Herr Lövstam mötte sin hustru och sina små vid stationen. Han hade i veckotal glatt sig åt att så få göra en dag. Men det hade tillika varit hans hoppfulla föresats att till dess skaffa sig en bra plats, för att med nyheten därom hugna sin innerligt avhållna maka, då hon återvände till det hem, där hon var allt. Dock, alla hans bemödanden i berörda syfte hade blivit om intet; och hans steg, då han nu gick att möta sina kära anhöriga, voro av detta skäl outsägligt tunga. Antagandet, att hans hustru gjort sig förhoppningar på hans lycka i samma avseende, och att hon genast skulle komma att spörja honom om saken, tryckte hans sinne nästan värst av allt. Då hon nu likväl vid deras sammanträffande icke nämnde ett ord om den ömtåliga frågan, förvånade detta honom rätt mycket. Ja, under deras vandring från järnvägsstationen hem till inspektorsbostaden utvecklade fru Lövstam en glättighet, som om någon bekymmersam fråga aldrig existerat. Hon talte om vistelsen där borta i det trevna lantliga hemmet, om resan hem, om tvärviggen och hans egendomliga uppförande samt om huru »allt på kärlek kommer an». Hennes make erfor mycken uppmuntran av hennes rena och ljusa glättighet, men tanken på, att han likväl vore pliktig att före det de gingo till vila meddela henne om sina motgångar, tyngde honom likväl allt fort.
Genast vid inträdet i bostaden grep sig Hildur an med att bädda sängarna åt de reströtta små, vilkas huvuden knappast hunno falla mot kudden, förrän de redan insomnat. Därefter mönstrade hon rummen och fann, som naturligt var, spåren av den ordnande husmoderliga handens frånvaro. Ett godmodigt småleende drog över hennes anlete, då hon fixerade resultaten av mannens bemödanden att »hålla huset uppe». Med van och lätt hand korrigerade hon i en hast arrangementen. Hennes makes vemodiga anletsdrag lystes opp då och då vid hennes små kvickheter över hans försök att vara sin egen husmor.
Efter en stund hade de slagit sig ned ute på den anspråkslösa verandan, framför vilken godsets stora, nu till skörd vitnande fält bredde sig ut. Solen hade redan dalat i väster, och kvällen med sin skymning och sin svalka sänkte sig över jorden. Trots den unga makans uppriktiga försök att med sin kärleksfulla glättighet skapa känslor av frid och hemtrevnad, var det bekymrets moln, som stannat över familjehärden ej därmed avlägsnat. Så länge Hildur varit i rörelse och av sysslor upptagen, hade det fallit sig bra mycket lättare att visa sig stark och glad och av bekymmer oberörd, men då hon satt sig ned för att vila, hotade känslor av trötthet och missräkning att taga överhanden, och från hennes anletsdrag vek så sakta spänstigheten för ett vekare uttryck.
- Ja, min kära Hildur, sa började hennes make, jag har den tunga plikten att säga dig, det alla mina bemödanden att skaffa mig arbetsförtjänst ha strandat mot det omöjliga.
- Jag vet det, min vän, svarade hans hustru, med ånyo i hast samlat mod.
- Du vet! Hur kan du veta det?
Det gick ett stygn genom Hildurs själ. Huru kunde hon så glömma sig! Hon hade föresatt sig att icke nämna ett ord om, vad hon hört Hamners säga i kupén, och likväl lät hon nu undfalla sig, att hon visste det. Det var reströttheten, som höll på att betaga henne självbehärskningen. Att nu försöka svänga sig från nödvändigheten att relatera verkliga förhållandet, därtill hade hon ingen som helst lust, och sålunda berättade hon, vad hon hört herr Hamner förtälja för sin fru. Hon avgav sin berättelse med så mycken moderation som möjligt, detta för att förhindra det hennes make skulle intagas av allt för mycken bitterhet gent emot sin förföljare. Hon slöt med att säga:
- Men käre Alfred, varför är han då så ond på dig? Han sade, att du varit stursk emot honom, men det kan jag aldrig tro, att du varit. Du kan inte vara stursk, Alfred?
Hon böjde sig fram emot sin make och såg honom spörjande upp i hans ansikte.
- Stursk! Ja, om det var sturskhet, att erinra honom om Herrens ord: »Allt vad I viljen människorna skola göra eder, det gören ock I dem.» Det var vad jag gjorde, då han vägrade att lyssna till våra arbetares rättmätigaste krav. Då han till svar härpå utbrast i hånfulla utrop och religion, sade jag honom, att »Gud låter icke gäcka sig och vad en människa sår, det skall hon ock uppskära». Är nu detta att vara stursk, då så har jag väl varit stursk, kan jag tro.
- Nej, min vän, har du icke sagt eller gjort något annat, då har du ingenting att förebrå dig. Du har handlat som en kristen och församlingsmedlem bör handla.
- Detta har också mitt eget samvete burit mig vittnesbörd om; men i det brev herr Hamner dagen efter sände mig och vari han förklarar mig avskedad, säger han att bolaget alldeles visst icke kommer att godkänna några socialistagitatorer bland sina förtroendemän.
- Ja, herr Hamner har gått långt i hjärteförhärdelse, Alfred. Stackars karl, det blir synd om honom, den dag Guds hand är över honom. Låtom oss bedja för honom!
