Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika / Swift & Co:is slagteri (1901) Author: August Palm - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Swift & Co:is Slagteri.

Under mina ströftåg och promenader härs och tvärs i Chicago besåg jag äfven ett af de ryktbara stora slakterierna, Swift & C:o. Jag företog färden ditut i sällskap med ett par bekanta från Stockholm, nämligen ofvannämnde skräddare Eriksson och den för Stockholms organiserade arbetare kände cigarrmakaren C. A. Johnsson, hvilken i slutet af 1880-talet utvandrade till Amerika och då kraftigt deltog i arbetarerörelsen i Stockholm; bland annat har han skrifvit broschyren »Arbetarerörelsens mål och medel», som vårt parti utgifvit.

Union Stock Yards, såsom slakterikomplexen kallas, äro belägna långt ute sydvest från Chicago, men höra dock till staden. Från nordsidan och ditut har man nära ett par timmars färd med elektriska spårvägen. Där ligga nu de största slakterierna och kreatursstallarne i världen, utgörande tillsammans ett tjugutal, hvaraf de mäst betydande äro Armour & C:o och Swift & C:o. De ha egna järnvägsstationer och egna järnvägsspår, som äro förenade med de större järnvägslinierna.

En obehaglig stank af blod och inelfvor slår emot en, långt innan man uppnått det väldiga etablissementet, och man skall ha en stark mage för att motstå kväljningsanfall.

Det första, som tilldrager sig ens uppmärksamhet, när man beträder denna slakteristad, är den oräkneliga massa djur, som stå inkättade. Mellan kättarne utbreder sig ett nät af gator,

121

där kreaturshandlare och äkta cowboys rida omkring. Särskildt intressanta äro cowboys, hvilka på sina små, lifliga hästar ila fram i sporrsträck med sin lasso på sadelknappen och en liten ridpiska i handen. De, som ej äro i arbete, ha sina hästar stående bundna utefter gatorna. Hvilken massa djur i dessa fållor eller kättar, som ha ett omfång af 20 à 25 kvadratmeter. Hvart man vänder blicken, ser man endast får, kor och tjurar; den nästan vilda prärie- och Texasboskapen bevakas af cowboys i särskilda kättar. I gångar, som ligga något högre än gatorna och som icke äro bredare än att endast ett djur i sänder kan passera, är det fullt af boskap. De göra sin sista vandring, de äro alla på väg för att slaktas. För att få boskapen in i gångarne håller man i alla slakterier en dresserad oxe eller tjur, som går först. Strax innan djuren skola in i slakteriet, öppnas

122

raskt en dörr, och tjuren kniper ut, hvarpå dörren hastigt slås igen. Sedan börjar denne lurifax, som kallas »Judas», sin vandring om igen. Vrålandet, bräkandet, grymtandet och gnäggandet kan göra en yr i hufvudet; och så köpslåendet rundt omkring! Spekulanter rida från den ena gatan till den andra, åtföljda af säljare äfven till häst. På hästryggen uppgöras köpen, och sedan bär det in i en banklokal eller saloon för utskrifning af checken, såvida man ej fördrager att skrifva ut den, medan man sitter på hästryggen. När affären är uppgjord, bär det åter i väg i sporrsträck till en ny affär.

För att gifva läsarne en föreställning om, huru storartad Union Stock Yards är, skall jag be att få lämna följande upplysningar. Platsen för stallarne omfattar öfver 260 acres. Hvarje dag hålles marknad, och omsättningen är kolossal. Tillförseln kan vissa dagar uppgå till öfver 25,000 får, 35- à 40,000 nötkreatur och 75,000 svin. Af en tryckt berättelse, som jag erhöll på Swift & C:is kontor framgick, att firman 1898 exporterat en fjärdedel af allt kött, som utförts från Nord-Amerika, och att denna oerhörda kvantitet, omsatt i pängar, representerade den kolossala summan af 150 millioner dollars. I Chicago sysselsätter bolaget 6,000 män och några hundra kvinnor. Dessutom har bolaget slakterier i Kansas City, Omaha, S:t Louis, S:t Joseph och S:t Paul.

Vi träda in i den väldiga kontorslokalen för att anmäla oss och få vägvisare. I Amerika finnes vid alla stora affärsföretag särskilda personer anstälda, hvilkas enda göromål är att tjänstgöra som ciceroner för främlingar. Man mottages på det mäst förekommande sätt, ledsagas öfverallt och erhåller alla upplysningar man kan önska. Stängda för besökande äro endast fabriker och verkstäder, hvilka vilja hemlighålla sina tillverkningsmetoder. Alltnog, i kontorslokalen sutto 665 biträden, de flesta kvinnor. Det enda, som bröt tystnaden, var skrifmaskinernas klapprande. Ljudlöst på de tjocka mattorna sprungo kontorsbiträden fram och åter med order och telegram. Efter att ha inskrifvit våra namn i en bok, anmodades vi sitta ned några

123

ögonblick, medan vi väntade på en ciceron, som strax skulle stå till vår tjänst.

