Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Flera arter av ängsull, myrull, harull, hardun o. s. v., såsom de kallas av folket, höra till de mest utmärkande växterna för kärr och mossar i de tempererade och kalla länderna, och de båda här omtalade äro de allmännaste av sitt släkte. På vissa myrar bilda de vegetationens huvudmassa genom hela gamla världens kalltempererade del. I vårt floraområde finnas de även ovan trädgränsen på de ofantliga fjällmyrarna. Den först nämnda, ängsullen, har hosrisontaljordstam, varifrån spridda strån uppkomma; den andra, tuvullen eller "hadden", har däremot uppåtväxande kandelaberstam med täta, uppräta förgreningar och till följd därav tätt tuvade strån och skott, varigenom den är en av de vanligaste orsakerna till tuvbildning i torrare myrar; tuvan består av de tätt hopade stråbaserna och bladskottens kvarsittande baser, som för varje år på nytt förgrena sig till nya strån och skott, så att tuvan allt mer växer på höjden upp över vattenståndet. Skulle marken därigenom höja sig över en viss gräns, är den ej längre bekväm för kärrväxterna, utan färdig för en annan vegetation.
Eriophorum-släktet (ett namn som betyder "ullbäraren") har ax och blommor av ungefär samma byggnad som Scirpus, men med den avvikelsen, att hylleborsten äro alrika, fig. 2, och plattade, fig. 5, samt efter blomningen förlängas ungefär 30-faldigt till en ulltofs vid nötens bas, fig. 4 och 5, varigenom nöten blir en svävfrukt.
Tavl. 425. A. Eriophorum polystachyum L., fig. 1 stråets övre hälft med ax i blom, 2 blomma ungerfär (3/1), 3 ax i frukt med utväxande ull, 4 nöt med fullvuxen ulltofs (1/1), 5 nöt med avskurna ullhår (8/1), 6 två skärmblad eller axfjäll (3/1). -- B. E. vaginatum, 7 ex. med strået avskuret vid mitten, blommande, 8 ax i frukt med utvuxen ull.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
