Inspektorsbostaden vid Fredensjö var en byggnad i mycket gammaldags stil. Den var låg och hade brutet tak, som nederst stupade nästan lodrät. Stugan var emellertid vitrappad och den rena ljusa färgen hölls omsorgsfullt vid makt, varjämte de låga fönstrens mångtaliga små rutor njöt en daglig ans och vård. Därute omkring buro häckar, buskpartier och blomstersängar vittne om, att stället icke var en byggnad blott, utan ett hem tillika, ett hem där kärlek var trofast, och där Guds välsignelse vilade över härden. Allt inne och ute tedde sig såsom lydande under kärlekens tuktande och ordnande hand. En var, som gick vägen förbi och kastade en blick över det smäckra stängslet, måste få denna föreställning.
En solig septemberdag, ett par veckor efter i föregående kapitel skildrade händelser, kunde den, som passerade vägen förbi och såg in genom det enda mot landsvägen vettande gavelfönstret, skönja genom de skinade vita gardinerna och bland krukväxternas blad och blommor tvänne kvinnoprofiler var på sin sida om en symaskin. De voro mestadels böjda ner över sina händers arbete, men lyftes likväl då och då upp och möttes i en blick av öm förtrolighet.
I henne, som stöder armarna mot symaskinens bordskiva, medan fingrarna mata den nål fötterna sätta i snabb, dovt bullrande rörelse, känna vi igen fru Hildur Lövstam, värdinnan på stället. Kvinnan på andra sidan om symaskinen, var fru Nohra Hamner. Dock, det skulle ej ha varit någon lätt sak att känna igen Nohra, så genomgående förändrad var hon. Den prövningarnas hårda storm, som dragit över denna kvinna, hade tagit med, allt vad tagas kunde smink och flätor, smycken och armband allt hade slitits upp och förströtts som agnar för vinden och här återstod blott, klämt och skakat, vetet - en arm, fattig mänsklig varelse; och den hade, efter allt, Gud tagit hand om, frälsat och uppfyllt med en outsäglig frid, vars upplyftande ström ännu gick så ny och så varm genom hennes hela väsen.
Nohra sade ej mycket, hon lyssnade helst till väninnan. Under samtalet pågick arbetet oavbrutet. Den ena lilla linneklädespersedeln efter den andra gick under nålen och mottogs på motsatta sidan av Nohra, som hade att på vart och ett taga några kompletterande stygn. De senaste veckornas händelser hade under samtalet vidrörts, och Nohra har betonat den glädje hon erfar i sin förvissning om barnaskap med Gud och har tillika uttalat sin förundran över, att hon någonsin kunde finna trevnad i så mycken tomhet och flärd, som i det flydda kännetecknat hennes liv. Sist har hon uttryckt sorg över sin andes djupa fattigdom. Hon har tyckt sig själv i ett enda slag bliva till intet.
Då talar Hildur. Hon talar med en röst så klar och så melodisk och avsiktligt högt för att överrösta maskinens surr.
- Du har sett fruktträden i sin blomning, säger hon, en strålande försommardag. Anblicken tjusar obeskrivligt, icke sant? Men så kommer en natt med rägn och storm, våldsam storm, och i dess skoningslösa famntag förloras allt. Människorna vakna nästa morgon och finna, att de vita bladen med den skära rodnaden ha gått med vädrens vindar bort för att multna i stoftet. Mörknade stå där träden, liksom i förödmjukelse över, vad de nödgats lida. De synas ha blivit fattigare nu och tjusa ingen, ingen stannar i hänryckning över dess utseende; men dess ägare eller vårdare ser och vet och glädes åt att, dold bland bladen växer frukten och mognar dag för dag tills av dess tyngd grenarna böjas mot marken. Så har skett och sker med dig, min älskade Nohra. Du var föremålet för min kärlek och mina böner, redan medan vi voro kamrater vid pensionatet.
Huru du strålade i din fägring då redan! Och ännu mer då du blev värdinna på Ringla. Män och kvinnor hänrycktes av din person och av den glans, varmed du omgav dig. Så kom natten, prövningarnas natt, och förödelsens storm drog över dig. Och när nu stormen lagt sig och lugnet inträtt är glansen, den yttre glansen borta.
- Ja, och det som återstår är intet, ett stoft, ett grand blott.
- Det synes så, men ett stoft, ett grand likväl, vid mästarns fot; och under hans vård skall du göras till den fruktbärande grenen.
Nu inträdde herr Lövstam i rummet. Han gick fram och slog sig ner vid sin hustrus sida. Han lade sin arm om hennes skuldra och slöt henne intill sig med all den ömhet, som ett särskilt förhållande gjorde så naturligt och behövligt. Han gjorde vidare några skämtsamma antydningar med avseende på de näpna små klädesplagg, som mer eller mindre fullbordade lågo strödda omkring på ett närstående bord. Hildur, som låtsades ingenting förstå, skyndade sig att anmärka:
- Ser du icke, Alfred, huru flitiga vi varit! Du kan aldrig tro, huru glad jag är, att Nohra kommit till oss; hon hjälper mig så ofantligt mycket.
- Ja, den glädjen delar jag fullständigt med dig, min vän, men härefter blir den nog, av kort varaktighet. Nohra drager sannolikt sina färde från oss en vacker dag.
- Vad är det för prat, Alfred? frågade Hildur.
- Ja, det säger jag med, tillade Nohra.
