språkforskare, universitetslärare. Född i Östra Emtervik, Värmland, den 13 mars 1854. Föräldrar: kommissionslandtmätaren Erik Adolf Noreen -- af en gammal släkt, som uppgifves å 1500-talet inkommit till Sverige från Flandern eller Artois och ur hvilken ätterna Löwenhielm och Nordenfalk utgrenats -- och Emelie Maria Elisabet Poignant.
Student i Uppsala 1871, började N. redan 1876 sin vetenskapliga författarebana, i det han tillsammans med Eugéne Schwartz utgaf en upplaga af den äldre Västgötalagen med normaliserad text. Filos. doktor 1877, blef han samma år docent i nordiska språk vid Uppsala universitet. Efter att under flera år hafva förestått professur, dels i svenska, dels i nordiska språk vid samma universitet, blef han 1887 ordinarie innehafvare af lärostolen i sistnämnda ämne. Hans gradualdisputation, Fryksdalsmålets ljudlära utmärktes med filos. fakultetens större pris och följdes 1878 af en Ordbok öfver fryksdalsmålet. Dessa båda sistnämnda arbeten äro de första, i hvilka ett svenskt folkmål behandlas med tillgodogörande af den nyare språkvetenskapens historiska och fonetiska hjälpmedel. Till den svenska dialektforskningen lämnade N. sedermera under årens lopp åtskilliga särdeles värdefulla bidrag. Så behandlade han 1879 och 1881 i Svenska landsmålsföreningarnes tidskrift Dalbymålet, dess ljud- och böjuingslära äfvensom Fårömålet, detta sistnämnda medels bearbetande af bröderna Säves samlingar till Fårömålets ljudlära. På uppdrag af Svenska akademien, utgaf han 1881--83 ytterligare Dalbymålet, jämte ordlista öfver de ålderdomligaste dialekterna däraf. I sin profföreläsning, intagen 1880 i Upps. univers. årsskrift, sysselsatte han sig med ett språkproblem af allmnän-nordisk art, i det densamma afhandlade Om behandlingen af lång vokal i förbindelse med följande lång konsonant i de östnordiska språken. Till hans författareskap i hithörande väg äro vidare att räkna De nordiska språkens nasalerade vokaler, i »Arkiv för nordisk filologi», bd III, 1886, Utkast till föreläsningar i urgermansk ljudlära med hufvudsakligt afseende på de nordiska språken 1888--90 och i tysk bearb. 1894 m. fl. tidskriftsartiklar. Redan 1879 hade N. i »Nordisk tidskrift» uppträdt på ett annat språkligt fält, det språkfilosofiska, med uppsatsen, Något om ord och ordklasser. Hit hörande äro äfven artiklar sådana som Om språkriktighet, i »Nord. tidskr.» 1885, Om tavtologi, därsammastädes 1894 m. fl. Åt den etymologiska forskningen, som han äfven med intresse omfattat och inom hvilken han frambragt vackra resultat, ägnade han sig likaledes redan 1879 med uppsatsen Nordiska etymologier, som följts af åtskilliga andra, såsom Om orddubletter i nysvenskan, i »Språkvetensk. sällskapets i Upsala förhandl. Sept. 1882 -- Maj 1885» 1886, Folketymologier i »Sv. landsmålen», bd 5, 1888, Svenska etymologier, i »Skrifter, utgifan af K. Humanistiska vet.-samf. i Upsala, V 1897». Såsom lyckad etymolog är för öfrigt N. kanske bäst känd af den stora allmänheten. Flera uppsatser i hithörande väg finnas intagna i hans två samlingsband, Spridda studier 1895 och 1903. N. bar äfven skrifvit grammatiska läroböcker: Svensk språklära I, 1881, tills. med E. Schwartx, Inledning till modersmålets grammatik 1893, ljudlära 1895 och prosodi 1897, utgörande grundlinjer till föreläsningarna vid sommarkurserna, Altisländische und altnorweqische Grammatik, Halle 1884, hvars tredje till dubbla omfånget utvidgade upplaga utkom fullständig 1903. Detta arbete utmärker