Ur sina drömmar väcktes Margit Strand först då hon fick syn på tvenne unga män i leksandsdräkt, vilka kommo gående vägen fram. På ryggen buro de var sin stora skinnväska och på axeln diverse arbetsredskap. Då Margit såg dem vika in på stigen som ledde ned åt gården, skyndade hon att i en handvändning skölja sitt ansikte med friskt vatten, på det varje spår av att hon gråtit skulle utplånas. Att knyta på sig ett rent förkläde och ge sitt hår en uppkamning, var likaledes blott några ögonblicks verk, som hon för övrigt jämt och nätt hann verkställa, innan de båda resande hade inkommit i förstugan, där de med åtskilligt buller ställde ifrån sig väskor och arbetsredskap, varpå de öppnade dörren och trädde in.
-- God afton, hälsade männen, i vilka läsaren genast känner igen tvenne gamla bekanta, Back Jonas Olsson och Björk Daniel Ersson.
-- God afton, svarade Margit, vilka Šren I, och vart gäller resan?
-- Vi äro trötta och hungriga vandringsman på väg till Falun eller västra Bergslagen, sak samma vart, bara vi kunna skaffa oss arbete. Men nu är frågan den, om vi kunna få stanna här över natten?
Icke omöjligt, för så vitt I viljen hålla till godo med att sova i samma bädd. Vi ha ett rum i nedre byggnaden, som eldades upp i går för en resande, vilken sovit där i natt.
-- Vi äro tacksamma -- men kunna vi också få något till, livs?
-- Även det kan låta sig göra. Var goda och slå er ned och känn er hemma.
-- Tack, tack, du är en vänlig flicka. Säg, är du värdinnan i huset?
-- Ja, numera. Min mor lever visserligen, men är gammal och orkeslös.
-- Och ditt namn, om vi få lov att fråga?
-- Mitt namn är Margit, svarade flickan, varefter hon gick ut i köket för att anrätta en måltid åt de båda vandrarna.
Dessa njöto synbarligen av vilan, där de sutto och bekvämt lutade sig tillbaka mot soffans ryggstöd.
-- Det var då skönt, att äntligen få vila sina trötta ben en smula, yttrade Daniel till kamraten.
--Ja, det har du rätt i, svarade den andre, men vet du vad, det kom just nu för mig en tanke.
-- Nå, vilken kan det vara?
-- Jo, jag undrar, om icke, när allt kommer omkring, vi ha tagit in på ett mindre väl ansett ställe. Jag erinrar mig ha hört, att just här i trakten skall finnas ett lönnkrögarnäste, kallat Illgärna, och få se, om icke detta just är samma ställe.
-- Då ha vi kommit till ett uselt näste, svarade Daniel, men strunt i det; flickan ser då rätt hygglig ut; vi hålla god min. Våra saker taga vi med oss dit, där vi skola sova, och våra yxor kunna vi lägga bredvid sängen, i händelse vi skulle råka ut för otyg. -- Men är det sant, att vi befinna oss i Illgärna, böra vi kunna få oss en »sängfösare» på den här marschen, det kan sannerligen behövas. Tvi, jag är torr i halsen som ett gammalt stövelskaft. -- Ska’ vi säga till flickan om var sin »hjärtstyrkare»?
-- Aldrig för min del, Daniel, aldrig i tiden, jag tycker det är styggt nog att ha tagit in på en lönnkrog, men att sitta här och supa, det skall jag då aldrig göra. Dessutom lovade jag far och mor, det sista jag gjorde, att icke smaka brännvin, åtminstone så länge jag söker arbete.
-- Ha, ha, ha, far och mor, de kunna just göra något för dig nu. Nu är du väl ute för att själv tjäna ditt bröd, skulle jag tro.
-- Något göra de för mig, det vet jag bestämt. De bedja Gud för mig.
-- Hå hå, ja visst, det borde jag ha kommit ihåg; de bedja för dig, och det blir du fet av! Ha, ha, ha, så ber då inte min far för mig. När vi skildes åt, bjöd han på en knaber och sa’: »Stå nu bra på dig, Daniel. Vad du gör, så bliv aldrig läsare. En sup kan du ta’ dig då och då, bara det inte blir för mycket.»
Margit kom nu in, bärande en bricka med mat, som hon dukade fram för de unga männen och bjöd dem taga för sig. Detta läto de ej heller säga sig två gånger. Maten smakade dem också väl, vilket de ingalunda glömde att betyga för sin värdinna. Denna fann ock de båda ynglingarnas sällskap välgörande för sitt sinne, vilket strax förut fördystrats av moderns vansinniga uppträdande.
