Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12.
När jag på klockan ser, som täljer tiden,
Ser stolta dagen sjunka ned i natt,
Ser en viol, se’n våren är förliden,
Och svarta lockars flod försilfrad matt;
När träd jag ser aflöfvade i lunden,
Som förr gett skygd åt hjordens ättelägg,
Och sommarns gröda, som, i kärfvar bunden,
På bår är lagd med hvitt och borstigt skägg:
Då vid din skönhet fast min tanke hakar,
Att du försvinna skall i tidens haf,
Se’n skönhet och behag sig sjelf försakar
Och söker, blott ett nytt ses gro, sin graf.
Ty intet fins, som tidens skador botar
Så väl som arfvingar, när lien hotar.
—
13.
Om du din egen vore! Men du är
Ej längre din, än här på jord du blifver.
Bäst att för slutet du dig rustar här
Och dina drag åt någon annan gifver.
Den skönhet, hvilken nu du har i lån,
Du sluppe återbära, vore åter
Din egen, äfven se’n du gått härfrån,
Om blott en son din form du bära låter.
Hvem lemnar till förfall så herrligt hus,
Då vanlig klokhet bonar om sitt rede
Mot vinterdagen och dess stormars brus,
Mot dödens köld och mot dess vilda vrede?
O, blott en slösare! Min vän, du vet,
Du haft en far: din son ock ege det.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
