Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Även dessa två svingelarter höra till de allmännaste av våra ängsgräs på mycket torr mark. I synnerhet är fårsvingeln utmärkande för särdeles torra backar, där den lämnar det mest omtyckta betet för fåren, men anträffas dock även i ymnighet inne i lundar och skogar. Fårsvingelns blad äro nästan så smala som tagel eller borst, emedan bladskivan är hopviken längs efter sin mittlinje, ett mycket vanligt förhållande hos en stor mängd gräsarter på torra lokaler och i torra klimat. Även en del arter med platt eller rännformig bladskiva sammanvika eller hoprulla densamma i händelse av torka, så att bladets översida döljes och ej kan avgiva någon vattengas. -- Hos rödsvingeln äro vanligen endast de kring stråbasen samlade bladen, skottbladen, smala, nästan borstlika, stråets blad däremot platta.
Såsom man kan se hos fårsvingeln och flera andra arter i det följande, är stråets bas hos gräsen ofta omgiven av en mängd sterila, det vill säga icke stråbildande och alltså icke blommand utan rent vegetativa skott. Detta förekommer i synnerhet hos de gräs, där själva strået har små och obetydliga blad, och skottknippan blir större, ju smalare blad arten har, således ett medel att öka växtens näringsupptagande och näringsberedande bladmassa.
Båda arterna hava fåblommigare småax än ängssvingeln (småaxen i både fig. 3 och fig. 6 äro 4-blommiga, ehuru den översta blomman är liten och outvecklad). Rödsvingeln varierar mycket, och dess småax äro ofta starkt daggblå snarare än rödaktiga, och i lundarnas skugga vanligtvis gröna. Båda arterna finnas ymnigt över hela norden, även högt uppe på fjällen. Vid anläggning av gräsmattor böra de medtagas dels för de små och fina skottbladen, dels för sin härdighet mot torka.
Tavl. 443. A. Festuca ocina , fig. 1 tuva av skott och stråbaser, 2 vippa, 3 småax (5/1), 4 axgroende vippa. -- B- F. rubra, 5 jordstam, stråbas och bladskott, 6 vippa, 7 småax i full blomning (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
