| 185 |
Några aftnar efter festen i Tivoli finna vi Aromasia åter i tant Veras salong i Stockholm. Den gamla väninnan hade bjudit till sammans ett litet sällskap för att fira konstnärinnans räddning och den utomordentliga framgång hon haft i Köbenhavn. Äfven fru Skarpman-Stormfågel och fröken Rosendoft voro inbjudna och hade ej försummat att infinna sig.
Aromasia förvånade sig öfver att träffa de nämnda damerna hos tant Vera hvilken just icke hyste någon särdeles aktning för dem, men hon förmodade, att inbjudningen skett af någon särskild anledning, fastän tant Vera icke förtrott henne dennas beskaffenhet.
Bland sällskapet var äfven Apollonides, hvilken då han ej längre kunde följa Oxygen och Aromasia på deras luftiga färd och lyckligt undsluppit ett bad i Vetterns stormupprörda böljor, stannat ett par dagar i trakten af Karlsborg för att bland dess romantiska ruiner hemta ämnen till någon ny hjältedikt som kunde trösta honom öfver Aromasias bortförande. Hjälten i dikten vardt han själf hvilken i eldiga vers sjöng den sköna konstnärinnans lof och på det svartaste utmålade en väderlekstillverkare, en förmäten titan som velat rycka blixten från himlen och som i åratal skockat moln på moln,
| 186 |
Efter ett par dagars träget arbete var skaldestycket färdigt, och författaren, som fått veta att såväl Aromasia som Vera åter funnos i Stockholm, gaf sig skyndsamt på väg och hade nyss anländt, då han af Vera, som tycktes känna medlidande med hans kärlekskval, inbjöds till det samkväm, där han skulle finna Aromasia som gärna ville för honom uttrycka sin tacksamhet för hans deltagande efter olyckshändelsen i Göteborg.
Fru Skarpman-Stormfågel tycktes tänka på nya ränker. Oxygens afsägelse af riksdagsmannaskapet kunde måhända gifva henne tillfälle att å nyo utveckla samma verksamhet som förut, men fröken Rosendoft syntes icke vilja mer använda henne. Detta var oförklarligt för den ränklystna frun hvilken började finna den lilla Rosendoft allt för gammalmodig och som icke kunde begripa, att hon ej nu längre ville fullfölja sina planer mot Aromasia, ehuru denna lika ifrigt uppvaktades af Apollonides och fastän fröken Rosendoft fortfarande hyste samma glödande kärlek till skalden.
Sist nämda unga fruntimmer tycktes tvärt om önska närma sig Aromasia. Hon betraktade konstnärinnan med deltagande, stundom ödmjuka och liksom ångerfulla blickar, och då Aromasia, som gärna glömde de prof på motvilja hvilka fröken Rosendoft förut visat henne samt icke kände orsaken till olyckshändelsen i Göteborg, med vänlighet besvarade dessa ödmjuka blickar och med godhet återgaf de blyga ord som åtföljde dem, tycktes fröken Rosendoft känna sig mycket lycklig.
»Hon har utan tvifvel stor anledning att känna sig förkrossad i Aromasias närhet», sade tant Vera, »men
| 187 |
Fru Skarpman-Stormfågel smålog spotskt och elakt, men fröken Rosendoft fördubblade sin aktningsfulla uppmärksamhet mot Aromasia. Detta hindrade henne likväl icke att erfara en obehaglig känsla hvarje gång Apollonides tycktes söka efter en uppmuntrande blick af konstnärinnan. Hon visste nu mycket väl, att Aromasia icke älskade Apollonides, men den senares fortsatta bemödanden att vinna Aromasias kärlek voro henne förhatliga och plågsamma.
Skalden föreslog, att honom måtte lemnas tillåtelse att uppläsa sitt senaste arbete, men tant Vera förstod att afböja detta erbjudande, utan att därför såra författaren hvilken var lika retlig som någon af forntidens skalder. Flera af de närvarande fruntimmerna voro sysselsatta med matematiska handarbeten, något som mycket brukades på den tiden, och genom att föra samtalet på dessa arbeten undvek värdinnan att få höra Apollonides föredraga ett skaldestycke hvilket sannolikt endast kunnat göra författaren ännu löjligare i sällskapets ögon.
Tant Vera var alt för människovänlig för att önska, det man skulle göra sig lustig på bekostnad af någon bland hennes gäster. Hon visste dess utom, att Apollonides nyaste snilleverk innehölle ett angrepp på Oxygen, något som hon ej kunde tillåta föredragas i hennes hus.
