Med introduktionskortet i fickan och målare Lindén som tolk reste jag en dag ut till Stillwater, en liten stad på några tusen invånare, belägen omkr. 20 eng. mil från Minneapolis. Där ligger »State Prison», Minnesotas statsfängelse. Samfärdsmedlen mellan Stillwater och Minneapolis--S:t Paul äro mycket bekväma, ty ditut gå både järnvägar och spårvägar, Vi foro på spårväg. Det var en härlig vinterdag med klingande slädföre, landskapet tedde sig förtjusande i sin vinterdrägt; insvept låg det då i det snöhvita täcket, hvarå vinterfrosten fästat milliarder kristaller, glittrande sam diamanter, när solens strålar bröto sig emot dem. Efter en angenäm färd, som tog halfannan timme, och hvarunder vi passerade förbi White Bear, en liten idyllisk plats, som uppkallats efter en af skog härligt omkransad insjö, »White Bear Lake», anlände vi till Stillwater. Den lilla staden ligger inbäddad i en dal, som genomflytes af Missisippi, hvilken här bildar gränsen mellan Minnesota och Wisconsin. Efter att ha gjort en liten tur genom staden gingo vi till fängelset, där jag presenterade mig och genom guvernörens skrifvelse erhöll tillstånd att bese fängelset. Direktören själf var nog förekommande att i egen person ledsaga oss en kvarts timme. Sedan stälde han en tjänsteman till vårt förfogande, då hans tid ej tillät honom att följa oss längre.
I Amerika har allmänheten tillträde till alla offentliga institutioner, såväl fängelser som dårhus, fattiginrättningar o. d., på bestämda dagar och tider. Det är af stor betydelse, att allmänheten sålunda alltid har tillfälle till utöfvande af kontroll, ty det förebygger många missbruk, mycket ämbetsmannagodtycke samt bidrager till att rykten om misshandel, vanvård etc. ha svårare att komma ut och finna, såsom exempelvis här i Sverge, berättigad tilltro.
Ett sällskap af 6 à 7 personer, allesammans svenskar, träffade vi i den elektriska spårvagn, hvari vi foro från Minneapolis till Stillwater. Då jag och Lindén kommo för att begära tillträde till fängelset, mötte vi dem åter på fängelsets trappa, hvarvid de upplyste oss om, att ingen finge komma in förrän kl. 2 e. m.; det var nu vid 11-tiden. I guvernörens skrifvelse visste jag emellertid, att jag hade en »sesam», som öppnade äfven Stillwaters fängelseportar för mig på andra tider än de för allmänheten bestämda, hvarför vi ringde på. Våra landsmän stannade nedanför trappan och skrattade åt oss för vår envishet att ej vilja tro dem, men när vaktmästaren, som öppnade för oss, genomögnat skrifvelsen och artigt bad oss stiga på, kunde jag ej undgå att lägga märke till, huru snopna de sågo ut, när vi stego in och fängelsedörren stängdes bakom oss. Först gingo vi genom de logement, där nattcellerna voro belägna; inalles finnas 564 celler i fängelset. Hvarje stat i den nordamerikanska republiken har sin egen lagstiftning och rätt att ordna sina förhållanden efter eget förgodtfinnande. De system och förhållanden, som hafva lagens helgd i en stat, tillämpas och gälla icke alltid i en annan. I Minnesota t. ex. finnes sålunda intet straffarbetscellfängelsesystem infört. Fångarne, som afsona sina brott å straffanstalten i Stillwater, få från och med första dagen, de anlända dit, arbeta i de gemensamma arbetssalarne. Endast de gröfsta brottslingarne aftjäna sitt straff där. Lindrigare straff, motsvarande vårt fängelsestraif, aftjänas däremot som sagdt i »County Gail» (häradshäktet). Är förbrytaren under 20 år, eller är det första gången, han råkat i delo med lagen, sändes han till den s. k. »reformskolan».