Efter slutad måltid fortsatte de tre vännerna ännu en stund sitt otvungna samtal. Ynglingarna hunno därvid förvissa sig om, att de verkligen befunno sig i det illa beryktade Illgärna, men de läto icke detta bekymra sig, alldenstund deras värdinna föreföll dem förtroendeingivande. Och Margit var sig ej heller lik i kväll. Så förekommande och redbart som nu, hade hon aldrig förr mottagit vandrande. Rusdrycker hade hon tillgängliga, men bragte dem ej ens på tal, och Daniel kunde ej tvärt emot kamratens bestämdhet förmå sig att efterfråga sådana.
Då det blivit ganska sent och de resande började överväldigas av trötthet efter dagens vandring, överenskom man att gå till vila. Margit ledsagade sina gäster till nedre byggnaden, där de blevo anvisade det rum, som låg mitt över det förut beskrivna, ruskiga kyffet. Margit nämnde ingenting om sin moders hemska inbillningar.
Då Margit tänt ett ljus och ställt det på ett bord invid den redan förut bäddade sängen, bjöd hon sina gäster godnatt och avlägsnade sig. De båda männen började nu att i det sparsamma sken, som deras simpla talgdank spred över det medelstora rummet, taga där inne varande föremål i betraktande, och blevo de härunder ytterligare övertygade om, att de voro på en f. d. krog. Diverse omoraliska målningar prydde väggarna, och på skivan till ett större bord syntes en mängd ringar efter flaskor och glas.
Daniel hade satt sig på den grovhuggna sängens kant och var just i färd med att karva ett stycke rulltobak för sin pipa. Jonas satt på en stol med armbågarna stödda mot sina knän och händerna sammanknäppta; han syntes mycket tankfull.
-- Vad står på, Jonas? Du må väl aldrig ha fått hemlängtan? sporde Daniel och tände sin pipa.
-- Nej, icke det, men jag sitter ändå och tänker.
-- Nå, låt höra, vad det är?
Jo, jag tänker på, att detta är den första natt, jag tillbringar borta från hemmet, och det synes mig ej väl träffat, att jag skall tillbringa den på detta ställe.
-- Bah, än se’n då! Vi kunna väl inte hjälpa det, då vi ingenting visste därom förut.
-- Nej, det har du då förstås rätt i, men huru som helst, så drives jag av en inre makt till ett beslut.
-- Och det är?
-- Att innan jag lutar mitt huvud till vila denna första natt borta från hemmet, böja mina knän och överlämna mig i Guds händer. Icke därför, att jag är någon bedjare eller har av hjärtat lärt känna Gud, men emedan jag som en svag yngling nu står liksom på tröskeln till en värld, i vilken så många dukat under i kampen för tillvaron.
-- Ja, varför inte, du kan då åtminstone icke bli sämre därav.
-- Men ej heller bättre, ville du säga?
-- Det lämnar jag därhän.
-- Men du följer i alla fall icke mitt exempel?
-- Nej, svarade Daniel, med en skakning på huvudet.
Back Jonas böjde sina knän i tyst bön, varunder han särskilt bad att fä komma från detta ställe, sparad från både andlig och timlig olycka. Under tiden fortfor Daniel att stillasittande draga det ena blosset efter det andra ur sin pipa.
Sedan Jonas rest sig från bönen, växlade de båda männen icke många ord med varandra, utan beredde sig att gå till sängs, och innan kort lågo de försänkta i djup slummer. Ett gott stycke över midnatt väcktes Jonas av ett egendomligt jämrande läte, som tycktes honom komma från rummet på nedre botten. Han satte sig upp i bädden och lyssnade. Han kunde nu tydligt höra ett ångestfullt stönande, stundom blandat med rysliga förbannelser såsom från en vansinnig. En rysning genomfor honom. Sakta väckte han kamraten, som yrvaken for upp i bädden. Båda hörde nu tydligt det hemska lätet, som tycktes vittna om en olycklig varelses strid med ondskans furier.
Slutligen tycktes det dem, som om någon hade försökt fastgöra något i taket. Så följde några djupa, tunga suckar och allt blev åter tyst. Det dröjde länge, innan de båda ynglingarna åter somnade efter att ha blivit på ett så obehagligt sätt störda i sin slummer
Omsider lyckades dock detta, och när de nästa gäng vaknade, stod solen redan högt på himmelen. De stego upp, klädde sig och trädde in till sin värdinna, som väntade dem med en god frukost. Genast, då de träffade Margit, meddelade de henne, huru de under natten blivit störda av hemska läten från nedre våningen samt huru dessa läten plötsligt upphört, och att de sedan icke hört ett knäpp.
Margit bleknade, hon kom med ens ihåg, vad modern yttrade, då hon aftonen förut besökte henne. »Komma de en gång till, följer jag dem -- följer dem till djävulen». Margit anade nu det värsta. Hon berättade för sina gäster, huru modern de sista veckorna visat tecken till, vansinne, vadan hon befarade, att den gamla nu begått självmord. Ynglingarna ansågo det icke heller osannolikt att så skett och erbjödo sig att i Margits sällskap taga närmare reda på förhållandet. Innan de hunnit intaga sin frukost, begåvo sig alla tre ned till kyffet. Då Margit lade handen på dörrhandtaget kände hon sitt hjärta bulta. En icke ringa tillfredsställelse erfor hon dock över, att denna stund vara i de båda männens närhet. Sakta öppnade hon dörren.
