Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Omkring sekelskiftet. Konstvården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även av elever, som erhållit de högre medaljerna, och vaktmästarna och de
ordinarie modellerna fingo ståta i ett grant livré rned hatt och kappa. Fredenheims långt tidigare yttrande i ett brev till sin fader "vi äro alltför magnifika" kunde med skäl tillämpas på den akademiska krets, där han presiderade.
Men denna magnificence hindrade ej, att konstvärlden efter Adelcrantz’
avgång saknade en ledare, som kunde väcka förtroende, en ledare med auktoritet
och chefsegenskaper. Den svenske Colbert ville onekligen verka för konsternas
blomstring. Han ville utvidga akademiens skolverksamhet, sökte framför allt
främja konstslöjden, fann på ett och annat uppslag - därom mera i det
följande - men resultaten motsvarade föga förväntningarna. Han gynnade
välvilligt en och annan av konstnärerna men fann dem som kår vara ett svårstyrt
och otacksamt släkte.
En och annan såg honom med misstroende alltifrån första början. Några
månader efter hans debut i akademien skrev Sundvall till emigranten
Wertmuller: "som han ej förstår sig på konsterna... intresserar han sig icke stort för deras utövare". I samma brev: "Dina känslor för akademien äro också mina, men här i landet säger man icke vad man tänker och låter det ännu mindre gå vidare." Han anförtror den frånvarande kamraten, att "intrig och protektion"
leda till framgång och att despotism härskar inom akademien.[1]
Fredenheims kryperi för de förnäma väckte förargelse. Sergel skrev i sin
självbiografi: "Vad heder att vara ledamot i ett sällskap, där förtjänsten och
medelmåttan gå i bredd?"
Det är att lägga märke till, att vid akademien de svenska hedersledamöterna
ägde rösträtt, medan av de ordinarie ledamöterna endast de voro röstberättigade,
som voro akademiska professorer eller ämbetsmän. Det av Gustav III stadfästade
reglementet föreskrev visserligen, att två konstnärer bland »ledamöterna skulle
utses till "medlemmar i akademiens rådslag" och som sådana vara
röstberättigade. Dessa medlemmar hade emellertid av okänd anledning aldrig blivit
utsedda. Men i mars 1796 påminde vice preses Piper om denna förbisedda
föreskrift och yrkade, att akademien, då de röstberättigade hedersledamöternas antal
blivit ökat, borde öka även de röstandes antal bland artisterna, "för vilkas skull
akademien ju vore inrättad". Detta yrkande avstyrktes av Fredenheim och mötte
energiskt motstånd - uppenbart är, att hedersledamöterna sågo sitt inflytande
för framtiden vara i fara. Det var också en av dem, som hittade på den lösning
av frågan, att akademien borde efterhöra konungens "allernådigaste välbehag
och befallning i saken". Detta skedde, och konungen bestämde, att allt skulle
"vid förra vanligheten förbliva", med andra ord, att reglementets föreskrift ej
skulle efterlevas. Några medhjälpare i rådslagen omtalas sedan ej förrän 1813.
Excellenserna inom akademien, som ofta nog hade försänkningar på högsta
ort, hade under lång tid framåt stort inflytande på de beslut, som fattades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
