På själva strandsluttningen till en liten obetydlig insjö några mil från Falun låg fordom en gård, bestående av tvenne byggnader med uthus. Omgivningen var icke otrevlig, men själva stället vittnade om vanvård och förfall. Och om livet på nämnda gård hade likaledes dåliga rykten sedan länge varit i svang. Vid den tid, vi åsyfta, beboddes stället av tvenne kvinnor, mor och dotter, för övrigt de enda överlevande av en större familj. Då brännvinsbränning ännu var tillåten i varje gård, idkades här i Illgärna -- så var gårdens namn flitigt denna hantering. Och otaliga voro de supgillen, som här hållits, och lika otaliga de blodiga uppträden, som här ägt rum. Ja, man visste tala om mord och rån, begångna på den vanryktade familjens eget föranstaltande. Mången förbivandrande sockenbo brukade därför med en axelryckning se ned på det ruskiga stället, som låg blott ett stenkast från stora landsvägen, från vilken en smal stig ledde dit ned.
Gården räknade, såsom nämnt, tvenne boningshus, av vilka ett var något mindre och låg några steg längre ned mot sjön. Den branta sluttningen hade gjort det lämpligt att låta baksidan av huset utgöra tvenne våningar, av vilka den understa till sitt yttre bekläddes av en smutsgrå rappning och hade blott ett enda litet fönster, vari syntes en smutsig gardintrasa.
Det större huset, som låg något längre uppemot vägen, syntes ha varit huvudbyggnaden. Vi vilja göra en titt dit in. I ena gavelrummet går ett ensamt fruntimmer av och an på golvet. Hon är den förutnämnda dottern i huset och synes vara av omkring 20 års ålder. Under andra förhållanden skulle hon kanske kunnat vara en behaglig kvinna, men sådan hon nu framstod, med sin slamsiga hållning och sin ovårdade klädedräkt, måste hon göra ett mindre fördelaktigt intryck. Med händerna på ryggen stannar hon framför än det ena och än det andra föremålet i rummet. Dessemellan går hon till det åt landsvägen vettande fönstret och blickar tankfullt utåt vägen.
-- Usch, säger hon till sig själv, vilken gement tråkig söndagseftermiddag. Kallt och ruskigt, och icke en människa synes till ute på vägen. Hu då, att gå här ensam med en dårhusmässig mor, det är då tillräckligt kusligt. Men jag får lov att se till den arma varelsen.
Margit Strand -- så hette den unga kvinnan öppnade dörren och trädde ut ur rummet. Utkommen styrde hon sina steg nedåt den mindre byggnaden. Genom en dörr å ena gaveln trädde hon in i nedre våningen. Först kom hon på detta sätt in i ett mörkt skjul, där diverse redskap lågo huller om buller. Trängande sig förbi dessa, nådde hon en liten smal dörr, som ledde till ett eländigt kyffe, vilket sedan många år bebotts av ställets ägarinna, Margits mor. Under dessa många år hade den gamla, vars utseende, närmast liknade en sannskyldig häxas, icke kunnat förmås att lämna kyffet. Hon hade likaledes med rasande vrede motsatt sig varje försök till rubbning av något föremål därinne, vadan all städning måst utebliva. En vedervärdig stank fyllde därför det obeskrivligt snuskiga rummet.
Då Margit inträdde, sprang den gamla, som förut suttit nedhukad på en stol, upp och satte sig på nedre delen av sin smutsiga bädd -- en manöver, som hon alltid upprepade, då någon hördes närma sig kyffet, likasom hon velat skydda någon i bädden gömd skatt. Med en hemsk glans i sina vilt stirrande blickar såg hon emot den inkommande dottern, och över det skrynkliga och långt ifrån rena ansiktet hängde testar av det grå, stripiga håret.
--Är det du, Margit? väste hon fram med sin ihåliga röst; vem har sänt dig hit nu? Äro de kanske redan här?
-- Vilka äro de, mor?
-- De där, som skola taga mig och kasta mig till helvetet.
-- Hu då, mor, ni kunde skrämma en till döds med edra hemska ord. Så sluta då en gång upp med edra gräsliga inbillningar.
