- Project Runeberg -  Penningens makt och kärlekens /
IV. När nöden är som störst...

(1908) Author: John Wahlborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV. NÄR NÖDEN ÄR SOM STÖRST...

Redan hade hälvten av den respittid, som familjen Lövstam fått sig tillmätt för avflyttning ur inspektorsbostaden, svunnit hän. De båda makarna hade under tiden knappast nämnt ett ord åt varandra om saken. Likväl lågo deras tankar däråt dagen lång. Men ingendera ville bedröva den andra med att erinra om vad som förestod. Båda hoppades var för sig, att den andre icke lade den ledsamma erfarenheten allt för tungt över sig. Då nu emellertid en hel vecka och därmed jämnt halva tiden gått, låg däri en alldeles osökt anledning att allvarligare än någonsin se det vanskliga i deras belägenhet. Det var helt tidigt på morgonen. Sömnen hade varit mycket ringa och Alfred Lövstam hade, då solen börjat höja sig i öster, föredragit att stiga upp, kläda sig och gå ut. I en berså av syrén hade han slagit sig ner, medan han ägnade sig åt fortsatta betraktelser över sin, enligt eget förmenande, outsägligt tunga lott. Hans unga maka hade även hon, så snart mannen gått ut, stigit upp och gjort sig i ordning för dagens värv. Hon hade under den gångna veckan haft många och långa stunder i ensamhet med sin Gud, då hon kämpat en hård bönekamp, därvid hon ej glömt att förehålla sin himmelske fader hans många dyrbara löften om att låta sin hjälp vara nära, där ur sin nöd hans barn ropa till honom. Så snart hon denna morgonstund blivit i ordning därför, gick hon in i barnkammaren, där hennes fyra små ännu slumrade i en ljuv sömn. I deras närhet knäböjde hon. Mödrar älska gärna sådan plats för bön. Hennes bön var denna gång ivrigare än någonsin.

»Min fader, så talade hon, aldrig någonsin du svek dina löften, och du skall icke heller nu göra det. Du synes här dröja med att uppenbara din väldighet, men helt visst har du därmed någon given, ja - någon härlig avsikt. Men, käre herre, tänk dock därpå, att vi äro stoft; jag fruktar stundom, att jag ej längre uthärdar i denna prövning. O, kom snart och uppenbara för oss din nåd. Du, som lät sparven finna ett hus och svalan ett bo, där hon kan lägga sina ungar, skulle du ej kunna bereda ett hem åt oss. Är icke hela jorden i din hand, du allra högste?»

Detta och mycket mera lät den unga familjemodern flöda ur sitt överfyllda hjärta; och obeskrivligt ljuv var den hugsvalelse hon efter bönen erfor. Då hon såg ut genom fönstret, kunde hon se sin make, där han satt ute i bersån med huvudet vilande i händerna, medan han blickade djupt sorgset framför sig. Hildur beslöt sig då för en plan. Antagligen föreställde han sig, att hans kära maka ännu låg och sov. Men annat skulle han få se! I hast gjorde hon upp eld i spiseln och satte kaffepannan däröver. Brickan dukades, och på dess mitt placerades en vacker bukett av rosor. Med strålande anlete bar hon så ut brickan med doft av kaffe och rosor och ställde den framför mannen, över vars annars så djupt beskuggade drag for en glimt av ljus vid denna kärleksfulla omtanke från hans hustrus sida.

- Jag tyckte, förstår du, att vi en sådan härlig morgon som denna kunde unna oss litet trevligt.

Hennes make höll med därom. Morgonen var också särdeles skön. Friska fläktar smekte kinden och solens strålar värmde utan att bränna. De hade just börjat dricka sitt kaffe, då de borta i en björkdunge, genom vilken en stig ledde fram till inspektorsbostaden, skönjde en person med det karaktäristiska gula bandet om mössan.

- Länsmannen! utropade Lövstam och ställde kaffekoppen ifrån sig, vad kan han vilja?

- Ja, vad kan han vilja? återupprepade hustrun.

Ingendera vågade säga, vad de faktiskt båda tänkte, det nämligen, att länsmannen kom för att förbereda dem på den åtta dagar senare förestående vräkningen. Ett nytt slag sålunda, mitt i den eljes så idylliska morgonstämningen.

