Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Jägerhorn, Johan Anders - 3. Jägerhorn, Fredrik Adolf - Järta - 1. Järta, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åren ofta med sina framställningar till kejsaren.
Sina sista år lefde han i dyster tillbakadragenhet,
skydd af omgifningen för sina föregående stämplingars
skull, och afled i Borgå d. 6 mars 1825.
Gift 1783 med Ulrika Sofia Blomcreutz.
3. Jägerhorn, Fredrik Adolf, militär. Född
i Helsinge d. 1 maj 1760; den föregåendes bror.
Fänrik vid lifgardet 1777, blef J. löjtnant 1783,
kapten 1790 och öfverste i armén 1799. 1801–08
var han chef för ett värfvadt regemente, som efter
honom benämndes »Jägerhornska regementet».
Vid utbrottet af 1808 års krig var halfva J:s
regemente förlagdt till Svartholm, medan han
själf tog befäl öfver den andra hälften å Sveaborg
och var tillika kommendant å Stora Öster
Svartö.
Säkerligen ej obesmittad af broderns
»själfständighets»-planer, begagnade han sig af
sitt inflytande hos sin frände Cronstedt, kommendant
å Sveaborg, till att bearbeta honom för fästningens
uppgifvande och skrämde till tystnad dem,
som förfäktade en annan mening. På så sätt dref
han sin vilja igenom och aflade efter Sveaborgs
kapitulation 1808 tro- och huldhetsed till kejsar
Alexander samt begaf sig sommaren 1808 till
Petersburg, där han inträdde i rysk tjänst. 1810
utnämndes han till landshöfding i Kymmenegårds
län, men erhöll på begäran afsked redan 1812.
Sina återstående lefnadsår tillbragte han å Nykulla
i Pernå, där han ogift afled d. 23 dec.
1817.
Järta. Samma släkt som adliga och friherrliga
ätterna Hierta. Namnet förändrades till
sitt här ofvan angifna stafningssätt af Hans
Hierta, efter det han afsagt sig adelskapet 1800.
1. Järta, Hans, statsman, skriftställare. Född
å öfverstebostället Näs i Husby
socken i Dalarne d. 11 febr. 1774;
son af generallöjtnanten friherre
Carl Hierta och Maria Charlotta
von Plomgren, dotter af
Thomas Plomgren (se nedan).
Föräldrarna lefde i små villkor
och J. måste lita till en släktings
understöd för att få medel till sina studier, hvilka
drefvos med sådan fart, att han 1787 blef student
i Uppsala och 1791 aflade kansliexamen. Han
tog omedelbart anställning vid utrikesexpeditionen
af konungens kansli, där han 1792 blef
andre sekreterare. Här kom han dock ej att
göra någon karriär, tack vare sin oppositionella
ställning. Nära besläktad med flere af de i
konungamordet invecklade, hade han ytterligare
skärpt sin animositet mot den härskande regimen
genom studium af upplysningstidens litteratur och
stod i nära brefväxling med Höjer, Silfverstolpe,
m. fl. medlemmar af »Juntan» i Uppsala. Kvicka
infall och dryckesvisor, hvilka lekte med franska
revolutionens skräckbilder, gjorde hans namn
populärt i vida kretsar, men så mycket mera
misshagligt å högsta ort. Först 1796 erbjöds
honom en plats vid beskickningen i Berlin,
hvilken han vägrade mottaga, men inträdde i
stället som protokollssekreterare i justitierevisionsexpeditionen.
Han begynte nu att på allvar
studera lagfarenheten och medföljde en häradshöfding
på tingsresor i Dalarne.
I okt. 1799
öfverraskade han den bildade allmänheten med
en broschyr: Några tankar om sättet att uprätta
och befästa den urgamla franska monarchien,
hvari med en djup och bitande ironi såsom
medel i sådant syfte föreslogos just de tvångsåtgärder,
öfver hvilkas ok den svenska allmänheten
mest knotade. Det dröjde en god tid,
innan de styrande kommo underfund med skriftens
verkliga syfte och försökte hindra dess
spridning, men hade då redan en upplaga af
1,700 exemplar slutsålts.
Vid den stormiga
riksdagen i Norrköping 1800 tillhörde Hierta
den unga oppositionens ledare i de heta striderna
om riksgäldskontorets publicitet, realisationsplanen
och bevillningen. Efter det stormiga
plenum, då landtmarskalken M. F. Brahe först
med medgifvande af förbehållet, att adelns rätt
att besluta om tiden för bevillningens utgående
därigenom blefve oförkränkt, förmått ståndet att
åtaga sig densamma men sedermera sökte förtolka
dessa sina ord (se sid. 130), afsade sig Hierta
i harmen öfver detta landtmarskalkens beteende
sitt adelskap och antog namnet Järta.
Vid den rättegång, som kort därefter anhängiggjordes
vid Göta hofrätt mot flere af hans politiska vänner
för förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken,
uppträdde J. som de anklagades försvarare
och biträdde äfven sina vänner i Uppsala, Silfverstolpe,
Wallenberg, m. fl. vid den ryktbara
s. k. »musikprocessen» 1800, vid båda tillfällena
utvecklande en sällspord förmåga att leka med
de juridiska formerna och att genom humor och
satir ställa åklagaren i löjets skimmer. Tack
vare J:s talang slutade ock hofrättsprocessen med
endast obetydliga böter för de anklagade.
Omedelbart efter sin afsägelse af adelskapet entledigades
han från sin ämbetsmannabeställning, men
hölls skadeslös genom väl aflönade uppdrag såsom
praktiserande jurist, bl. a. för Falu bergslag, hvarjämte
han 1805 blef sekreterare i Stockholms
stads brandförsäkringskontor. Under det allmänna
missnöjet under det senaste skedet af
Gustaf IV Adolfs regering deltog J. i öfverläggningarna
om bästa sättet att få till stånd ett
bättre sakernas tillstånd, men afstyrkte dess framkallande
genom en militärrevolution.
Efter afsättningen tog J., som bestämdt vägrade att
åter taga säte å riddarhuset, en framskjuten del
i det nya statsskickets danande i egenskap af
konstitutionsutskottets sekreterare, och tryckte
såsom sådan mer än någon annan sin prägel å
1809 års grundlagar. Omedelbart efter regeringsformens
antagande utnämndes J. till statssekreterare
för finansärendena, å hvilken post
han förtjänar eftervärldens hågkomst för sina
framgångsrika bemödanden att uppehålla handelsförbindelserna
med England, trots den på Napoleons
befallning utfärdade krigsförklaringen
mot detta land. Missnöjet med det grundlagsvidriga
sätt, hvarpå kronprinsen vid konungens
sjukdom förordnats till regent, förmådde J. att
i mars 1811 begära sitt afsked, hvarefter han
lefde som privatman till nov. 1812, då han utnämndes
till landshöfding i Kopparbergs län.
Under sin verksamhet å denna post, som afbröts
nov. 1815–mars 1816 af ett förordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