-- Inbillningar, sa’ du? Ha, du tror inte jag såg dem i natt, dessa den ondes utskickade. Hu, jag ser dem, när jag vill och ryser genom märg och ben. Men det är sant, jag är ju en av dem, jag är en av djävulens livegna, och komma de en gång till, så följer jag med dem -- följer dem, Margit, följer dem till avgrunden.
-- Mor, mor, det är ju förskräckligt, här i detta eländiga kyffe har ni själv skapat er det helvete, ni fruktar. Låt mig rädda er! Följ mig ut härifrån och dit upp! Däruppe kunde vi ju ha det så trevligt. Kom, mor, kom! Jag tänder en lampa och eldar en brasa. Omgiven av ljus och värme och mitt sällskap, skall, ni fortare glömma edra förfärliga hemsökelser.
-- Jag, som med min brännvinshandel fördrivit både ljus och värme från så många hem. Nej, Margit, aldrig ur detta rum. Här, just här, skola de ta’ mig, döda mig och....
Dottern kastade sig på en stol och började högljutt gråta.
-- Margit, inga tårar, hör du, fortfor den gamla, jag kan ej se tårar. Här uppe i rummet över oss satt en natt en man och drack brännvin, som jag givit honom. Han var överlastad, då hans hustru kom och bad honom följa henne hem. Han vägrade, men hon bad enträget. Jag böjde mig då till hans öra och viskade, att han borde kasta ut henne. Då reste han sig och grep henne om strupen. Jag öppnade dörren åt honom och såg henne falla huvudstupa ned för trappan. Då hon åter reste sig, torkade hon blod från ena kinden och med i tårar simmande ögon såg hon på mig och sträckte ena handen, den blodiga handen, mot höjden och sade: »Mitt blod och mina tårar ropa till hämndens Gud». Jag visste, att mannen, som samma dag hade avslutat en skogsaffär, hade en betydlig summa penningar på sig. Dessa stal jag och förmådde sedan min man, din far, att följa honom över sjön och på mitt råd följde han honom till en vak, där han, redlös som han var, störtade i och drunknade. Hustrun har sedan dess dött på fattighuset, men i natt såg jag henne, Margit, jag såg den blodiga handen. Hon lade den på mitt bröst; hu, den var iskall, blodet klibbade, tårarna brände som smält bly. Åh, dessa tårar, detta blod! Gå, Margit, gå.... nu komma de igen.... djävlarna, dämonerna.... gå, Margit, gå!
Den gamla häxan kastade sig tillbaka mot väggen, grep krampaktigt tag om sängkanten och stirrade framför sig lik en avgrundens furie.
Genombävad av en isande rysning skyndade dottern ut och stängde dörren. Åter inkommen i det rum, där vi först träffade henne, började hon på nytt sin oroliga vandring fram och tillbaka över golvet.
Margit Strand var en lättsinnig flicka, men ingen, som kände till den uppfostran, hon fått, fordrade bättre av henne. Från sina tidigaste år hade hon nästan dagligen fått vara vittne till mer eller mindre våldsamma och demoraliserande händelser till följd av rusdryckshandeln, som hennes familj idkat, och själv hade hon sedan ett par år tillbaka sysslat med lönnkrögeri, om också i mindre skala, vilket i alla händelser bragt henne i umgänge med allehanda tvetydiga existenser. Detta hade gjort henne lättsinnig, obetänksam och slamsig, men hårdnackad och fräck var hon likväl ej. Av naturen vek skulle hon under ett ädlare inflytande ännu kunnat danas till en värdig kvinna. Men sådant inflytande nådde ej krögarnästet.
Emellertid, då hon nu såg sin egen mor färdig att skörda frukterna av sin onda sådd, hade detta förmått henne till en smula allvarlig besinning, som bragte henne rysliga aningar om, att en fortsatt vandring på den väg, hon själv beträtt, skulle föra henne förr eller senare till samma brant, varifrån hennes egen mor med eskort av onda furiers skaror stod redo att kasta sig i en hopplös avgrund. Detta gjorde henne förskräckt ända in i hennes själs innersta och gav upphov åt en aldrig förr känd längtan att komma bort från detta mörkrets näste, för att med dygdig flit och kraft tillkämpa sig en plats bland samhällets värdiga medlemmar Då hon därför ännu en gång stannade framför fönstret och blickade utåt nejden, var det liksom för att se längre än vanligt ut i den värld, av vilken hon ännu kände så föga.
