Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Ett mindre träd liksom föregående art, men olika i många avseenden. Stammen är tjockare och stadigare, grenar och kvistar korta, tjocka och styva, bladen mer tätsittande, bladskivorna ofta rännformigt sammanvikna -- egenskaper, som ofta återfinnas hos buskar och träd på torra och varma lokaler, backar, stenrös o. s. v. (t. ex. slån, hagtorn, nypon). Vägtornen ses dock stundom även bland lundvegetation vid sidan av Rh. frangula och uppnår då ända till 5 m:s hödd. Dess utbredning är inskränkt till s. och mell. Sverige, södra Norge, samt Åland och Åbo län i Finland. Från föregående art skuljes den för övrigt genom 4-taliga blommor och är dessutom tvåbyggare; hanblomman, fig. 2, är något större än honblomman, fig. 3; i bådadera slaget ses rudiment av det andra könet. Blomningen infaller under försommaren. Stenbäret hos denna art innehåller oftast 4 frön, fig. 5.
Man har i Sverige åtskillig användning även av denna växt. Namnet "cathartica" torde avse dess purgerande kraft, särskilt hos de beska och äckliga frukterna. Dessa lämna även en målarfärg, saftgrönt. Bark och frukter duga till att färga gult och rött. Beden är hård och gulaktig. Bland svenska folknamn må även nämnas "valbjörk" och "vägtorn". Namnet "getapel" (eller "trädet där hin onde flådde geten") härleder sig därav, att man hos någorlunda tjocka stammar finner mellan veden och ytterbarken (eler nävern) ett mjukt, trådigt barklager, bildande en mörk massa med inbäddade vitaktiga fibrer, som hava en viss likhet med getragg. Namnet vägtorn härleder sig av de sparsamma tornarna, som än uppstå i spetsen av de s. k. kortgrenarna eller näringsskotten, än i spetsen av en långgren (förlängningsskottet),
Tavl. 240. Fig. 1 gren med hanblommor (5/1), 3 honblomma (5/1), 4 stenbär, naturlig storlek, 5 d:o i tvärsnitt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