Stigen, på vilken mannen setts komma, gjorde härefter en krök, varigenom stugan kom att dölja honom för deras blickar. Några få sekunder blott, och han skulle svänga om stuguknuten och dyka upp alldeles invid dem. De få ögonblick, som nu följde, voro för de båda makarna ytterst pinsamma, och icke ett ord förmådde de säga varandra, där de sutto och ledo en hjärtats outsägliga beklämning. Nu hördes de taktfasta stegen och ögonblicket därefter stod fridstöraren inför dem. Till bådas synnerliga överraskning funno de, att de tagit fullständigt fel på person. Det var icke länsmannen utan vaktmästaren vid järnvägshotellet.

Sedan denne hälsat, kort och gott, yttrade han:

- Det har anlänt en resande till hotellet, som önskar få tala vid inspektoren. Men han ämnar resa i dag igen och vill därför, att inspektoren helst kommer med detsamma. Han bor på n:o fjorton. - God morgon mitt herrskap!

Den unge mannen försvann lika hastigt som han kommit.

De båda makarna sågo ett ögonblick på varandra.

- Vad vill då detta betyda? sporde herr Lövstam helt tankfull.

- Ja, hur skall man förstå detta? tillade den unga frun.

Ingendera kunde förmå sig att säga mera, men en förunderlig känsla, såsom då man står inför en lycklig vändpunkt, grep dem båda.

Mannen reste sig.

- Käre Alfred, drick ur ditt kaffe, bad frun, brådare är det väl ändock icke.

Herr Lövstam satte sig åter ned och började fingra i sockerskålen.

- Käre, fortfor hans vänliga maka, nu vet du visst inte en smul, vad du gör; socker har du lagt i förut.

- Ack ja, jag blev nästan som litet konstig; är det inte bäst att jag får springa med ens?

- Spring, spring, kära du?

Vägen fram till järnvägshotellet var ej lång; och som om han burits på osedda armar, sa lätt gick hans vandring dit. I hotellets stora vestibul stannade han inför den vid entrén hängande svarta tavlan, som upptog förteckning över å hotellet intagna resande. Han sökte, n:o 14 och läste där »Baron H. V. Montair». Vid åsynen av detta namn föll Lövstam i ännu större förundran. Namnet bars upp av en av länets mest kända potentater, en gubbe med tusen egenheter. Ehuru övermåttan rik, reste han i tredje klass och sågs under stundom klädd som en slusker. Egentligen var han mannen, som gjorde just jämnt det han ville. Brutal till ytterlighet, kunde han likväl i bland visa ett hjärta av guld. Hade i yngre år mycket anlitats för allmänna värv, detta av både stats- och kommunala myndigheter. Den självständighet och den kraft han därvid ådagalagt hade gjort honom både fruktad och respekterad, den hade ock fört honom in i förtrolighet med landets och länets styresmän, vadan han ännu i sin ålders höst ansågs sitta inne med ett utomordentligt och vidsträckt inflytande.

Allt detta visste Alfred Lövstam; och den tillfredsställelse han kände, då han vandrade trappan uppför till n:o 14, var ej helt och hållet oblandad. Men då han likväl visste med sig, att han intet hade att förebrå sig vad det gällde denne baron Montair, så var det ej svårt att med samlat lugn träda inför honom. Han knackade och hörde ett barskt »kom in», varpa han öppnade dörren och steg på. Den gamle satt vid sitt skrivbord med ryggen vänd mot dörren och rörde sig ännu på en god stund icke ur fläcken. Först efter fullbordat skrivgöromål lade han pennan ifrån sig, reste sig upp, harskade sig så att hela huset genljöd därav och gick tvärt över golvet och spottade i kakelugnen. Så gick han åter fram till bordet och satte sig utan att hittills ha ägnat den innanför dörren kvarstående en enda blick. Nu svängde han emellertid plötsligt om på stolen:

- Jaså, d. v. s., detta är Alfred Lövstam.

Inspektoren bugade sig och bekräftade att så var förhållandet.

Gubben fortsatte:

- Mitt namn är Montair, ägare till Fredensjö.

- Jag har äran känna herr baron.