sig framför alla äldre i samma ämne i synnerhet genom den fullständighet och skärpa, hvarmed ljudläran behandlats. Det urnordiska språket har också här för första gången fått en öfversiktlig vetenskaplig behandling, som än rikligare kommit det till del i den uti Pauls »Grundriss der Altgermanischen Philologie» intagna förträffliga Geschichte der nordischen Sprachen 1889, ny utarbetad upplaga 1897. Fornsvenskan har vidare blifvit föremål för en ny utförlig, vetenskaplig skildring i andra bandet af N:s »Altschwedische Grammatik mit Einschluss der altgotischen». »Detta arbete ensamt skulle vara tillräckligt att för alla tider tillförsäkra Noreen namn såsom den svenska språkforskningens nydanare». Bland frukterna af N:s förvånansvärdt alstringsrika författarskap kunna vidare nämnas: Fornnordisk religion, mytologi och teologi, i Sv. tidskr. 1892, Rättskrifningens grunder, i Verdandis »Småskrifter» 1892, Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal, i »Uppsalastudier tillägnade S. Bugge» 1892, Om språkets musikaliska sida i »Nord. tidskr.» 1896, Något om våra förnamn, i »Ord och bild 1897 m. m. Han har vidare utgifvit fortsättning af »1500- och 1600-talens visböcker», inf. i »Sv. lit. sällsk:s skrifter, VII 1889, 94, »Altschwediches Lesebuch mit Anmerkungen und Glossar» 1892--94, och tillsammans med E. Meyer, »Valda stycken af svenska författare, 1526--1732» med anmärkningar och ordlista. I »Nordisk familjebok» förekommer ett stort antal uppsatser, flutna ur hans penna. 1883--85 utgaf N. i Uppsala »Nordisk revy, tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter». Jämte A. Erdmann stiftade han i den uppsvenska universitetsstaden Språkvetenskapliga sällskapet, som utgifvit synnerligt värdefulla förhandlingar. N. utmärker sig både såsom föreläsare och skriftställare för ett i hög grad ledigt och underhållande framställningssätt. »Hans stil är lika klar och liflig som hans tanke, och den präglas af en kvickhet utan anspråksfullhet, men outtröttligt flödande, skapad icke blott af skarpsinne, men af en uppfriskande, ungdomlig optimism». Också har han förstått att vinna en talrik skara lärjungar, däribland flera med framstående begåfning. Tre af hans lärjungar hafva grundlagt en särskild tidskrift för behandling af frågor, hvartill de från början mottagit väckelser af N. Det är den förtjänstfulla tidskriften för nysvensk språkforskning, Språk och stil, utgifven af B. Hesselman, O. Östergren och R. G. Berg. Att N. varit föremål för en mängd vetenskapliga belöningar och utmärkelser, faller af sig själft. Sålunda erhöll han 1884 halfva årsräntan af Oscar II:s jubelfestdonation. Vid två nordiska filologmöten har han fungerat såsom president. Han är medlem af Vitterh.- hist.- och antikvitetsakademien, af Vetensknps- och vitterhetssamhället i Göteborg m. fl. svenska lärda samfund och flera utländska. Däremot har han af principiella skäl ej mottagit någon ordensutmärkelse. Bland de många hyllningar, som kommo honom till del då han den 13 mars 1904 ingick i sitt 51:a lefnadsår, intogs främsta rummet af en präktig festskrift, om nära 800 sidor, till honom öfverlämnad såsom »en gärd af beundran, tillgifvenhet och tacksamhet» från 122 »studiekamrater och lärjungar», af hvilka 41 lämnat vetenskapliga bidrag till festskriften.
Gift 1886 med Anna Emilia Rosell.
Noreen, Adolf Gotthard, har sedan 1903 utgifvit åtskilliga delar af
det utförliga verket Vårt språk, nysvensk grammatik i utförlig
framställning.