Hemsk var i sanning den syn, som nu mötte. Den gamla häxan låg framstupa i sin bädd med snaran om halsen. I en krok i taket, mitt över bädden, hade hon fastgjort snöret. I själva döden gjorde hon ett försök att omfamna de vämjeligt smutsiga sängkläderna. Jonas vände sig genast bort från den rysligt hemska scenen och gick ut. Han tyckte sig höra en inre röst tillropa honom: Bort, bort från detta ställe!
Daniel och Margit dröjde ännu en stund inne, dock utan att på minsta sätt rubba den döda kroppen.
Jonas hade gått ned till den lilla insjön, vid vars strand han i fulla drag njöt av den friska, av februarisolens strålar mättade luften. Plötsligt kom Daniel emot honom med brådskande steg, det sågs tydligt, att han erhållit meddelande om någonting, som försatte hans tankar i livlig verksamhet.
-- Jonas, sade han, och såg kamraten rätt i ögonen, vad skulle du tycka, om vi finge komma till Falun som herrar?
-- Kan ej så noga veta. Jag hoppas vi skola komma dit som redbara arbetssökande, och sedan kommer det icke mig vid, om vi anses som herrar eller icke.
-- Kan så vara; nu komma vi i alla händelser som ena fattiglappar, men vi skulle kunna komma som välbärgade karlar. Va tycks?
-- Såå, inte alls illa -- måtte bara denna välbärgning vila på ärlig grund.
-- Naturligtvis, och jag ser icke alls något hinder därför.
--Nå, låt då höra.
-- Jo, saken är den, att Margit meddelade mig, det hon redan länge känt sig viss om, att hennes mor haft en större penningsumma gömd i sin bädd. Hur dessa pengar bekommits, därför kan hon inte redogöra, men betvivlar, att de äro ärligt bekomna. Hon förklarar sig därjämte icke vilja taga den ringaste hänsyn med saken i övrigt och ger oss löfte att, om vi blott vilja lyfta undan den döda kroppen och uppsöka pengarna, få draga våra färde med dem. Hon ser detta lika gärna, som att myndigheterna skulle komma över dem, ty de skulle då kanske med anledning därav öppna förhandlingar, som kunde förorsaka henne själv obehag. Nu är frågan den: vill du följa med och hjälpa mig taga reda på skatten?
-- Daniel, utbrast Jonas med av rörelse darrande röst; huru har du ens för ett ögonblick kunnat skänka uppmärksamhet åt en sådan frestelse! Aldrig, säger jag dig, får du mig delaktig i ett sådant illdåd!
-- Alltid samma fanatiska brushuvud! Kan du då inte se, att här aldrig kan bli fråga om något illdåd? Inte vet varken du eller jag, vems pengarna äro. Den, som en gång ägt dem, är sannolikt död för länge sedan. Undrar just, vem som under sådana förhållanden har mera rätt till dem än vi, helst som den dödas dotter själv medger, att vi få taga dem.
-- Ja, varför? Jo, emedan hon vet, att de äro orättfånget gods. Hon vill ej se pengarna, emedan de kanske påminna henne om gräsliga brott, begångna på denna mark och inför hennes ögon. Nej, säger jag dig åter, Daniel, aldrig. Det bästa, vi göra, är att skyndsamt lämna detta ställe och bege oss bort.
-- Skola vi ock lämna flickan utan vidare och i den ställning, vari hon nu befinner sig?
-- Nej, låt oss råda henne, att genast anmäla självmordet för länsmannen och sedan lämna stället och söka hus hos någon vän eller släkting i grannskapet, till dess självmörderskans kropp hunnit jordas.
-- Du har som vanligt ditt huvud för dig, Jonas, men så må jag säga dig, att jag för min del ämnar icke så där lätt avstå från ett tillfälle att rikta min reskassa med ett belopp, till vilket jag kan ha lika mycken rätt som någon annan.
-- Som du behagar, Daniel, men då har jag å min sida att säga dig, det våra banor härmed skiljas. Farväl, kamrat! Intresserar mig, att en gång se, huru och var ödet en gång sammanför oss.
Daniel fattade icke utan rörelse kamratens framräckta hand. Samvetet talade denna stund ett mäktigt språk, men dess värre utan framgång.
Efter ett kort farväl till Margit och ett tack för visad gästvänlighet lade Jonas sin väska på ryggen och sina redskap på axeln. Sålunda åter rustad fortsatte han sin vandring. Då han satte sin fot på stora landsvägen, lekte februarisolens strålar emot honom, som om de velat fira den vårliga oskuldens triumf och hälsa den, som nyss segrat över en mörk frestelse.