Efter en kort stund kom han, och vandringen genom det väldiga etablissementet begynte. Sedan vi passerat matsalar, rakstuga och läsrum för kontorspersonalen, kommo vi ut på en gård och därifrån in i slakteriet. Det var en obehaglig syn som mötte oss. Blod, blod, endast blod hvart man vände blicken. Alla voro nedblodade, och somliga formligen vadade i blod. Blodlukten, lukten från de rykande inelfvorna, djurens fall, då de mottogo dråpslaget, stönanden och dödsrosslingar, allt samlade sig till ett ohyggligt intryck, och man kände sig helt obehaglig till mods.

Från ett galleri åsågo vi hela proceduren. Från de förut omnämnda gångarne vandra kreaturen in i celler; på en bro eller upphöjning står en man, hvilken, allt efter som cellerna mottaga sina offer, utdelar dråpslaget. Omedelbart därpå öppnas automatiskt en lucka vid sidan om, och det ännu i dödsryckningar skälfvande djuret rullar in i slakthuset, där en järnkätting fästes om det ena bakbenet; därpå hissas djuret upp och föres bort genom luften, sedan först en annan man gifvit det ett stick i halsen. Hela proceduren är blott ett ögonblicks verk. Ett stycke längre bort stannar djuret; huden flänges af, och hufvudet afskäres, hvarpå kroppen transporteras ytterligare ett stycke till en station, där inelfvorna uttagas; därifrån går färden slutligen till torkhuset.

Det gör ett pinsamt intryck att se djuren träda in i cellerna. Somliga skälfva, ty blodlukten, de af lefradt, varmt rykande blod bestänkta cellerna låta deras instinkt ana, att en fara hotar; en del höja hufvudet resigneradt och mottaga dråpslaget, medan andra åter liksom söka skyla hufvudet genom att sänka det eller oroligt föra det upp och ned samt åt sidorna, så mycket den smala cellen tillåter.

I den afdelning, jag besökte, nedslaktas 240 oxar i timmen eller fyra i minuten. Från det ögonblick oxen mottagit dråpslaget, tills det nedslaktade djurets kropp, klufven i tvänne delar,

124

upphänges i torkrummet, åtgår ej mera än 39 minuter. Från torkummet, där kroppen hänger i 48 timmar, föres den till kylhuset, där den åter upphänges i regeln ett par, högst 14 dagar för att sedan utskeppas. I hvarje kylhus fins rum för 3,000 sidor, således 1,500 djurkroppar. I den afdelning, jag besåg, voro 200 man anstälda; det var om hvarje oxe 20 man, af hvilka hvar och en hade sitt speciella arbete. Det finns ej någon del af oxen, som ej användes till något ändamål, allt tages vara på, t. o. m. det lefrade blodet uppsopas och användes. När jag aflägsnade mig från denna hemska plats, där dagligen utgjutes mera blod, än som flutit på det största slagfält, hvarom historien har att förtälja, och jag lät blicken glida omkring i kättarne, där oxarne flegmatiskt stodo och tuggade dref, kunde jag ej hålla tillbaka en suck, när jag tänkte på, hvad som kanhända inom en timma väntade dessa djur, som under hela sitt lif äro människan till gagn, men hvilka man i erkänsla och tack brutalt mördar. Den vilde kannibalen uppäter sina fiender, som gjort honom skada, men vi civiliserade människor äta upp våra bästa vänner. Om djuren kunde meddela sig med oss, hvilken protest skulle de då icke afgifva mot den behandling och den belöning, människan bereder dem! Man känner sig skamsen och svarslös, när den tanken tränger sig fram: Skapelsens herre är då en eländig kannibal, när allt kommer omkring. Blott för att få tillfredsställa sin kannibalism dödar man dessa kloka djur, ehuru man i själfva verket kanske kunde lefva lika godt på växtrikets alster.»

Bäst jag gick i dessa tankar, såg jag »Judas» komma spatserande i spetsen för en hel flock kor och oxar, stolt som en härförare, lurande sina kamrater in i gångarne, som hastigt förde dem till döden. Du får väl förr eller senare din lön, »Judas», tänkte jag; när »moren gjort sin plikt», så glömmer man nog en vacker dag att öppna dörren för dig, och du får göra närmare bekantskap med den där mannen med yxan, som står innanför dörren där borta och snart skall expediera dem, som du nu lockar efter dig....

125

126

Ah, hvad det kändes skönt att komma ut i friska luften och få tända en cigarr, som hjälpte till att taga bort den obehagliga lukten, men en hel dag efteråt tyckte jag mig känna blodlukt, när jag tänkte på, hvad jag sett. Hur intressant det än var att taga en interiör af detta enastående slakterietablissement, vill jag dock ej upprepa besöket; skådespelet är allt för obehagligt för ens nerver.