Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10.
Tillstå med skam, att ingen är dig kär,
Du, som så sorglös mot dig själv kan vara.
Säg gerna, mången till dig kärlek bär:
Att du har ingen kär, är på det klara.
Ty du behrerskas af så hatfullt rus,
Att ditt förderf du söker sjelmant vålla
Och vill förstöra detta vackra hus,
som helst du borde se att upprätthålla.
O, ändra dig, att jag må ändra mod!
Skall hatets hem fördunkla kärleks boning?
Var, som ditt yttre är, huldrik och god,
Och öfva mot dig sjelf ett grand förskoning.
Skänk dig ett annat jag, gör det för mig.
Att skönhet lefva må i det och dig!
—
11.
Fort som du vissnar, äfven rot du slår,
Och i de dina, hvad du mist, förstoras.
Det friska blod, som du en ann’ består,
Förblir dock ditt, fast ungdomen förloras.
Deri är visdom, skönhet, fruktsamhet,
Derutom dårskap, ålderdom, elände.
Om alla tänkte så som du, Gud vet,
Då tog om tre tjog år väl verlden ände.
Den, som naturen ej välsigna tänkt,
Barsk, rå och ofruktsam omkomme gerna.
Se, du fått mer än den, hon mest har skänkt:
Den ädla gåfvan bör du ädelt värna.
Hon skar dig till sin stämpel, för att så
Den skulle tryckas af, men ej förgå.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
