Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika / Ett besök hos Minnesotas guvernör (1901) Author: August Palm - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Ett besök hos Minnesotas guvernör.

En dag, bäst jag gick och flanerade i S:t Paul, klef jag in på Kapitolium och lät anmäla mig för besök hos guvernören som reporter för tidningen » Social-Demokraten». Jag hade nämligen lust att bese statens offentliga institutioner och för att få en rekommendationsskrifvelse, som gaf mig den önskade tillåtelsen, hänvände jag mig till guvernören Joh. Lind, hvilken är af svensk börd. Joh. Lind är 46 år gammal och född i Sunnerbo i Småland. Som barn kom han till Amerika med föräldrarne, hvilka utvandrade dit och bosatte sig som farmare 70 eng. mil från Minneapolis. Vid 13 års ålder mistade han sin vänstra arm i faderns tröskverk. Detta var orsaken till, att Johan fick studera, och som han hade goda anlag, tog han med glans sin studentexamen. Han valde sedan den juridiska banan samt hade förvärfvat sig ett godt namn

150

såsom en duktig advokat, då han valdes till statens guvernör, den högsta post, som kan uppnås i Förenta Staterna näst presidentvärdigheten. Fadern är nu död, men modern lefver och bor fortfarande på deras farm, som lär vara en mönsterfarm och nu innehafves och skötes af en broder till guvernören.

Den kända småländska turen har sålunda icke förnekat sig beträffande herr Lind, som för öfrigt, enligt det allmänna omdömet, äfven gjort sig väl förtjänt af sin framgång. Han är känd som en man med fast och orubblig karaktär, med utprägladt frisinnade, demokratiska åsikter, som han under sin guvernörstid icke svikit. I synnerhet gjorde han sig både fruktad och hatad af de mäktiga bolagen och trustarne, på hvilka han höll tummen på ögat. Det lyckades dem icke under Linds guvernörstid att undandraga sig erläggandet af skälig skatt. Ursinniga häröfver satte dessa herrar vid senaste valet i gäng en den hänsynslösaste agitation mot Linds återval, och det lyckades genom valsvek och mutor att få honom aflägsnad. Som exempel på hur Joh. Lind höll efter bolagen och trustarne, skall jag endast nämna, att ett stort trustkompani, som, innan Lind blef guvernör, skattade för 2 1/2 million dollars inkomst, under Linds guvernörskap fick sitt skattebelopp höjdt till 6 millioner dollars. Att sådant skulle väcka en storm af ovilja bland kupongklipparne, kan man förstå. Att »prästerna» i de svenska friförsamlingarne, tack vare det inflytande, de utöfva på den svenska landtbefolkningen i Minnesota samt för öfrigt äfven i andra stater, gjorde allt för att hindra Linds återval, måste sorgligt nog konstateras; det visar, hvilken andas barn denna hycklande liga i själfva verket är. Det är en offentlig hemlighet, att de läto besticka sig af trustägarnes utsända agenter och mot klingande ersättning arbetade för deras kandidat, en erkereaktionär kapitalistbulvan af första slag. Joh. Lind var för frisinnad och fritänkare, påstodo dessa själfgjorda herdar, som för öfrigt äro sig lika öfver allt, hvar man än träffar på dem.

Kapitolium är säte både för statens guvernör och

151

representanthus för den lagstiftande församlingen. Det är en ganska stor, monumental byggnad, men fyller icke nu längre sitt ändamål, hvarför ett nytt Kapitolium är under uppförande. En gång färdigt kommer det nya Kapitolium, som är helt och hållet bygdt af hvit marmor, att te sig storartadt, med kupol, pelar-rader och väldiga, ståtliga trappor, som leda upp till residénset för Minnesotas lagstiftande och exekutiva myndigheter.

Att få företräde hos en guvernör i Amerika möter ingen svårighet. Oaktadt han i flere afseenden är utrustad med större makt än mången europeisk monark, så försiggår en audiens utan många omständigheter och utan allt onödigt fjäsk. Men så har också en sådan man sin duglighet och medborgarnes förtroende att tacka för sin ställning; han är icke född därtill som här i Europa, där många nationer regeras af narrar. Utan några som hälst ceremonier trädde jag in i ett stort rum, hvars inredning bestod af solida ekmöbler, medan golfvet var belagdt med tjocka turkiska mattor. Det var ett slags förrum; där mottogs jag af en mulatt, en slags vaktmästare kunde jag förstå. Välfödd och maklig var han som en sådan, liknande för öfrigt en eunuck hos en turkisk pascha, såsom jag tänkt mig en dylik. Alla äkta vaktmästaretyper tycker jag ha något eunuck-artadt öfver sig; dessa glåmiga ögon, dessa misstänksamma, fixerande, ofta oförskämda ögonkast liksom säga, att viljan nog finnes, men förmågan saknas. Till mulatt-vaktmästaren lämnade jag mitt kort, som jag bad honom öfverbringa till guvernören. Han försvann för ett ögonblick och kom tillbaka med svaret, att, om jag väntade litet, skulle jag få tala med guvernören. Inom kort öppnades dörren, och en herre visade sig, med en handrörelse låtande mulatten förstå, att jag nu kunde få företräde. I nästa ögonblick hade jag presenterat mig för Minnesotas guvernör och framfört mitt ärende. Han lofvade att med nöje stå till tjänst samt bad mig sitta ned, medan han skref ut introduktionskortet åt mig. Därefter hade jag nöjet att i öfver en half timmes tid föra ett intressant samtal med honom.

