Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Jäderin, Edvard - 2. Jäderin, Anna, den föreg. syster, se Branting, Karl Hjalmar - Jägerhorn - 1. Jägerhorn, Georg Henrik - 2. Jägerhorn, Johan Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstruerat, har väckt mycken uppmärksamhet, och
har J. på inbjudan lämnat undervisning i dennas
begagnande i Finland, Ryssland och Frankrike.
1889 erhöll han af Vetenskapsakademien halfva
Wallmarkska priset. J. har gifvit uppslaget till
samt varit chef för gradmätningsexpeditionerna till
Spetsbergen 1899 och 1900.
Bland hans skrifter
märkas: En metod för geodetisk basmätning
med stålband 1879 och 1897; Stjernverlden,
tillsammans med C. V. L. Charlier, 1888;
Komparationer emellan Sveriges meterprototyp
och tre statens institutioner tillhöriga hufvudlikare
och normalmått 1895, o. s. v.
Gift 1876
med Anna Ulrika Eleonora Valerius.
Hans äldre broder, Axel Vilhelm, född i Stockholm
d. 7 sept. 1850 och student i Uppsala 1869, egnar
sig sedan 1877 åt publicistisk verksamhet och har,
bl. a. som redaktör för »Svenska Dagbladet»
1884–88, gjort sig känd som en af den konservativa
pressens mest dugande och arbetsamma
krafter. Han han äfven uppträdt som skönlitterär
författare med bl. a. romanerna Brottsjöar,
1891 och Fädernas föredömen, 1895.
2. Jäderin, Anna, den föreg. syster, se Branting,
Karl Hjalmar.
Jägerhorn. Ätten tillhör ovedersägligen den
gamla finska eller rättare finsk-svenska adeln, ty
1625 och 1634 introducerades de olika grenarna
på riddarhuset på grund af intyg om deras och
förfädernas adliga börd. En någorlunda säker
härledning tyckes börja med bröderna Göran och
Inge Rötkerssöner, som sägas lefvat mot midten
af 1300-talet, men dock icke nämnas i samtida
handlingar. De uppgifvas blifvit stamfäder för
olika grenar af ätten, den ena skrifvande sig till
Spurila, den andra till Isokylä (Stora byn).
Spurilagrenen kan som sin förste kände stamfader
uppställa Krister Pedersson, farfader till
Krister Klasson, som introducerades 1625. Denna
gren utdog i Sverige 1877.
1. Jägerhorn, Georg Henrik, militär. Född
d. 6 febr. 1747 och son af kaptenen Carl Fredrik
Jägerhorn och Elsa Margareta von Fieandt.
Fadern hade under nästan hela sin tjänstetid tillhört
Savolaks’ regemente, och vid detsamma anställdes
äfven sonen, då han helt ung inskrefs i
krigstjänst. Vid fredsbrottet med Ryssland 1788
van J. major och avancerade under krigets fortgång
till öfverstelöjtnant, öfverste och generaladjutant.
Dessa befordringar vore endast ett rättvist
erkännande af de stora förtjänster, han inlade
under fälttåget, först i träffningen vid Porassalmi
1789, där J:s mod och rådighet gaf slaget en
lycklig utgång och förvandlade det gifna nederlaget
i en afgjord seger, och sedan träffningarna
vid Parkumäki och Kärnäkoski, i hvilka han utmärkte
sig för samma lysande mod och skicklighet.
Efter fredsslutet utnämndes han till öfverbefälhafvare
i Finland, blef generalmajor och
slutligen generallöjtnant.
Under kriget 1808
var J. någon tid befälhafvare öfver Stockholms
garnison och medlem af regeringen under
konungens bortovaro.
Död på Vårby i Brännkyrka
socken i Södermanland d. 19 aug. 1826.
Gift med Fredrika Charlotta Hongelin.
2. Jägerhorn, Johan Anders, politisk agitator.
Född d. 8 april 1757; den föreg.
syssling. Föräldrar: öfverstelöjtnanten
Fredrik Anders Jägerhorn
och Ulrika Sofia Brunow.
Redan 1767 inskrefs J. som
volontär vid Nylands och Tavastehus
dragonregemente, blef
korporal vid detsamma 1771 och
kornett vid Karelska lätta dragonerna 1775. Efter
att på Gustaf III:s bekostnad åtnjutit undervisning
vid en militärakademi i Berlin, återvände
J. som lärare i sin frändes, G. M. Sprengtportens
krigsskola på Brahelinna. Han vanns lätt för
dennes plan att grundlägga Finlands själfständighet
under ryskt beskydd och blef, sedan S. 1786
öfverflyttat till Ryssland, den egentlige ledaren
för det s. k. »själfständighetspartiet» i Finland.
Vid krigets utbrott 1788 var han kapten vid
Nylands dragoner, major i armén samt öfveradjutant.
Sedan angreppet mot Fredrikshamn
misslyckats, framkastade J. för officerarna i Anjala
planen att öppna fredsunderhandlingar med ryska
kejsarinnan. Enligt hans utkast uppsattes ock en
skrifvelse i sådant syfte, men hvari ock uttrycktes
önskan, att Finlands gränser måtte blifva desamma
som före 1743. J. åtog sig att öfverbringa
noten till Petersburg, medan i lägret för
urskuldande af hans frånvaro utspreds ett rykte,
att han blifvit tillfångatagen af kosacker. Han
åtnöjde sig likväl icke med att begära kejsarinnans
medverkan till fredens återställande, utan
betonade i första rummet önskvärdheten af Finlands
lösryckande från Sverige. Detta tal föll
visserligen i god jord, men på hans antydningar
om lämpligheten af Rysslands afstående af sina eröfringar
från 1741–43 års krig ville kejsarinnan
ej höra. Såsom en gärd af hennes bevågenhet erhöll
han 500 dukater men i öfrigt endast obestämda
löften, hvilka ingalunda tillfredsställde Anjalamännen.
Som motiv för hans ovillighet att deltaga
i kriget anfördes nu falskeligen, att han var en på
hedersord frigifven rysk krigsfånge och förmedlade
han nu förbindelsen mellan de sammansvurne
och Sprengtporten, som befann sig å andra sidan
ryska gränsen. Hans fortsatta stämplingar omöjliggjordes
genom en order i nov. 1788 från hertig
Carl att inställa sig till militär tjänstgöring i
Sverige, då han enligt utsago ej finge draga
vapen mot Ryssland. Han fann nu rådligt att
hals öfver hufvud begifva sig till Petersburg,
där han mottogs med stor välvilja och inträdde
som öfverstelöjtnant i rysk krigstjänst. Såsom
deltagare i ryska arméns sommarfälttåg i Savolaks
1789 dömdes han i Sverige för landsförräderi
förlustig lif, adelskap och gods. Efter fredsslutet
i Värälä 1790 måste han lämna Petersburg och
begaf sig till London, där hans lefnadsöden äro
ofullständigt kända till 1809, då han åter framträder
som verksam i de finska angelägenheterna.
Alexander I återinsatte honom nu i hans adliga
rättigheter och representerade han sin ätt vid
ständermötet i Borgå 1809, där han gjorde ett
svagt försök att få frihetstidens regeringssätt omplanteradt
i finsk jord. Han blef i okt. 1809
medlem af kommissionen för finländska angelägenheter
och hänvände sig under de följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
