konstverk av de största
konstnärer. För konungen bedyrade han, att inköpet av detta "ypperliga
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