De matematiska handarbetena hade efterträdt broderierna, virkningarne och strumpstickningen som utgjorde forntidens fruntimmerssysselsättningar, när ett sällskap var samladt för att roa sig med något annat än dans eller musik eller kortspel, och som äfven inom det dagliga lifvet i familjerna användes som ett lika nyttigt som angenämt tidsfördrif.
| 188 |
Genom framstående vetenskapsmäns arbeten hade man kommit så långt, att ofantliga uträkningar, hvilka fordom skulle hafva upptagit en persons hela lif, nu kunde, tack vare integrationsmaskinen, utföras på få timmar och utan någon tankeansträngning. Man fortsatte samtalet under det man höll integrationsmaskinen i verksamhet, och denna maskin gjorde icke på långt när så mycket buller som forntidens symaskiner. Då och då kastades en blick på maskinen, man betraktade siffrorna och de geometriska figurerna, gjorde själf en kort uträkning i hufvudet, och så återvände man med sin uppmärksamhet till föremålet för samtalet, ungefär som fordom sedan man räknat ut styngen på tapisseriarbetet eller maskorna i strumpstickningen.
Midt under samspråket och det matematiska handarbetet inträdde Oxygen. Han hade, utan att gifva sig tid till fullkomnandet af viljetvingaren och innan han ännu kunnat skaffa sig tillräcklig mängd diafot, lemnat Köbenhavn för att i Stockholm uppsöka Aromasia. Tant Vera mottog honom med sin vanliga vänlighet, men Oxygen hade icke ögon för andra än Aromasia hvilken också räckte honom handen, men icke tycktes vilja lemna honom tillfälle till något förtroligare samtal.
Vid Oxygens inträde i sällskapet bleknade Apollonides och visade en häftig sinnesrörelse, men blandade sig likväl snart i det samtal som Oxygen börjat med Aromasia och några af tant Veras öfriga gäster, och alt hvad Oxygen yttrade motsades af skalden eller nytjades af denne till föremål för spefulla anmärkningar. Det dröjde likväl icke länge förr än dessa vapen vändes mot angriparen själf, och snart var det Oxygen som hade alla skrattarne på sin sida, åt minstone alla andra än Vera,
| 189 |
Man talade ännu en gång om forntid och framtid, ett ämne som vanligtvis utgjorde föremål för de samtal i hvilka Apollonides deltog och då han med ständigt samma värme tog forntiden i försvar. Så äfven denna gång.
Han prisade den tid, då människan ännu förstod att uppfatta naturens skönhet och i hennes betraktande kände sin största glädje. Han beklagade, att man nu mer icke kände till denna uppfattning och ej mer bekymrade sig om blommorna på marken. Trädgårdar visste man snart ej häller af på andra ställen än de höga husens tak. Skogarne voro i det närmaste försvunna, och man kunde aldrig mer erfara den högtidliga känsla som fordom rörde människans hjärta, när hon i skogens ensamhet hörde trädtopparnes heliga susning. Snart skulle landtmannen ej häller kunna under himlens fria hvalf vandra mellan de vaggande sädesaxen och fröjda sig åt hoppet om rika skördar.
»Hvad har man nu som lifvar sinnet och fyller hjärtat med friska känslor?» utropade han med vemod.
»Man har stärkelsefabriker,» svarade Oxygen, »ägghvitsfabriker, laboratorier som sörja för människoslägtets sunda och billiga näring.»
»Men det gröna, med praktfulla blommor öfverströdda täcket, jordens skönaste prydnad, är på väg att försvinna. Med detta försvinner äfven vår lifsluft som vi redan nu till stor del måste taga från syrefabrikerna. Hunger skall människoslägtet kanske aldrig mer erfara, åt minstone icke i magen. Men hvem stillar den ideala hungern, samt först och främst åtrån efter ett stycke fri natur? Hvar finner man dess utom nu några stora känslor?
| 190 |
»Nu är ni åter igen orättvis och bitter,» inföll Aromasia. »Vår tids stora förtjänster vill ni icke erkänna. Stora och sköna känslor saknas ej häller nu, och edra tragiska konflikter lär ni väl icke slippa ifrån.»