Fångarne äta gemensamt i stora salar; endast om natten äro de skilda åt i hvar sin cell, och celldörren utgöres af ett järngaller, så att vaktarne alltid kunna iakttaga fången, äfven när han sofver. Cellerna voro mindre än våra svenska. En snygg, uppbäddad järnsäng, en flyttbar stol med ett litet bord, -- se där möblemanget. På flere bord såg jag blommor. Äfven låg i regeln å alla borden en tobakspipa med tobakspung. Fångarne få nämligen 4 ouns rök- eller tuggtobak i veckan och ha tillåtelse att röka såväl under middagstimmen som kvällarne. Böcker lämnas äfven åt fångarne. Fängelsebiblioteket består af öfver 5,000 band, men från den sliskiga, gudliga litteratur, som bestås i våra fängelser, äro fångarne befriade. Men så är ju chefen för fångvården ej häller -- en Wieselgren.
I hvar cell fins elektrisk belysning, som släckes precis kl. 9 på aftonen. Sön- och helgdagarne ha fångarne särskilda friheter. En särskild fängelsekyrka fins, där fångarne samlas hvarje söndag. Det är dock intet tvång att bege sig dit. Predikanter af alla trosbekännelser ha rätt att predika där, och på vårt modersmål predikas en gång om året. Afton- och morgonbönseländet äro fångarne befriade ifrån. Jag var äfven nere i köket och åsåg matlagningen samt fick äfven smaka på den kost, som bestods fångarne. Hvilken himmelsvid skilnad mellan denna och den kost, som t. ex. bestås å Stockholms stads ransakningshäkte! Den liknar med förlof sagdt svinmat i jämförelse med den mat, som serverades i denna amerikanska straffanstalt. Den dag, jag var där, tillagades köttsoppa, och det var köttsoppa, närande och god med rikligt tilltagna grönsaker. Äfven köttet, som serverades i stora portioner, var utmärkt. Fångarne erhålla 3 mål mat om dagen, och man sade mig, att äfven de båda andra måltiderna voro lika smakliga och rikliga som middagsmaten.
Sedan vi besett nattcellerna, kök och matsalar, togo vi arbetssalarne i betraktande. För tillfället inrymde fängelset 487 fångar. Däraf sysselsattes omkring halfva antalet på skofabriken, där i medeltal tillverkades 250 par skor pr dag. De öfriga voro sysselsatta med bindgarnstillverkning, som i fängelset bedrifves i stor skala; garnet användes under skördetiden till bindning af hvete och andra sädesslag. De salar, där arbetet utfördes, voro stora och ljusa. Fångarne voro iförda mörkgrå drägter af che- viot, -- kavaj, byxor, väst och mössa. Hvarken i snitt eller något annat afseende afvek drägten från en vanlig arbetskostym. I hvarje sal funnos ej mera än tre vaktkonstaplar, hvilka, stående på förhöjningar, omgifna af en barrier, endast syntes beväpnade med en tjock kryckkäpp. På förfrågan, om det var deras enda vapen, svarades mig emellertid, att de buro i fickan skarpladdade revolvrar, som de ägde rätt att ögonblickligen använda, om någon fånge gjorde det minsta försök till våld eller icke efterkom gifna order. Detta veta fångarne, och som lifvet ändå är dem kärt, -- så länge det fins lif, fins ju alltid hopp, -- foga de sig och lyda. Men det oaktadt och ehuru fångbevakningen är på det strängaste förbjuden att brutalt tilltala eller behandla fångarne, inträffa dock stundom fall af öfvervåld, ty alltid finnes ju vilda sällar. Sålunda hade den tjänsteman, som visade oss arbetssalarne, ett styggt, stort ärr öfver näsan och på förfrågan, om det var en följd af någon fånges öfvervåld, svarade han, att så var förhållandet. En fånge, som arbetade på skofabriken, hade för sex år sedan med ett skarpt tillhygge gifvit honom ett svårt hugg öfver näsan. Han hade så när mistat denna nödvändiga ansiktsprydnad, men efter alla läkekonstens regler lappades den ihop, så att han under alla omständigheter kunde reda sig med den. Bättre något än intet. På förfrågan huru sådana fångar behandlas, som bröte mot disciplinen, erhöll jag till svar, att en sådan fånge insättes i en cell liknande de andra, endast med den skilnaden att den är alldeles tom. Genom gallren måste han vidare sticka ut händerna, hvarå sättas handklofvar; så får han stå i högst 48 timmar, men är under natten från kl. 9 e. m. till 6 f. m. befriad från handklofvarne och får då ligga på cellgolfvet utan sängkläder. Sedan han haft handbojorna på en timme, blir han befriad från dem, om han lofvar att bättra sig. Det är det enda disciplinstraff, som tillämpas i Minnesotas statsfängelse, enligt de upplysningar jag erhöll. Disciplinbrott, d. v. s. förseelse mot fängelsereglerna, begås af knapt 10 procent.
