Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Omkring sekelskiftet. Konstvården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något i Vatikanens bibliotek och till och med företagit grävningar på forum
romanum - de första grävningar i vetenskapligt syfte, som där ägt rum.
Gustav III hade den gången bidragit till kostnaderna. Efter sin hemkomst fick
Fredenheim tillsyn över konungens konstsamlingar, och nu efter dennes död fick
han äran av att tillskapa Sveriges första konstmuseum. Då han dessutom blev
chef för konsterna, kunde han med självkänsla jämföra sin ställning med den,
som i Ludvig XIV: s Frankrike intogs av Colbert, "den store franske
överintendenten".
Fredenheim var av naturen utrustad med de gåvor, som, väl använda, föra
till framgång. Kellgren hade tillerkänt honom en "väl pudrad och friserad
hjärna",[1] längre fram i tiden kallade Lars von Engeström honom "en god
fjäsker". Själv blottade han i sina vidlyftiga dagboksanteckningar obarmhärtigt
sin alltifrån ungdomen uppodlade fåfänga. Betydligt större narrar ha utan tvivel
funnits men få, som varit så angelägna om att själva avslöja sina svaga sidor.
I egenskap av son till en biskop hade han blivit adlad i unga år. Fadern
bar det ofrälse namnet Mennander, men sonen kunde med stolthet upplysa om,
att han likväl härstammade från 16 särskilda adliga ätter. Ett av hans
önskemål var att bli friherre. Alla de föregående överintendenterna hade tillhört
högadeln, Karl Gustav Tessin var född greve, Cronstedt likaså, Hårleman och
Adelcrantz hade blivit friherrar. Goda traditioner borde upprätthållas. Den unge
konungen upptog med välvilja hans underdåniga hemställan "om baronskap",
men oaktat sedermera upprepad påminnelse uteblev den åtrådda utmärkelsen,
och lika litet lyckades han officiellt få bära den eftertraktade titeln konungens
minister för de sköna konsterna.
Svag för titlar och för förnämt umgänge satte han en ära i att konsternas
akademi skulle utgöra en lysande församling. På hans anhållan hos kungl, maj :t
fick antalet av dess hedersledamöter ökas till nio - "oberäknat fruntimmer och
utlänningar" - som kunde verka för akademiens heder och nytta. Till svenska
hedersledamöter utsagos under Fredenheims härskartid excellenser,
hovmarskalkar, grevar, baroner och damer av den högsta societeten - en av de
på hans initiativ allra först invalde var Reuterholm, som i den svassande
kallelseskrivelsen hyllades för sin upplysta smak, sin visade ynnest och bevågenhet för
konsternas idkare. Där föllo dessutom några ord om den högaktning och
erkänsla, "dem hans excellens äger av sina landsmän i allmänhet" - Reuterholm
hade då kort förut suspenderat svenska akademien, som visat jakobinska
tendenser, och hans landsmäns högaktning för hans person var ganska ringa.
Bland utländska hedersledamöter av konsternas akademi voro italienska
prinsar, statsministrar, presidenter, utländska ministrar i Sverige. Akademiens
glans ökades av den uniform i blått och vitt med olika beteckning för olika
rang, som dess medlemmar nu fingo skruda sig i - nu fick uniform bäras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