De båda makarnas samtal avbröts, då en gosse från godsförvaltningens kontor plötsligt uppenbarade sig med ett brev i handen. Efter en kort hälsning och utan ett ord vidare räckte han herr Lövstam brevet och avlägsnade sig omedelbart. Brevet var från herr Hamner, det sågs genast av stämpeln. En plågsam tystnad inträdde mellan makarna. Ett nytt slag! Det var deras gemensamma instinkt. Brevet öppnades och befanns hava följande lydelse:
Herr Alfred Lövstam!Vid min hemkomst i dag, erfar jag, att ni icke givit några som helst tecken av, att ni tänker avflytta ur den godset tillhöriga inspektorsbostaden. Jag får av denna anledning förklara er förständigad att senast inom loppet av femton dagar lämna ifrågavarande bostad. Detta vid äventyr att eljes underkastas vräkning.
E. Hamner.
Brevet verkade som ett allt tillintetgörande slag på den redan förut mycket ansträngde familjefadern. Han blev mycket blek, och utan att han därvid förmådde säga ett ord, överräckte han brevet till sin maka, som redan anat det värsta och led mycket. Då även hon läst igenom de ödesdigra raderna, vek hon brevet samman och vände sig bort för att dölja de framträngande tårarna. Då herr Lövstam åter lyckats till någon del bli herre över sig själv, yttrade han med en på några minuter nästan till oigenkänlighet förändrad röst:
- Och detta var sålunda den nyhet, varmed du skulle hälsas välkommen hem! Annorlunda hade jag tänkt! Men hård är vår lott obeskrivligt hård. Alltså, om tvenne veckor stå vi på bar backe. Ack, Hildur, om I ändock haden dröjt en dag till därborta!
- Varför så, då skulle du ha mottagit dessa nya slag ensam; tror du då ej, att det är någon som helst hugnad för mig att få dela bördan med dig?
Härtill svarade den betungade maken och fadern intet. Nu grät han endast.
- För övrigt: Att säga det vi om tvänne veckor skola stå på bar backe är väl ändock att klaga i otid. Detta kan ej heller tjäna att förhärliga honom, som bjudit oss att kasta alla vara omsorger på sig.
Hildur talade med en röst, över vilken förtvivlan och hopp kämpade om herraväldet.
De båda makarna stego härefter in, och sedan de med all den tro de voro mäktiga anförtrott sig med sina djupa bekymmer i den himmelske faderns händer, överlämnade de sig åt en välbehövlig vila.
* *
*
Uppe i Ringla herregårdsbyggnad började de eljes något dystra fönsterraderna lysas opp. En del av ortens förnämare innebyggare hade skyndat till för att hälsa disponenten Hamner och hans fru välkomna hem efter några veckors bortavaro. De hade ock mottagits med all den gästvänlighet som huset förmådde. De eleganta gästerna sågos då och då träda ut på den palatsliknande byggnadens verandor och balkonger för att några ögonblick svalka sina pannor och kinder och så åter inträda i de strålande gemaken och till de av mat och drycker dignande borden.
En av herrarna sågs några ögonblick inbegripen i ett viktigt samtal med värden på stället. Den hemlighet han därvid fick sig meddelad måtte ha verkat som en stor överraskning, ty han fattade häftigt herr Hamners hand och skakade den hjärtligt. Samme lille herreman sågs sedan snurra omkring bland de övriga närvarande gentlemännen och viskade något i förtroende till var och en, vilket hade till följd, att dessa, en efter annan, sökte upp värden och skakade hand med honom de hade velat gratulera honom till de 25,000.
Bland de sålunda uppvaktande befann sig även en äldre herre, med mycket självmedveten uppsyn. Denne yttrade, sedan han fullbordat gratulationen:
- Och så får jag tacka bror för den tjänst bror gjorde mig med att upplysa mig om vad den där Lövstam var för en stursk gynnare. Det var bara ogjort, att jag kontrakterat med den där herrn. Men så kom brors skrivelse i rätta ögonblicket. Det skulle just ha blivit mig en skön historia! En rödrandig socialist på min gård! Jag vet ej, huru jag nog varmt skall kunna tacka bror. Tack emellertid, tack, tack!
Herr Hamner bugade sig under blygsamhet, ungefär som den, vilken mottager sitt erkännande för en stor fosterländsk gärning.
- Jag har gjort min plikt, så svarade han och det gläder mig mycket, om jag därmed tjänat till bästa. Den där Lövstam behagade säga mig rakt i ansiktet, att jag ej förstod min egen och bolagets välfärd, då jag började vidtaga några för övrigt alldeles nödvändiga reformer rörande arbetsförhållandena; och till råga på oförskämdheten företog han sig att bombardera mig med bibelspråk. Jag frågar: Är man pliktig att tåla sådant?
»I synnerhet sedan man vunnit 25,000», hade han nästan velat tillägga.
- Alldeles inte, alldeles inte, betonade den för »socialistfaran» räddade, nyss så tacksamme mannen.
- Nej, jag skulle tro det. Och för övrigt slika gynnare måste stukas. De tala föraktfullt om kapitalet, men de skola få känna dess makt. Vad nu särskilt vår värde f. d. inspektor angår, så torde han redan haft känning av det, och mera väntar honom. Jag har just i kväll sänt honom ett förständigande att ge sig av från den bostad han ännu med orätt innehar.
- Naturligtvis, nickade den socialistskräckslagne.
Stukning, det är vad de behöva, just stukning.
