Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Mytens (Mijtens), Martinus - 2. Mytens, Martin von - Månesköld, Carl Kristiernsson - Månsson, Ivar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverstemarskalken grefve Gotter och därefter till
storhertigen af Würtemberg. Med tilltagande år
mattades hans hand allt mer, och ej heller erbjödos
honom samma rika tillfällen som förut att öfva
sin konst. Någon skola bildade han ej i likhet med
sin store samtida och medtäflare Ehrenstrahl; dock
känner man några af hans lärjungar, såsom De Marées,
sonen Martin m. fl. Enligt en släktsägen skall han på
sistone någon tid lidit af sinnesrubbning och under
sådant tillstånd målat ett själfporträtt. Hans
porträtt, de flesta ej signerade, finnas spridda
särdeles på herresätena i Mälartrakten och i våra
offentliga samlingar, men många af dem ha länge
gått och gällt för arbeten af Ehrenstrahl. M. afled
i Stockholm, enligt en gammal, ej vidare bestyrkt
uppgift, 1736. Säkert är att han lefde ännu i midten
af 1730.
Gift med Johanna de Bruyn, köpmandotter
från Gorckum i Holland.
2. Meytens, Martin von, porträtt- och
miniatyrmålare. Född i Stockholm d. 24 juni
1695; den föregåndes son.
Hans medfödda anlag för
konsten erhöll i fadern en skicklig och omsorgsfull
ledare. Vid nitton års ålder – i juni 1714 – lämnade
M. Sverige och begaf sig till Holland och England,
hvarifrån han 1717 reste till Paris, där han träffade
en tidigare utvandrad landsman, emaljmålaren Carl
Boit, som för en tid blef hans läromästare. Snart
begynte M. själf väcka uppseende, så att han fick måla
icke blott konung Ludvig själf och regenten, hertigen
af Orléans, utan äfven tsar Peter, som då uppehöll
sig i Paris. Genom Tyskland och öfver Wien, där han
1721 målade den kejserliga familjen, begaf han sig
till Italien och hamnade i Venedig 1723. Efter några
års vistelse i Italien, därunder han en längre tid
uppehöll sig i Rom, men äfven gjorde utflykter till
Neapel, Florenz, Bologna, Milano, Turin och Genua –
hvarunder han öfverallt målade furstars och andra
förnäma personers bilder – återkom han till Wien,
där han utnämndes till kejserlig »kammarmålare»
och längre fram, 1759, blef direktör för kejserliga
konstakademien. Blott en gång, 1730–31, återsåg
han sin födelsestad, då han vistades där i sexton
månader och målade en del porträtt af framstående
personer, bland andra konung Fredrik och drottning
Ulrika Eleonora. Vid sin afresa från Stockholm
medförde han trenne lärjungar, bland dem Sophonias
Diederichs, som sedan kallade sig de Derichs och dog
i S:t Petersburg. Efter att ha verkat i österrikisk
tjänst i mer än fyrtio år och däraf en längre tid
såsom direktör för landets förnämsta konstinstitut,
afled M. i Wien d. 23 mars 1770. Om hans skicklighet
såsom emalj- och miniatyrmålare sammanstämma
alla i lofordande omdömen. Däremot står han såsom
porträttör i olja ej obetydligt efter fadern. Hans
taflor äro ganska sällsynta i Sverige, där de finnas
på Gripsholm, Drottningholm, Bogesund. Österby, i
konstakademien och i enskilda samlingar. Efter hans
målningar finnas ej få kopparstick, särdeles af Frans
I och Maria Theresia.
Månesköld, Carl Kristiernsson, ämbetsman. Född d. 17
maj 1593; son af Kristiern Carlsson till Seglinge,
som 1582 erhöll frälserätt, samt Britta Björnsdotter
Bååt.
M. utnämndes 1616 till assessor i Svea
hofrätt, men förklarade, »att han heldre ville
mista hufvudet» och blef då utnämnd till kapten
vid ett båtsmanskompani. 1633 förordnades han till
assessor i Åbo hofrätt, men flyttades ett år därefter
till Göta hofrätt såsom vice president. Att dessa
befordringar voro berättigade och grundade på verklig
förtjänst, synes framgå däraf, att M. förordnades till
ordförande i den lagkommitté, som 1643 sammanträdde
till »några bristers remedierande i justitieverket»,
och i hvilken kommitté sådana män som Stiernhielm
och Stiernhök sutto som ledamöter. När det uppgjorda
förslaget inför regeringen granskades, svarade
M. »treffuelligen dristigdt cancellario ad et per
omnia, så cancellarius mycket commoverades». 1655
erhöll M. afsked och 1657 innehade han Närdinghundra
härads domsaga i Uppland. Död 1670.
Gift 1625 med
änkedrottning Kristinas kammarjungfru Anna Soop.
Månsson, Ivar (i Trää), riksdagsman. Född
i Norrhvidinge förs. af Malmöhus län d. 27
sept. 1845. Föräldrar: hemmansägaren Måns Andersson
och Sissa Ivarsdotter.
Efter att ha bl. a. åtnjutit
undervisning i några år vid realskolan i Lund,
ägnade sig M. tidigt åt landtbruk. Hans lifliga
intresse för offentliga angelägenheter föranledde,
att det ena förtroendeuppdraget efter det andra föll
på hans lott, och redan 1872 valdes han af Onsjö
härad till dess representant i Andra kammaren, som han
tillhörde först till och med 1879 års riksdag samt
sedermera 1885–1903. Året förut hade han förordnats
till domänintendent i Kristiandstads län. Vid
sitt inträde i kammaren gjorde han sig känd som en
stridbar kämpe å landtmannapartiets vänstra sida,
den där motionerade om biskopsskrudens afskaffande,
borttagande af pastors själfskrifna ordförandeskap
i skolråd m. m. Efter återkomsten märktes dock
en dragning åt höger, hvilken sedermera blef allt
bestämdare, sedan M. 1886 gifvit sin fulla anslutning
till de protektionistiska sträfvandena. Han deltog
ock 1888 i bildandet af det protektionistiska »nya
landtmannapartiet» och hade 1891–94 haft plats i
dess förtroenderåd, då han 1895, efter den genom
hans kraftiga medverkan tillkomna »sammanslagningen»
mellan landtmannapartierna, erhöll liknande post i
det återförenade partiet, som han innehade under sin
återstående riksdagstid. Efter Olof Jonssons nederlag
vid 1896 års val och A. P. Danielsons följande år
timade bortgång, blef ock M., om också icke partiets
erkände ledare, dock dess mest framskjutne man,
mindre kanske genom sitt uppträdande i debatten, som
tyngdes af episk bredd, än genom sin smidighet och
förfarenhet i spelet bakom riksdagskulisserna. Utan
tvifvel skulle han dock kunnat uträtta mera, om
förtroendet till honom varit allmännare och han en
smula mindre synts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
