Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En vattenväxt av ganska säreget utseende och många underliga avvikelser i sin byggnad. Den fullväxta plantan är enårig och består av en lång stjälk, som står upprät i vattnet och når en längd av omkring 1 m. I dess topp sitta bladen (och blommorna i en rosett, som hålles flytande genom bladskaftens blåslika uppsvällning; dessa flytblad hava rutformig skiva av mer eller mindre brunröd anstrykning. Stjälken bär dessutom undervattensblad, av vilka de nedersta sitta motsatta och äro små, jämnbreda och utan särskilt utbildad skiva, men de övre (som gå näst före rosettbladen) sitta strödda och hava bladskivor, som allt mer närma sig de fullt utbildade bladens. Dessa undervattensblad avfalla emellertid inom kort, och vid deras fästpunkter uppkomma de hårfint delade organ, som för sin likhet med undervattensbladen hos blåsörten (nr 131) och grodnaten (nr 167) förr antogos vara blad, men numera anses vara vattenrötter; de bestå av en uppåtriktad trådrot, som bär talrika fina grenar i 3 till 5 rader. Slutligen har stjälken även enkla, nedåtriktade trådrötter, som fästa den vid bottnen.
Ej mindre egendomlig är växtens groning. Frukten ligger på bottnen, då fröet gror, och först vsar sig en lång, smal pålrot, som märkligt nog växer rakt uppåt, under det hjärtbladen och stjälkanlaget ligga kvar nere i fröet, så att hela groddplantan "står på huvudet". De 2 hjärtbladen visa det besynnerliga förhållandet, att de äro mycket olika till form och storlek; det ena har ett skaft av 1 dm:s längd och en tjock, köttig, hjärtformig skiva av 2 cm:s längd; det andra är blott ett litet fjäll av 1/2 cm:s längd. Då stjälkknoppen emellan hjärtbladen börjar växa ut till stjälk, dör den uppåtriktade pålroten, och i stället får stjälken de två slagen sidorötter, som nyss omtalats.
Blomman innehåller liksom hos Circæa 4 bladkretsar, men var och en av dessa har 4 blad. Frukten blir vid mognaden 1-fröig och är en stenfrukt, vars yttre mjuka lager (som delvis uppkommit av blomaxeln) snart går förlorat, så att fruktväggens 4 starka hornlika tornar bliva fria, bild 5. Dessa tornar äro bildade av de tillväxande och hårdnande foderbladen och sluta med en smal, hullingbärande spets, fig. 6.
Denna egendomligt gestaltade växt är av ytterligare intresse genom sin historia. I Skandinavien upptäcktes den år 1871 i sjön Immeln i n.-ö. Skåne. Av äldre botanister omtalas den redan på 1700-talet från flera östsmåländska sjöar (möjligen inplanterad). Uppgiften Hökesjö i Lemnhult i Jönköpings län (Linnés Flora Suecica 1745) torde vara oriktig, beroende på en namnförväxling. Senare har man emellertid på många andra ställen funnit dess frukter (eller rättare fruktstenarna), de s. k. sjönötterna, bild 5 (även kallade vattennötter). Dylika subfossila frukter äro nu kända från sjöar och mossar i Skåne, Blekinge, ö. Småland, Väster- och Östergötland, Södermanland, Närke, Västmanland och Uppland samt s. Finland och i Danmark både på Jutland och öarna. På kontinenten förekommer sjönöten flerestädes levande i Ungern, s. Schweiz, s. Frankrike, Spanien, Italien, Balkanhalvön, samt sällsynt i Belgien och Preussen. I Danmark finnes den ej numera levande. Den i sjön Immeln funna formen är nu tvivelsutan antingen utdöd eller utrotad, emedan den ej visat sig där sedan hösten 1913. Den vanligaste formen i s. och mell. Europa är varieteten coronata Nathorst, så kallad därav att hålet i fruktens topp omgives av en hög, knligt ojämn kant, som bildar en kronlik upphöjning. Den skånska formen, som här avbildas, är däremot var. conocarpa F. Aresch.; den har fruktens övre hälft kupolformigt svrundad, fig. 5, med endast några korta hår eller borst i spetsen. Bland de svenska subfossila frukterna träffas både coronata och conocarpa.
Orsaken till denna arts utdöende i Skandinavien bör främst sökas i dess oförmåga att fördraga det nutida klimatet, särskilt vattnets låga temperatur under sommar och höst, varigenom frukten kan hindras att mogna. Artens tillvaro på vår jord är av hög ålder, ty den är känd sedan tertiärtiden, och det är därför möjligt, att även andra orsaker än de klimatiska skola sätta en gräns för dess existens, såsom det skett med så många andra växt- och djurarter från förflutna perioder. Även i sydligare delar av Europa synes sjönöten hava svårt att motstå en mängd ogynnsamma yttre förhållanden i nutiden, i synnerhet fisket, vilket blir så mycket mer ödeläggande för densamma, som den bär mycket få frukter och är enårig. Därtill kommer, att den mogna frukten är tyngre än vattnet och därför sjunker till bottnen vid sitt avfallande; och ofta förstöres fruktköttet redan under den första vintern, så att fruktstenen blir svart och kal och hålles förankrad genom de långa hornen och deras hullingar. Arten synes sålunda ej hava stora möjligheter att sprida sig, utom möjligen genom dykande djur (hos oss måhända i forna tider genom bävern). Även i Sverige kan denna arts undergång delvis tillskrivas användningen av vissa fiskredskap (t. ex. "dämpenoten" i de småländska sjöarna). I s. Europa äro dessutom frukterna mycket eftersökta av folket, ty de användas till radband, halskedjor o. dyl., och det stärkelserika fröet, som är av en hasselnöts storlek, ätes mångenstädes, färskt eller rostat. I de schweiziska pålbyggnaderna har man funnit Trapa-frukter samlade i stora förråd. Fordomdags såldes de allmänt i de europeiska apoteken och växten hölls därför odlad, även i s. Sverige, men den är nu längesedan utesluten som läkemedel, vartill den var lika onyttig som den är oskadlig.
Tavl. 337. Trapa natans , varieteten concarpa , fig. 1 stjälkstycke med de kretsställda vattenrötterna, 2 stjlkens topp med flytbladsrosetten, blommorna och fruktanlagen, 3 nyss öppnad blomma (3/2), 4 d:o i längdsnitt med borttagna kronblad (4/1), 5 fruktstenen med sina fyra horn fruktens lösa ytterlager borttaget), 6 en av hornspetsarna med sina hullingar (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
