Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modéer, Adolf - Molander, Johan Harald - Molin, Erik - Molin, Johan Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anseende, bestyrkes dels af hans ledamotskap
i Vetenskapsakad., i Vet.- och Vitt.-samhället
i Göteborg, Fysiografiska sällskapet i Lund och
flera utländska vetenskapliga samfund, dels däraf,
att tvenne för svenska insektfaunan nya arter efter
honom blefve uppkallade, nämligen: Pyralis Modeeriana
och Galleruca Modeeri. I »Skrifter af Sällskapet
för allmänna medborgerliga kunskaper», som M. till
största delen författade, påträffas de mest betydande
resultaten af hans studier. Han visade sig däri vara
en i ovanlig grad fördomsfri och skarpsynt person, som
bl. a. talar för kvinnans rätt till likställighet med
mannen, handels- och näringsfrihet, svenska jordens
jämnare beskattning, folkundervisningen o. s. v.
Gift med Anna Margareta Brun.
Molander, Johan Harald,
skriftställare, teaterregissör. Född i Stockholm
d. 17 mars 1858. Föräldrar: öfverläkaren Johan
Molander och Augusta Dybeck.
M. studerade vid
Uppsala universitet 1877–81, var 1884–86 anställd som
regissör vid Nya teatern i Stockholm och bestred
1886–93 intendentsbefattningen vid Nya teatern i
Helsingfors. 1893–94 ledde han teaterturnéer och
blef 1896 intendent vid Vasateatern i Stockholm samt
sedermera, då Albert Ranft i maj 1898 inköpte Svenska
teatern, intendent därstädes. Död i Stockholm d. 22
nov. 1900.
M. har för scenen författat åtskilliga
arbeten, såsom komedien Rococo, 1882, sorgespelet
Furstinnan Gogol, 1883, komedien Vårflod, 1884,
skådespelet Beatrice, 1887, lustspelet Flirtation,
1893, m. m., hvilka pjäser äro utmärkta af hans skarpa
blick för det sceniska och hans stora förmåga att
skrifva en god och, där så fordras, kvick dialog. 1895
utgaf M. Ibsen i västfickformat, parodier på
Ibsenstycken, delvis efter ett arbete af engelsmannen
Anstey, präglade af M:s ovanliga esprit. Romanen
En lyckoriddare, 1896, behandlande Lars Wiwallius’
lefnad, innehåller briljanta beskrifningar med
brokig tidsfärg, ty som kännare af gångna tiders
yttre lif och språkliga uttryckssätt öfverträffas
M. knappast af någon. M. dramatiserade sedermera
denna roman, 1900, och pjäsen hade på Svenska teatern
stor framgång. Som bearbetare och öfversättare för
scenen var M. i ovanlig grad framstående, såsom
framgår bland annat af hans utmärkta tolkning af
Rostands »Cyrano de Bergerac», 1900, hvari de största
svårigheter äro öfvervunna på det mest lyckade sätt. I
besittning af stora kunskaper på åtskilliga områden,
af rik fantasi och utmärkt artistisk blick, var M. en
ypperlig teaterregissör, i synnerhet när det gällde
att sätta upp stora stycken med pomp och ståt, och
han hade äfven mycken instruktionsförmåga. Teater- och
musikexpositionen vid Stockholmsutställningen
1897 var till stor del M:s verk, och han uttänkte då
äfven planen för de billighetståg, som från aflägsna
landsändar och Norge förde folk till Stockholm.
Efter M:s död utgafs 1901 hans »Strödda skizzer
och berättelser», innehållande bl. a. den lyckade
Stockholmsskildringen »Farbror Kuno
Ottokar», resebref samt krönikeartade humoresker
och skizzer, som förut stått att läsa i en daglig
tidning.
»Fantasiens öfverdåd, en spetsig och kvick
tankes infallsrikedom, en otvungen berättargåfva, en
virtuos formtalang och lust att muntra och briljera –
se där hans arbetens inspirationskällor.»
Gift med
skådespelerskan Lydia Sofia Katarina Wessler.
Molin, Erik, religionssvärmare. Född i Gäfle
omkring 1709, studerade M. en tid i Uppsala 1727
och ingick vid landskansliet. Men drifven af ett
svärmiskt religionsnit, som han ansåg för en högre
andes ingifvelse, begynte han 1729 med konsistorii
tillstånd predika, hvarjämte han tjänstgjorde som
lärare vid en fattigskola till 1732, då han erhöll
anställning vid ett handelskontor i Strängnäs. Det
visade sig dock snart, att M. blifvit hänförd af de
den tiden synnerligt fruktade Dippelska lärosatserna – M.
hade som student låtit starkt inverka på sig af
Dippel, som då befann sig i Stockholm, – hvarför
han både af konsistorium och hofrätt förbjöds
att vidare predika. Då han ej ville ställa sig
dessa utslag till efterrättelse, insattes han i ett
lindrigt fängelse, hvarunder han flitigt besöktes och
uppmanades af åtskilliga präster att afstå från sina
meningar. När han envist fasthöll vid dessa och nekade
att omfatta statskyrkans dogmer, dömdes han till
ständig landsflykt samt ålades att göra ärkebiskopen
och d. v. pastor primarius Alstrin skriftlig afbön
för de svåra utlåtelser, han haft om dem. M. sattes
1739 på ett fartyg och öfverfördes till Stralsund. Han
uppehöll sig därefter någon tid i Rostock, sedermera
i Altona och slutligen i Amsterdam, där han omkring
1741 fick anställning på Grills kontor. Men äfven
här, under det han vid handelspulpeten sysslade med
siffror och räkningar, fortfor han att genom sina
skrifter, än på holländska, än på svenska och latin,
söka försvara sina trossatser och värfva anhängare
åt en lära, som han ända intill döden ansåg för den
rätta, samt att få sin dom upphäfd eller mildrad.
Han afled i Amsterdam den 28 juli 1752.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
