Då Hildur efter besöket hos baronen återkom hem till de sina, fann hon sin make sysselsatt med läsning av en nyss utkommen tidning.
- Jo, nu du, Hildur, nu må du tro, att det är trevligt ställt! Läs och bedöm!
Fru Lövstam tog tidningen från sin make och läste följande, av honom utpekade, meddelande:
»Uppseendeväckande rymning. Disponenten vid Ringla, herr E. Hamner, är sedan omkring en vecka spårlöst försvunnen. Vid sin avresa från hemmet uppgav herr H., att han i affärsangelägenheter ämnade besöka huvudstaden, varifrån han likväl vore att återvänta om ett par eller högst tre dagar. Emellertid har ännu efter närmare en veckas förlopp den avvikne icke hörts av, och i Stockholm har han icke heller, efter vad fru H. kunnat utröna, varit synlig. Däremot skall han ha spårats i Malmö ett par dagar efter avresan från hemmet. Med anledning av försvinnandet ha undersökningar av Ringla gods och bruks räkenskaper tillika med räkenskaperna över en del av disponent H. handhavda kassor företagits, och har därav framgått, att ganska vitt utbredda oegentligheter föreligga. Att den försvunne disponentens ekonomiska ställning befunnits mer och mer underminerad har redan länge varit en offentlig hemlighet. Herr Hamner hade för ett par år sedan lyckan, eller bör det här kanske rättare heta olyckan, att erövra en större vinst i ett utländskt lotteri; och det torde vara säkert, att han av denna framgång förleddes till de vidlyftiga spekulationer, vilka nu förorsakat hans fall. Huru vida några kraftigare åtgärder för den rymdes infångande och hemsändande kommer att vidtagas känna vi ej till.»
- Nå, vad säger du om den härvan? sporde inspektor Lövstam då hans hustru, efter att ha genomläst artikeln, lade tidningen ifrån sig.
- Förnämligast det, att jag är rädd, att du skall känna någon skadeglädje över olyckan.
- Nå, vore det då så underligt?
- Ja, det vågar jag påstå, ty det skulle ådagalägga, att du låtit den Guds nåd, som är oss alla vederfaren, dig mycket litet bekomma. Ingen annan känsla än deltagandets är här värdig oss.
- Väl, Hildur, jag ger dig rätt, och jag kan lugna dig med, att jag icke erfar någon skadeglädje. Att den hastiga åsynen av meddelandet verkligen födde en frestelse till sådan, må jag gärna tillstå; men den blev hastigt nog övervunnen.
- Detta gläder mig att höra. Måtte Gud i sin oändliga barmhärtighet förhindra, att icke något ännu värre vederfares den arme mannen! Stackars Nohra! Råkar hon genom detta i nöd, så hoppas jag få göra, vad jag kan för henne.
* *
*
Framme vid Ringla herregård med underlydande gods och bruksdrift tedde sig allt så som efter en halsbrytande kullerbytta, sedan disponentens spårlösa försvinnande. Var och en sökte väl inrätta sig efter som den fatala situationen bjöd; men den som detta främst av alla behövt hon förmådde det allra minst, d. v. s. fru Hamner. Inför olyckans hela räckvidd stod hon fullständigt handfallen. I ett soffhörn. i ett av sina rum satt hon mestadels dagen lång med förgråtna ögon och med ett ansiktsuttryck likt ett trilsket barns, som ej vill tillstå, att det förtjänt agan. Nohra Hamner hade från hela sin levnad ingen som helst erfarenhet av trångmål; och då de nu likväl och så hastigt hopade sig, fanns ej ens håg för att upptaga striden emot dem. Stackars Nohra! Med vilken självkänsla hade hon icke fört spiran i dessa sina ståtliga gemak. Och huru hade man icke här bugat och nigit inför henne, särskilt vid de esomoftast förekommande, av herrskapet Hamner arrangerade, festliga tillställningarna. Och nu! Här kom än den ene och den andra och anmälde sig såsom i de hamnerska transaktionerna indragen eller för affärernas utredning av myndigheterna anställd; och alla fordrade de, tämligen strävt, tillgång till varjehanda gömmor och begärde av den olyckliga värdinnan upplysningar i allehanda angelägenheter, om vilka man under vanliga förhållanden skulle ha känt konvenansen bjuda, att icke säga ett ord. Detta var väl mycket för den, som i hela sitt liv trampat på idel rosor och därtill var som fastvuxen med den föreställningen, att annan lott ej kunde för henne finnas till. Och alla hennes rara kvinnliga bekanta sedan! Var höllo de hus? Dessa som så mången gång slutit förtrolig ring kring hennes bord, medan deras spetsnaglade, skära fingrar plockat vindruvklasarna från sirad silverskål. Icke en av dem hade visat sig efter katastrofen. Nohra såg sig av alla övergiven.