- Du har! Nej, min gosse, det har du inte. Jag är en gammal tvärvigg, somliga säga att jag är en grobian, antagligen är jag det med. Hör hit, Lövstam, jag behöver en ny förvaltare på Fredensjö; och jag har en idé, då jag ta'r folk i min tjänst, jag ta'r dem hälst utan vidare, så där på rak arm förstår du, och nu ta'r jag dig, ta'r dig på en gång.

- Jag är helt naturligt outsägligt tacksam till herr baron för denna uppmärksamhet, men jag fruktar storligen, att jag ej blir till herr barons belåtenhet.

- Ja, vet du, det fruktar jag med. Det skulle förefalla mig konstigt för resten, om du så bleve, ty jag har ännu aldrig haft någon, som varit till min belåtenhet; och med mig själv är inte en människa på jorden belåten; och vad vår herre i himmelen tycker om mig, därpå törs jag inte tänka.

Herr Lövstam kunde omöjligen återhålla ett leende vid detta den gamle baronens sällsamma resonemang.

- Väl, svarade han, om det då är herr barons allvarliga önskan att engagera mig i sin tjänst, så är det helt naturligt, att jag beslutar mig för att göra det bästa jag förmår, och för vad som brister i min kunnighet, må jag bedja om barons tålamod.

- Inte heller det, kan jag lova dig, min gosse. Tålamod har jag inte med någon och ingen har det med mig heller. Du kommer att finna mig vara en ovettig krabat.

Alfred Lövstam började inse, att allt resonemang här tjänade till intet, varför han föresatte sig att efter detta göra ett slut på överläggningen och yttrade därför:

- Då jag händelsevis bär på mig betyg från förut innehavda tjänster, skall jag, innan jag går, blott bedja få visa dem.

- Jag vill inte se dem, Lövstam, det är så mycket du vet. Betyg! Det finnes inte ett fullt uppriktigt menat sådant i hela världen. Hör hit, Alfred Lövstam, vill du antaga den plats jag erbjudit dig, därpå vill jag, att du är så hygglig och svarar ja eller nej.

- Naturligtvis svarar jag ja, och jag gör det med tacksamhet, ehuru jag ännu har svårt att förstå, huru herr baron kan taga mig så där utan vidare.

- Huru jag kan! Jaså, det kan du inte förstå. Nå då skall jag säga dig det rent ut och rakt i ansiktet: Förhållandet är det, att jag är rent obeskrivligt kär i din hustru. Det är egentligen henne jag vill ha till min gård, och därför ta'r jag dig. Så, nu vet du. Välsignad själ till hustru du har, Lövstam. Huru - - - hm, ja d. v. s. jag brukar svära med, men det får lov bli slut med det med nu, tills hon kommer - men det är märkvärdigt i alla fall, att du kunnat få en sådan hustru.

Herr Lövstam var ingen »romanhjälte»; och den gamle mannens sålunda i dagen lagda beundran för hans hustru var han oförhindrad att taga uteslutande från den muntra sidan.

- Min hustru är som maka och moder oförliknelig. Jag har ej kunnat tacka Gud för henne, så mycket som jag bort. Komma vi till Fredensjö, vilket jag härefter med glädje hoppas, är jag förvissad om, att Hildur kommer att visa sig angelägen bliva ärligt förtjänt av det förtroende herr baron täckes visa henne.

- Hör hit, Lövstam, utbrast baronen, plötsligt avbrytande samtalet - när kan du komma?

- När som hälst, herr baron.

- Bra, utmärkt, ty jag tål inga långa omständigheter. Men hör, min gosse, vi ha nu icke sagt ett ord om lönevillkoren; det få vi ordna om, så snart du kommer. Lövstam, du har hört, att jag kan vara ovettig och brutal mot folk, säg mig ärligt: du har hört det?

Inspektoren råkade i djup förlägenhet, men tillstod öppet, att han hört sådant om den gamle baronen.

- Gott, det har du hört. Men säg mig ock: har du någonsin hört någon säga, att jag är knusslig och icke unnar dem en någorlunda dräglig tillvaro?

- Aldrig, svarade herr Lövstam med mycken bestämdhet.

- Nå, så adjö med dig då för i dag. Vi få talas vid vidare sedan.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:05:41 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/penning/4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free