»Hvad kan vara dåraktigare och löjligare än dessa klagoljud öfver den gröna växtlighetens försvinnande!» utropade Oxygen. »Växtverlden hade onekligen rätt att vara till i forntiden, och det låg en mening deruti så länge man behöfde växterna till människans näring och till reglering af de atmosferiska förhållandena. Men nu är det bättre sörjdt för de behofvens tillfredsställande. Hvarför skola vi därför låta det där romantiska, gröna täcket med de många brokiga plättarne taga bort en plats som så väl behöfves till nyttigare ändamål? Växterna skola ständigt behålla sin historiska betydelse, men som sådana en gång för alla förvisas till paläontologiens område och till de vetenskapliga samlingarne.»
Apollonides kunde ej hålla till baka ett skri af fasa och djup förtrytelse, men det utbrottet framkallade endast ett leende hos de öfriga och ett gapskratt af Oxygen.
»Hvar och en som försvarar den onyttiga växtverlden,» förklarade Oxygen, »tillhör den afdelning människor som står på förslag att afskaffas, och jag måste tillstå, att jag håller det helt enkelt för flertalets pligt att oförskräckt gå fram åt, äfven om det vore öfver de där människornas döda kroppar. De äro skadedjur i samhället.»
»Å, Oxygen!» utbrast Aromasia med starkt ogillande. Fröken Rosendoft vände sig med afsky från Oxygen och
| 191 |
»Hvad jag sagt skall jag kunna bevisa genom full rationel uträkning,» försäkrade Oxygen.
Apollonides satt likblek och stirrade på den förskräcklige ovädersmannen. Ingen af de två hade glömt sin gamla afsky för den andre. Tvekamp på det forntida sättet var ej längre bruklig, och icke ens Apollonides kom på den tanken, men han kände likväl, att han och Oxygen omöjligt kunde lefva samtidigt på samma verldskropp. Den känslan tycktes hafva slagit rot äfven hos Oxygen.
Sällskapet satt kanske och väntade på den utlofvade rationela uträkningen, då ett nytt besök anmäldes, och bankdirektören Giro inträdde med sin unge son, den förhoppningsfulle arftagaren till verldens alla möjliga aktieföretag.
Den nykomne gaf till känna, att han ämnade sig till en helt annan stadsdel, emedan han kommit från Göteborg för att sätta sin son i den nya hjärnskolan i förstaden Södertelge, men han hade ej kunnat underlåta att först hälsa på hos fru Vera och göra sig underrättad, om Nästa Veckas Nyheter hade rätt i sin uppgift, att fröken Ozodes nu stälde sig som kandidat i samma valkrets, der hon förut varit föreslagen, fastän hon vid valet icke erhöll de flesta rösterne, och hvilken krets nu å nyo skulle utse folkombud, sedan den senast valde undanbedt sig förtroendet.
Aromasia förklarade genast, att hon denna gång ämnade med större ihärdighet än förut söka drifva sitt val igenom. De skäl som förra gången inverkade på hennes handlingssätt funnos icke nu mera.
Giro sade sig vara särdeles belåten med denna
| 192 |
Samtalet kom snart åter in på samma område, där det före Giros ankomst rört sig, och bankmannen förklarade sig helt och hållet dela de af Oxygen uttryckta åsigterna.
»Men,» tillade han, »på några verkliga framsteg är ej värdt att tänka, förr än den nya undervisningslagen hunnit visa sina otvifvelaktigt högst välgörande följder.»
»Den nya undervisningslagen?» utropade de öfriga med frågande blickar.
»Har man ej hört talas om den lagen?» sporde Giro med en förvåning, i hvilken en god del öfverlägsenhet blandade sig. »Stockholm följer icke riktigt med sin tid, fruktar jag. Lagen antogs i går afton af folkförsamlingen och träder i verkställighet från och med i morgon. Det är en förträfflig lag, men jag skulle just vilja höra hvad de gamla, romantiska känslomänniskorna tänka om en och annan af lagens bestämmelser.»
Allas blickar sökte Apollonides, liksom väntade man, att skalden skulle uppträda och uttrycka de gamla, romantiska känslomänniskornas åsigter. Men han fans icke mer i rummet. Han hade aflägsnat sig utan att någon gifvit akt därpå. Icke ens fröken Rosendoft hade märkt
| 193 |
Då man icke mer såg till Apollonides, tänkte ingen vidare på honom,
ingen mer än fröken Rosendoft, hvilken fattades af en dyster aning och
snart också lemnade sällskapet.