En dag då hon fullständigare än eljes hängav sig åt dystra betraktelser över sitt tunga öde, bereddes hon en välbehövlig överraskning då hennes kammarjungfru inträdde och överräckte ett brev till sin fru. Sedan hon några ögonblick förgäves sökt av utanskriften gissa sig till, varifrån brevet var, bröt hon det och läste:
»Min kära, snälla Nohra!Under de senaste dagarna har Nohra levat nästan ständigt i mina tankar; och allt mera oemotståndlig blir min lust att på detta sätt komma i förbindelse med min oförglömda vän och kamrat från vistelsen i pensionatet. Vi hade ändock mycket trevligt, vi flickor då! Minnes Nohra? Det är ock märkvärdigt, vad ens tankar gärna och lätt söka sig tillbaka till flickåren. Nu äro de kära kamraterna spridda litet varstädes över landet, och alla ha de antagligen sina känningar av livets allvar. Ibland tycker jag, det skulle vara så obeskrivligt angenämt att ha någon av dem hos mig. Jag ber Nohra ursäkta min djärvhet, då jag härmed vänligast frågar, om Nohra skulle vilja resa över hit och stanna hos oss några dagar. Detta skulle glädja oss alla. Det skulle kanske också bereda åt Nohra själv någon vila från oförutsedda bekymmer.
Var innerligt välkommen!
Låt oss snart veta, om vi få förmånen se Nohra hos oss.
Med varm hälsning!
Nohras tillgivna
Hildur Lövstam.»
Nohra satt orörlig med blicken fästad vid brevet ännu länge, efter det hon läst det igenom. Åtskilliga olika framställningar hade muntligt och i brev gjorts henne under dessa hårda dagar men ingen lik denna. Och detta från en kvinna, vilken hon allt från deras första bekantskap bemött med endast kyla, och vilken för blott två år sedan av hennes make drivits tillika med de sina bort från hem och härd. Fru Hamner blev nära nog förvirrad inför detta prov på högsinthet och självövervinnande kärlek. För första gången i sitt liv ställde hon riktigt på allvar inför sig minnet av den forna kamraten vid pensionatet, denna vackra blygsamma flicka, som likväl aldrig blev i någon större grad uppmärksammad, och det av det enkla skälet, att hon var så utpräglat dygdig. Då hon nu höll detta brev från Hildur i sin hand, tycktes detta sätt att skriva så likt henne.
Helt osökt kom det till jämförelse inom henne mellan denna hittills så grundligt försmådda väninna och en efter annan av dessa nyvordna bekantskaper bland ortens damer, och följden blev, att hon sade sig att, om hon i sin förtvivlan skulle anförtro sig åt någon mänsklig varelse på jorden, så skulle det bliva Hildur Lövstam.
Då Nohra Hamner den kvällen gått till sängs, grät hon längre än eljes. Men det var ej i trotsighet blott hon grät nu, det var tårar från ett hjärta som börjat smälta vid en ringa början till självkännedom. Hon kunde se, huru det gått med hela den hamnerska härligheten såsom med bubblan, vilken brister, förvandlas i litet, knappt skönjbart, såplödder, som sänkes i smutsen ned och förintas. Men över förintelsen lyste henne tillmötes hoppet om ersättning för allt i ett nytt liv, ett liv i ödmjukhet och kärlek, likt Hildurs.
Och så stark växte sig hennes längtan
därefter, att den drev sömnen bort från hennes
läger.
