Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Genom sitt intagande utseende och sin milda säregna mandeldoft, men ej mindre genom det namn den bär - ty "denna täcka växt förevigar namnet av nordens Dioskorides" (Svensk Botanik, sid. 1) - är linnean en av våra mest kända och älskade blommor. Den bebor hela den skandinaviska norden, dock mindre allmänt i de södra och mellersta landskapen, där den är bunden vid de skuggrika interiörerna av barrskogarna, företrädesvis granskogarna; i de nordligare delarna av Lappland och Finnmarken är den mycket ymnig och växer i vidsträckta bestånd på skoglös mark (och även här och där i s. Sveriges skärgårdstrakter); och i högfjällen slutligen stiger den ej sällan upp ovan trädgränsen. Dessutom finns linnean i mell. Europa, Sibirien och nordligaste Amerika. Vår store naturforskare Carl Linneæus, som redan i unga år av sin samtid korades till "blomsterkonungen", älskade högt denna anspråkslösa blommas fägring. Redan i en av sina allra tidigaste ungdomsskrifter kallade han den "Linnæa", men i hans manuskript är detta ord utskrapat och "Rudbeckia" skrivet dit i stället. En holländsk rådsherre, Gronovius, gav sedan namnet Linnæa åt släktet, och Linné själv tillade artnamnet "borealis", ("den nordliga"), liksom för att framhålla vår gamla nord som dess rätta hemvist. I sina floror, den lappska och den svenska, kallar han den "planta nostra" ("min ört") och "Linnæi-ört"; han insatte den i sina sigill och i hjälmen på sitt adliga sköldemärke av 1762. - Linnean har en mängd olika provinsnamn, som syfta på dess forna anseende som botemedel mot reumatisk värk, gikt, vrickningar m. m., namn sådana som giktgräs, benvärksgräs, torrvärksgräs, vrid- eller vregräs, rohaltgräs m. m., och dessutom de norrländska benämningarna "jordkronor" och "vindblommor".
Linnean är en vedväxt och hör till våra ris eller dvärgbuskar (de s. k. "mikroxylerna"), men intager en särställning genom sin liggstam, som alltid växer revlikt intill marken (mossbädden) och på skilda punkter fäster sig med en rot (se även nr 144). Liggstammarna ha långa ledstycken och långt åtskilda bladpar. De arbeta på växtens förlängning (lövkronans förstoring) och på samma gång dess utbredning, varför de även fått namnet vandringsskott. I Lappland mätte Linné exemplar av 9 alnars (ungefär 6 m:s) längd. De långa revorna säljas på torgen i stora massor - det säkraste sättet att utrota linnea. Därjämte finnas korta, uppräta, tätbladiga skott med 4 till 6 bladpar; de äro näringsskott. Slutligen har växten florala (eller blom-) skott, likaledes korta och uppräta, men med färre blad (1 till 2 par, se tavl. 67); ett sådant avslutas med en blomställning (men dessutom i en av bladvinklarna ett nytt kortskott).
Blomställningen består i sin vanligaste form av 2 blommor (jämte tryet, nr 65), parvisa i toppen av en fin stängel. Då det stundom kan uppstå en tredje blomma, toppställd eller mittblomma, har man anledning att tolka den vanliga blomställningen som ett 2-sidigt knippe, vars toppblomma saknas. De båda parblommorna stödjas av ett par skärmblad, smärre än örtbladen, fig. 1, 2. Men det inträffar stundom, att det översta paret örtblad flyttar sig högre upp på stängeln och samtidigt förminskas till skärmblad, och en blomma uppkommer då i vardera bladvinkeln, så att hela blomställningen räknar fyra blommor, två i toppen och två nedanför dem. Närmast under varje enskild blomma kan man iakttaga tre par ytterst små skärm- eller högblad (fig. 3), alla jämte blomfodret täckta av långskaftade körtlar eller s. k. glandelhår.
Blomman visar den avvikelsen från de övriga i denna familj, att kronans svaga olikbladighet (den främsta fliken är något längre än de övriga alldeles som hos tryet, nr 65, och hos tvåläppiga blomkronor) åtföljes av en oregelbundenhet i ståndarnas krets: av de fem ståndare, som man skulle väntat, omskiftande med kronflikarna, äro 2 längre, 2 kortare och den femte ej utvecklad (undertryckt) - 2-väldiga eller didynama ståndare (se nr 52 samt 88 och följ.). Blomkronans klockform och hängande ställing är ett skydd för ståndarmjölet (jfr nr 53); dess insida är långhårig för honungens kvarhållande och vissa småkryps utestängande. Blomningen inträffar vid midsommar, och vanligen äger en andra blomning rum om hösten.
Fruktämnet är 3-rummigt, men i frukten bliva två rum tomma och undertryckas, fig. 6 (jfr nr 60, Valeriana), och frukten är därför en 1-fröig nöt, fig. 4. Den är mycket tunnskalig, men till ersättning omsluten av ett litet högblads-par med stark körtelhårighet och klibbighet. Då nu dessa små blad betydligt tillväxa i sammanhang med fruktanlagets mognad till frukt och få den viktiga uppgiften att genom sin klibbighet sprida frukten ("epizoisk" spridning, se nr 4), så kan man anse nöten och dessa båda små metarmorfoserade blad för en skenfrukt (skenbar frukt) - en bildning, som under andra former uppträder hos smultron, nypon, äpple, mullbär, fikon m. m. Frukterna mogna i slutet av augusti eller början av september, och redan samma höst kan fröet gro.
Tavl. 67. Fig. 1 liggstammen med kortskott och blomställningar, 2 d:o med fruktställning, 3 blomma med delvis bortskuren krona (6/1), 4 nöten (8/1), 5 skenfrukten, d. v. s. nöten med sin spridningsapparat av två körtelhåriga skärmblad (8/1), 6 d:o i tvärsnitt; av fruktens tre rum ses två tomma och hopfallna (svarta på bilden), det tredje med ett frö, som har frövita och centralt växtanlag (8/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