Arbetstiden är 9 timmar dagligen, från kl. 7 f. m. till 12 middagen med en timmas rast till kl. 1, hvarpå arbetet fortgår till kl. 5 e. m. Kl. 9 på kvällen släckes, såsom förut nämnts, den elektriska belysningen i cellerna.
När fånge aftjänat sitt straff och försättes på fri fot, erhåller han 25 dollars och en kostym goda kläder.
Jag förvånades öfver, hvad jag såg och hörde. I hvilken mänsklig och human anda behandlas ej fångarne i detta nya land, som för ej mer än en människoålder sedan var vildt, ouppodladt, utan ett spår af kultur. Hvilken skilnad i uppfattning om huru en brottsling skall behandlas! Ingen särskild vanärande fångdrägt, utan blott vanliga arbetskläder! Stora, ljusa arbetssalar! Under den tid de icke arbeta, få fångarne känna sig som människor, röka och läsa efter behag, ha blommor på sitt lilla bord, porträtt af anförvandter och vänner, slippa att på kommando gå i kyrkan eller som soldater i parad, uppställda i celldörrarne, åhöra idiotiska predikningar. Visserligen gifves ett reglemente, som strängt måste följas, men det inpräntas i dem, att som förbrytare mot de samhällslagar, de som fria medborgare själfva varit med om att stifta, måste de underkasta sig det straff, som lagen stadgar, och att de, en gång fria, åter inträda i alla en medborgares rättigheter samt att de ha rättighet att bli behandlade med all den humanitet, som är förenad med deras ställning som fånge, att det är mänskligt att fela, och att de, när de åter blifva fria, må söka blifva goda och nyttiga medborgare. Sådant måste verka uppfostrande och i väsentlig mån bidraga till att väcka till lif ädlare känslor äfven hos den mäst förhärdade bof; det synes mig, som om man ej behöfde vara stor människokännare för att förstå detta.
Min förvåning öfver hvad jag sett, blef likväl ännu större, när jag kom till sjukhuset och fick se behandligen af de fångar, som där voro inhysta. Det var omkring 10 à 12 stycken. Hvar fånge hade, liksom i nattlogementet för friska fångar, sin cell, men dörrarna till alla cellerna voro öppna. Endast tre à fyra fångar lågo till sängs, de öfriga sutto i länstolar och gungstolar ute i den här mycket breda och ljusa korridor, som löpte rundtom cellerna och hvars fönster voro fylda med blommande krukväxter. Blommor och bladväxter voro placerade äfven på flere andra ställen i den breda korridoren, som mera liknade ett stort trefligt samkvämsrum än en korridor -- så hemtrefligt och komfortabelt såg det ut. Där höll man nu på att duka ett bord för sjuklingarne. Middag skulle serveras. På en skinande hvit bordduk placerades hvita porslinstallrikar, och blommor ditsattes från fönstren. Hade jag ej vetat, att jag befann mig i ett fängelse, skulle jag knapt kunnat gissa mig därtill -- så olikt var allt, som kunde påminna därom; om man undantager gallren från fönstren och cellerna, skulle man ej kunnat tro, att man befann sig i ett fängelse.
Vi hade nu genomströfvat hela komplexet. På min förfrågan om det
fans många svenskar intagna på Stillwaters straffanstalt, erhöll jag
till svar, att i förhållande till folkmängden hvilken, såsom jag förut
nämnt, uppgår till öfver 500,000 i Minnesota, voro de svenska
brottslingarne få.
