Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrikson, Gustaf - Freidenfelt (Freudenfelt), Kristofer - Freinshem (Freinshemius), Johan - Fremling, Matthæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting», Paul i »De onyttige», Jacques i »Från
Amerika», Du Salins i »Män af ära», Karl V
i »Drottning Margaretas sagor», Rochemore i
»Onkel Sam», Beccamel i »Odette», Favrolle i
»Dora», Olivier i »Falska juveler», Raymond i
»Sällskap där man har tråkigt», Des Pneuelles i
»Låtom oss skiljas!» Relling i »Vildanden» titelrollen
i »En parisare», grefve Trast i »Ära»,
De Ryons i »Damernas vän», flere roller i Benzons
proverb, o. s. v.
Med Fredrikson tog
den franska salongskomedien sitt inträde på den
svenska nationalscenen, där han sedan fick herraväldet.
Det är också i de franske komedierna
som F. i främsta rummet utmärkt sig. Han är
en förstklassig framställare af resonnörsroller,
roller där det gäller att kvickt och muntert, att
öfverlägset och dräpande utsäga väl polerade
repliker. F. kan till fullkomlighet talets svåra
konst, och han har i högsta grad utmejslat
sin individualitet, i det att han i allmänhet
icke söker gå utöfver dess gränser. Men så
har han också det obeskrifliga, som gör den
store skådespelaren – förmågan att verka med
lifvets egen kraft, att liksom visa den inre
mekanism, som tager sig ett slutligt uttryck
i orden och hvad därmed följer.
F. har äfven
verkat som öfversättare för scenen och utgaf
1892 Dramatiska småsaker. Proverb och monologer.
Ogift.
Freidenfelt (Freudenfelt), Kristofer, krigare.
Född 1687. Föräldrar: öfversten Kristofer Freidenfelt
och Hedvig Sofia Löschern von Hertzfeldt.
Såsom löjtnant vid Smålands kavalleri
deltog F. 1710 i den af dåv. majoren Sven
Lagerberg ledda beskickningen till tatarkanen och
följande år i det turkisk-tatariska fälttåget mot
Ryssland. 1712 förflyttad som regementskvartermästare
till södra skånska kavalleriet, deltog
han sannolikt i denna egenskap i kalabaliken
i Bender 1713 och befordrades 1714 till ryttmästare
vid samma regemente. Han blef sedermera
1718 generaladjutant af flygeln och 1732
öfverste för Smålands kavalleri. Med sistnämnda
kår bevistade F. fälttåget i Finland 1741–43,
och på hans lott faller också äran att hafva inskrifvit
ett af de få för den svenska krigsäran
hedrande blad i detta så lättsinnigt började och
så omanligt utförda krigs historia. Ensam motsatte
han sig gång på gång i krigsrådet den nesliga
reträtten för att »konservera armén», och efter
kapitulationen i Helsingfors 1742 banade han sig
med det svenska kavalleriet fram till Vasa samt
började vidtaga åtgärder till Torneånejdens försvar.
I nov. s. å. företog han ett framgångsrikt
anfall å den ryska kosackposteringen i Kemi,
hvarpå ryssarna tvungos att draga sig tillbaka
till Uleå. Under vinterns lopp tillfogade
F. ock fienderna mindre förluster vid flera
skärmytslingar. Under sina planer att skrida
till kraftigare anfall, omkom F. d. 19 maj 1743
bland drifisen mellan Kemi och Umeå.
Gift 1719 med Kristina Regina Scheffer, halfsyster
till bröderna C. F. och Ulrik Scheffer, efterlämnade
F. inga afkomlingar.
Freinshem (Freinshemius), Johan, filolog. Född
i Ulm d. 16 nov. 1608.
F. blef student i
Marburg 1622 och fortsatte därefter
sina studier i Giessen och
Strassburg. Föregången af ryktet
som sin tids störste latinare och
för öfrigt hemmastadd i nästan
alla moderna språk, ankom han
1834 till Paris, där han fick anställning
i k. kansliet, med titel
af konungens secretarius. Han återvände likväl
efter endast tre år till Strassburg, där han någon
tid sysselsatte sig med utgifvandet af kritiska
upplagor af klassiska auktorer. Hos drottning
Kristina, för hvilken F:ii storhet ej var någon
hemlighet, uppstod snart tanken att eröfra den
lärde mannen för Sverige. Han inkallades därför
1642 och utnämndes genast till Skytteansk professor
i politik och vältalighet vid Uppsala högskola.
Drottningen omfattade honom alltid med
sin ynnest, hvilken steg till sin höjd, då F. 1647
till hennes ära hållit ett tal, utmärkt lika mycket
genom snille och lärdom, som för den beundran,
författaren däri ägnade sin härskarinna. Han
fick genast en gåfva af femhundra dukater, kallades
till Stockholm såsom Kristinas enskilda
bibliotekarie och utnämndes till svensk historiograf
med fritt underhåll och tvåtusen riksdalers
lön, hvarförutom hon åt hans födelsestad Ulm
efterskänkte större delen af sin anpart i de tyska
ersättningspengarna. Oaktadt dessa nådebevisningar
kunde F. ej i längden uthärda de svenska
vintrarna, hvarför han till Kristinas saknad lämnade
Sverige 1651 och återvände till sitt fädernesland.
Han utnämndes därefter till titulärprofessor
i Heidelberg och kurfurstligt pfalziskt hofråd
och dog i Heidelberg d. 30 okt. 1660.
Hans ärofullaste arbete, jämte Supplementa Curtiana
1636, är hans Supplementorum Livianorum
ad Christinam reginam decas, som utkom
i Stockholm 1649 och, sedan ofta upplagdt, med
stort beröm blifvit uppmärksammadt af alla Livii
editorer.
Gift med en dotter till professor
Matthias Bernegger i Strassburg.
Fremling, Matthæus, universitetslärare, filosof.
Född i Malmö d. 17 okt. 1745.
Föräldrar: handlanden och tobaksfabrikanten
Henrik Lorentz
Fremling och Ingeborg Falck.
F. inskrefs 1762 som student
i Lund, där han idkade akademiska
studier till 1770, då han
begaf sig till Greifswald och
efter aflagda lärdomsprof promoverades till
filosofie magister.
1771 förordnad till docent
i fysik i Lund, fortsatte han 1773–77
sina studier i Uppsala och Stockholm, bland
annat i anatomi och medicin, och utnämndes
1777 till filos. adjunkt vid Lunds högskola. Sedan
han i tvenne läseår bestridt de offentliga föreläsningarna
i teoretisk filosofi, undfick han 1782
fullmakt att vara professor i denna vetenskap,
hvilket ämbete han oafbrutet innehade till sin
död d. 20 juli 1820. Under den tid F., gjorde
sin vetenskapliga uppfostran, var det de logiskt-dogmatiska
rationalisterna, framför allt Wolf,
som behärskade det filosofiska studiet vid Sveriges
högskolor. Senare och i synnerhet efter sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
