I nedanstående motion föreslår vi en utredning om möjligheterna att erbjuda allmänheten fri tillgång till riksdagstryck och Svensk Författningssamling via riksdagens databaser.
Idag är ännu inte datorer, modem eller datakunskap alla medborgares egendom, men mycket talar för att det blir med datorerna som med telefonen: Först var det prästen, ingenjören och skolläraren i byn som hade tillgång till telefonen, men snart nog var den alla hushålls egendom.
Det är nu vi avgör hur informationstekniken kommer att användas i framtiden -- om den nya tekniken blir en tillgång för några få eller om den kommer till glädje för många.
Offentlighetsprincipen hör till det finaste i den svenska demokratin och är en viktig garant för en öppen debatt och mot maktmissbruk. När nu svenska staten och dess riksdag snabbt datoriseras och offentlig information samlas, och kan erbjudas på datanät, är det viktigt att inga onödiga trösklar skapas, som gör att allmänheten i praktiken inte får tillgång till informationen.
Rixlex har nyligen blivit tillgängligt på datanät och kommer inom kort att anslutas till Internet. Systemet innehåller mängder med både viktig och spännande information och måste för riksdagens och myndigheternas eget arbete hållas aktuellt vare sig uppgifterna finns tillgängliga för allmänheten via datanät eller inte.
Så finns t.ex. riksdagens register redan från och med 1975 i Rixlex, och det kompletta riksdagstrycket i datanätet från och med 1988/89 års riksmöte. Rixlex omfattar också Svensk författningssamling.
När nu systemet erbjuds till allmänheten har riksdagen valt att ta ut en årlig avgift om 6 000 kronor. Denna ger tillgång till hela systemet. Kostnaden motsvarar en helårsprenumeration på riksdagstrycket. Då det idag i första hand är företag och organisationer med hygglig betalningsförmåga som upptäckt systemet har protesterna varit få. Den höga kostnaden har också modifierats för skolornas del, som inte behöver betala med än 1 000 kronor per år.
Det finns anledning att känna oro för de principer, som lett till att riksdagen fastnat för att sätta ett förhållandevis högt pris för tjänsten till de medborgare som vill ha tillgång till Rixlex eller Svensk Författningssamling. Att det inte är nödvändigt att sätta pris på statlig information via datanät visas t.ex. av att regeringen för sin del valt att göra t.ex. finansplanen och budgetsammandraget kostnadsfritt tillgängligt på datanät.
Mot att tillämpa samma principer för datainformation som för skriftlig information talar också att den förra inte använder resurser på samma sätt som information som ska tryckas, paketeras och skickas ut.
Om inte medborgarrätt ska heta pengar i framtiden får inte tillgången till Rixlex behäftas med ekonomiska trösklar, som gör det närmast omöjligt för en vanlig medborgare att abonnera på systemet. Vikten av att hävda offentlighetsprincipen i praktiken ger i stället anledning för riksdagen att överväga att erbjuda Rixlex kostnadsfritt till var och en som vill gå in på datanätet.
Härigenom skulle vanliga medborgare få helt nya möjligheter att enkelt få del av både aktuell lagstiftning, sina "egna" ledamöters agerande i riksdagen och kunskap om aktuella frågor. Fri tillgång till Rixlex skulle också ge politiskt och fackligt intresserade medborgare en bättre grund för att lägga politiska förslag och delta i den allmänna debatten. Full medborgarinsyn i SFS vore en viktig bieffekt av att Rixlex erbjuds gratis till medborgarna.
Det finns ett växande intresse bland enskilda medborgare att bredda tillgången på datorburen information. Projekt Runeberg är ett ideellt initiativ, där medlemmarna under två år skapat och samlat fria elektroniska utgåvor av nordisk litteratur och konst. Då lagtexter uttryckligen är undantagna från upphovsrätt har man läst in några lagar som har nära anknytning till projektet. Det gäller bland annat datalagen och lagen om upphovsrätt.
Trots att utbud av lagtexter knappast har varit huvudsyftet med projektet har dessa under lång tid varit de mest uppskattade delarna av hela projektet. Det är knappast rimligt att statens ansvar för att göra lagstiftningen känd ska behöva tas över av ideella intressenter, som har oändliga uppgifter inom områden som staten inte har samma omedelbara ansvar för.
Beslutet att ta betalt för Rixlex har sannolikt sin grund såväl i den ekonomismens anda, där allt måste ha sitt pris -- också demokratin -- som i det faktum att pappershanteringen av riksdagshandlingar är dyrbar och resurskrävande. Vi är inte heller ensamma om att ta betalt för statlig, elektronisk information. Det görs bland annat i Norge och Estland, men där som här förs nu en aktiv diskussion om det rimliga i att medborgarna ska behöva betala för att få insyn i den demokratiska processen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
Stockholm den 20 januari 1995
Inger Lundberg (s)
Håkan Strömberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Helena Frisk (s)
Hans Karlsson (s)