152

Sedan jag lämnat honom den önskade upplysningen, att ändamålet med min resa var att, på inbjudan af landsmän tillhörande S. L. P. (det socialistiska arbetarepartiet), bland svenskarne i Amerika göra propaganda för socialismen samt att jag äfven begagnade tillfället att studera amerikanska förhållanden och institutioner, så långt min tid det tillät, framställde jag den förfrågan till honom, huruvida det ryktet talade sant, som viste berätta, att han ämnade öfverklaga valet. Härpå erhöll jag till svar, att för sin egen del vore han emot, att valet öfverklagades, då, som han yttrade: »Det är intet nöje att sitta här under sådana omständigheter, men när man deltager i politiken och har en post som jag, så råder man ej öfver sig själf, utan måste underkasta sig valmännens vilja i sådant afseende.» På min fråga om verkligen en sådan mängd valsvek ägde rum i Amerika, som man litet mellan läste om i tidningarne, svarade han: »Att valsvek ofta förekommer är obestridligt, om än kanhända tidningarne något öfverdrifva. Huruvida valsvek förekommit vid valet här, vore ej godt att veta. Det är en både besvärlig och dyrbar apparat, som skall sättas i gång för att få utredt, om så är fallet.»

Beträffande prästerna och deras skadliga inflytande på befolkningen genom deras motstånd mot alla verkligt folkliga reformer framhöll han, att med de infödda amerikanska prästerna vore det ingen fara, ty de äro alla i regeln bildade oah en stor del af dem har öppen blick för nödvändigheten af sociala reformers genomförande samt äro ej heller rädda för att inför sina åhörare i kyrkorna framhålla detta. De svenska »prästerna» däremot -- såsom han kallade dessa sorgligt beryktade kolportörer -- stå icke högt i bildning och äro som alla obildade intoleranta och fanatiska och allt annat än kulturbärare. Men deras makt öfver folket försvinner, allt efter som detta hinner amerikaniseras. På tal om socialismen framhöll han som sin åsikt, att den måste komma som samhällsinstitution, men han trodde, att samhället ännu ej genomgått alla nödvändiga stadier på vägen dit; det går ej att hoppa öfver något, menade han.

153

I synnerhet tycktes herr Lind en smula reserverad gent mot arbetarne, ty de vore ännu icke att lita på; han hyste större förtroende till de småborgerliga elementen, som enligt hans förmenande visade mera uthållighet och pålitlighet, men erkände för öfrigt de stora framsteg, arbetarne under de senaste åren gjort i politisk uppfostran. Han skyndade sig tillägga, att det var efter amerikanska förhållanden, han fälde sitt omdöme. I Europa vore kanhända ställningen annorlunda, där hade ju för öfrigt den sociala frågan en framskjuten plats på dagordningen o. s. v. Då jag reste mig för att gå, tackande för det vänliga mottagandet och det intressanta samtal, jag haft nöjet hafva med honom, svarade han, att det gladde honom att få besök af en landsman. Han ville erinra sig, att han en gång förr, strax sedan han blifvit vald till guvernör, haft besök af en tidningsman från Stockholm; hvilken tidning mindes han icke.

Den rekommendationsskrifvelse, jag erhöll från guvernör Lind, hade följande lydelse:

Detta gäller som introduktionskort for hr Aug. Palm, som är bosatt i Stockholm, Sverige, och nu befinner sig på resa i Amerika för att studera våra institutioner.

Jag hoppas, att tjänstemän och anstälda vid de offentliga institutionerna i denna stat skola lämna hr Palm tillfälle att bese de olika institutioner, som han önskar besöka.

Högaktningsfullt
John Lind
Guvernör.

Till den det vederbör. Nov. 28. 1900.

Sedan han öfverlämnat den åt mig, blef jag till min öfverraskning inviterad att spisa middag med honom, och nu gjorde vi bägge sällskap till en restaurant. På vägen dit blef han ett par gånger uppehållen af medborgare, som hade meddelanden att lämna honom. Dylikt hade naturligtvis ej gått för sig i gamla Europa. Tänka sig att besvära statens öfverhufvud på gatan! Men i Amerika fins intet fjäsk i den vägen.

154

Medan vi åto, berättade han mig bl. a., att han inköpt en tafla, en sällsynt sådan, och föreställande, om jag ej missminner mig, någon scen ur indianernas lif. Han ville öfverlämna taflan till d:r Hazelius för Nordiska Museets räkning och bad mig att gå upp till honom en annan gång för att taga den i betraktande. Tyvärr fick jag ej tid därtill. Jag skildes från guvernör Lind med intrycket af, att det allmänna omdömet, att han vore en karaktärsfast man med verkligt demokratiskt sinnelag, ingalunda var öfverdrifvet.

Den erhållna introduktionsskrifvelsen öppnade för mig tillträde till alla publika institutioner, och blef jag på det mest förekommande sätt emottagen af deras ämbets- och tjänstemän samt erhöll alla de upplysningar, jag önskade.