Herr Lövstam, som tydligen hade roligt av att ha väckt de båda fruntimrens nyfikenhet, drog nu fram ur sin ficka ett brev, som han först vek upp och seden räckte åt Nohra.
- Det är, som synes, ställt till mig, anmärkte herr Lövstam, men då det ändock berör Nohra närmare än någon annan, så må Nohra läsa det.
Ej med någon vidare begärlighet tog fru Hamner emot brevet. Hon hade lidit så mycken tortyr av de senaste veckornas händelser, att hon hälst önskade sig bortgömd från världen, och inom familjen Lövstam kände hon sig ha funnit den fristad, hon behövde. Just emedan brevet kom som ett budskap ute ifrån stora världen, fruktade hon det nästan. Genom en blick på underskriften förvissade hon sig om, att skrivelsen var från en manlig släkting. Då hon började läsa, lutade hon sig fram över symaskinen och höll brevet på ett sätt, som blev en lätt förståelig inbjudan till fru Lövstam att läsa med. Ingen kvinna avstår från en sådan förmån. Tysta och tankfulla läste de:
»Herr Alfred Lövstam!Undertecknad djärves i vördsamhet taga eder uppmärksamhet i anspråk för en angelägenhet, vari Ni kan mycket bistå mig. Jag har fått kännedom om att en min släkting, fru Nohra Hamner, efter de vedervärdigheter hon haft att utstå i samband med hennes makes, disponenten Hamners, försvinnande från sitt hem och sin plats upptagits i edert hem, där hon, efter vad jag blivit meddelad, njuter välbehövlig ro efter de lidanden hon genomgått. Vi, hennes släktingar, önska att för detta få betyga eder och eder fru var tacksamhet, för vad ni varit för henne denna tid. På samma gång vi så velat göra, ha vi ock insett, att vi måste på något sätt tillse, att hon förhjälpes fram till de existensförhållanden, som kunna lämpa sig för hennes krafter och hennes kynne i övrigt. Hoppas att hon i denna riktning själv något reflekterar, sedan hon hunnit hämta sig en smula efter sina vedermödor. Ett rätt avsevärt belopp är bland hennes anhöriga hopbringat för ändamålet och kan i Upplandsbankens avdelningskontor å eder ort lyftas vid framvisande av hosföljande depositionsbevis. I det jag vågar hoppas, att Ni vill vara henne behjälplig såväl vid utfåendet av summan, som sedermera vid vad hon kan komma att med medlen företaga, beder jag Eder ha godheten delgiva mig, huru förhållandena vidare utveckla sig.
Med utomordentlig högaktning
(Namn.)
Av det tillfredsställelsens ljusa leende, som här kunnat synas så förklarligt, förspordes ej en stråle i Nohras ansikte. Detta blev hellre någon nyans allvarligare än förut. Ack denna stackars kvinna! I sina barna- och ungdomsår hade hon aldrig en gång haft en motgång, ens värd att nämnas. Och då omsider prövningen kom så våldsam, slungade den henne helt och hållet till marken, och lik en skadeskjuten fågel sökte hon nu blott skydd mot nya faror. Då hon läst brevet till slut, fäste hon en nästan ängsligt bedjande blick på Hildur och sade med en röst, som svävade av rörelsen i hennes hjärta, vars knappt läkta sår ännu blödde vid minsta skakning:
- Får icke jag stanna här, Hildur?
Den stackars kvinnan klängde sig, fast vid den forna och nu på nytt förvärvade väninnan såsom vid en klippa i stormen.
- Efter detta är det väl mera fråga om, huruvida du vill än om du får. Kära, du är ju i ett slag innehavarinna av tre tusen kronor, det är sannerligen icke småsaker det.
Nohra såg upp till herr Lövstam, som rest sig och blivit stående, tydligen mycket gripen av deltagande med den övergivna.
- Herr Lövstam, sade hon, nog kan jag slippa att se de där pengarna?
Herr Lövstam kunde ej underlåta att dra' på munnen.
- Nohra är rolig hon! svarade han. Skall man inte bli glad, då man får så där mycket pengar? Pengar är ju nutidens lösen.
- Ja, jag tror mig känna det, svarade fru Hamner. I hela mitt liv har jag ej haft annan föreställning än att just penningen var den makt, som företrädesvis bröt ner hindren på vår väg mot lyckans höjder. Det såg ock så ut för mig under en följd av år. Stödd vid penningmakt steg jag högt på den bedrägliga lyckans tinnar, och då alltsammans föll i grus och spillror, skulle jag ha varit hjälplöst förlorad nu, om ej kärlekens makt tagit mig upp. Hildur, fortfor hon och såg upp på väninnan framför sig, du behöver en tjänarinna till, inte sant?
- Jo, väl, men om du stannar, då behöver jag ingen.
- Nej, för då blir jag det.
Herr Lövstam log med tillfredsställelse åt de båda frumtimrens resonemang.
Men något måste i alla fall med ärendet företagas, yttrade han, och till att börja med får Nohra lov lämna mig fullmakt att lyfta beloppet från banken. Sedermera få vi väl vid tillfälle överlägga om sätten för medlens användning.
- Gärna, jag går in på vad som helst, blott jag får stanna här och hjälpa Hildur.
- Det får du visst det, min vän, inföll fru
Lövstam; och om några dagar behöver jag dig mera
än någonsin.
