Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Gymnasisttiden 1828 - 1831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre samtal med mig. Det gör mig ledsnad, att jag nu
efter de många årens förlopp blott mycket ofullständigt
ihågkommer, hvad det var jag frågade om. Jag minnes blott, att
en fråga angick den s. k. eskatologien. Jag frågade, hvad man
borde tänka om den odödliga menniskoandens tillstånd under
mellantiden mellan dödsstunden och yttersta domen. På denna
fråga kunde jag icke få något rätt upplysande svar, ty frågan
angick en sak, hvarom ingen menniska kan någonting
egentligen veta. Men att just denna fråga utgjorde ett föremål
för mitt eftersinnande bevisar, huru i religionen, såsom i allt
annat hos mig, inbillningskraften rörde sig och arbetade. Min
första nattvardsgång egde rum i Köpings kyrka Långfredagen
1831, då jag flck åtfölja mina föräldrar till Guds bord.
En liten sak erinrar jag mig, som synes mig vara
karakteriserande, icke just för mig, men för min lärare. Ingen
betalning erlades för nattvardsberedningen, men jag föreslog
kamraterna – vi voro sex – att vi skulle gifva Nibelius ett
litet minnestecken. Härom blefvo vi lätt ense, och jag
inhemtade för min del min fars tillstånd. Vi skaffade oss hos en
guldsmed en liten guldring, som kostade ett par riksdaler för
oss hvar, och vi åtföljdes till Nibelius för att öfverlemna den
lilla minnesgåfvan. Men Nibelius emottog henne icke. Han
svarade, att då undervisningen, han hade gifvit oss, icke var för
honom någon uppoffring, kunde han ej mottaga gåfvan. Vi
gingo rätt ledsna från honom, och jag tyckte han hade orätt.
Ty här var icke fråga om vedergällning, men ett af
tacksamheten gifvet minnestecken. Men sådan var karakteren hos
denne man, hederskänslan gick till ytterlighet.
Till detta året, 1830, hänför jag äfven ett annat bland
mina intressantaste ungdomsminnen. Detta minne fäster sig
vid namnet Le Moine.
Mina föräldrar hade under sina yngre år varit bekanta
med en person, som bar detta namn. Det franska namnet
Le Moine häntyder på en utländsk härkomst. Men denna
kan endast angå förfädren i aflägsnare led, ty mannen, om
hvilken jag nu talar, var född i Sverige och fullkomligt svensk.
Han var till yrket konstnär, porträttmålare, och hade vistats
utrikes i många år, i Finland och i Ryska Östersjöprovinserna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
