- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Reference, Nature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Lundviol Förra Nästa Index Innehållsförteckning

223. A. Lundviol, Viola riviniana Rchb.

N. Skogviol. F. Metså orvokki.

B. Hundviol, Viola canina L.

De egentliga violerna (nr 223-226) äro fleråriga örter med ofta ganska kraftiga jordstamsgrenar, som i själva jordbrynet frambringa en bladrosett; örtståndet är nästan alltid av ringa storlek och igenkännes på hjärtlika (eller njurlika) blad med ett par smala, spetsiga, mer eller mindre hinnaktiga stipler. Blomkronan är alltid något zygomorf, fiolformad, med det udda (i mittlinjen sittande) bladet framåtriktat och bredare än de övriga (jfr kronan hos Verbascum nr 111, Pinguicula nr 130, Pyrola nr 152); detta blad är vid basen utvidgat till en honungspung som konvergera och peka hän mot ingången till sporren ("honungstecken"). Hithörande arter hava alla fem kronbladen av ungefär samma färg, ehuru deras blomfärger märkligt nog äro hämtade från två så skilda färgserier, som blåviolett och gult (det senare hos nr 226). Det är eljest ett ganska gängse förhållande, att blomfärgen hos alla ett släktes arter är inskränkt till en enda färgserie (t. ex. purpur, skärt, och vitt, eller blått och violett, eller vitt och gult, o. s. v.), en överensstämmelse, som i flera fall till och med förefinnes mellan alla släkten av samma familj.

Viola-blomman visar många säregna byggnadsförhållanden. Blomskaftet är nära sin spets båg- eller vinkelböjt för att rikta blommans öppning åt sidan, vilket bäst överensstämmer med, eller rättare kan anses vara den direkta orsaken till hyllets zygomorfa gestalt (sid. 67, 68). Nära blomskaftets krökning sitta 2 smala och spetsiga förblad. Foderbladen äro ej fästade med själva basen, utan något högre uppe, så att de fortsätta i ett litet trubbigt skört nedanför fästpunkten. Ståndarna äro 5 och nästan utan strängar, fig. 2, och deras knappar sammanklibbade liksom hos Impatiens (nr 221). De två främsta ståndarna, fig. 4, hava vardera ett kort, trådlikt bihang, och de fem bihangen, som äro blommans honungskörtlar, äro instuckna i kronbladssporren, där den avsöndrade honungen sålunda uppfångas och förvaras.

Viola canina (B) är till sin blomma lätt skild från Viola riviniana (A) genom kronbladens kallare, vanligen något mörkare blå färg och vitgul, grunt kluven sporre. V. riviniana har blekviolett krona; vanligen är även sporren violett och fårad på sidorna, men ej urnupen eller kluven. Denna senare art, lundviolen, får den största blomkronan av de skandinaviska violerna. V. canina, hundviolen, är dessutom skild genom fastare, mörkare blågröna och något smärre blad och övervintrar medels stjälkarnas baser jämte därpå sittande knoppar, under det lundviolen övervintrar med en alldeles underjordisk, lodrät pelarstam, som krönes av en bladrosett, nedom vilken det innevarande årets stjälkar uppkomma.

De flesta violer blomma under någon del (vanligen under senare delen) av sin växperiod med slutna eller blommor (sid. 177). En sådan är avbildad å fig. 5; dess foderblad äro slutna liksom i knoppen, kronblad saknas; befruktningsdelarna, fig. 6, äro mycket små, tätt förenade och till formen något olika de normala blommornas hos samma art. Dessa blommors fruktsättning är mycket kraftig och felslår sällan.

Viola-frukten, fig. 7, är ett fröhus av 3 fruktblad (och ofta med 3 tydliga kanter), men med ett enda rum; frönas fästen måste därför vara belägna på ytterväggens insida och vid de 3 långsgående fogarna (parietala fröfästen, sid. 146, 151). Liksom flera växter i det föregående, har även Viola en kraftig fröspridning genom mekanisk utslungning. Hos många av våra Viola-arter sker detta i huvudsak så som hos lundviolen, fig. 8. Vid tiden för mognaden blir fröhuset mycket hårt och fast och öppnar sig, såsom ännu grönt, i tre stora, ränn- eller båtformiga flikar, i det att var och en av de tre plattsidorna brister längs mitten ända till basen. De tre flikarna eller valvlerna böja sig kraftigt utåt, och var och en bär längs sin mittlinje två rader frön. Sedan de intagit sitt utspärrade läge, börja de bortslunga sina frön, det ena efter det andra, genom att kraftigt vika tillsammans på längden, fig. 8; och eftersom fröna äro runda, hårda och hala, fig. 9, klämmas eller knäppas de ut med stark fart (å fig. 8 hava två valvler redan bortkastat alla sina frön och den tredje har fyra frön kvar). Fröna slungas ända till 1 eller 2 m bort från fröhuset. Samma fröspridning försiggår hos fröhus, som omogna tagas från växten och få en eftermognad inne i boningsrum.

Lundviolen växer i lundar och glesare skog, både barr- och lövskog; hundviolen ses mest på torr ängsmark, backar och hedar. Båda äro allmänna och gå i Norge upp till de nordligaste trakterna längs kusten, varemot de saknas i Sveriges och Finlands nordliga, av fjäll uppfyllda delar. Bägge blomma vackrast under våren och försommaren, varefter de länge frambringa kleistogama blommor.

Tavl. 223. A. Viola riviniana, fig. 1 blommande stånd med vårblommor (juni), 2 blomma i längdsnitt (5/2), 3 pistill av densamma (5/1), 4 en av de båda främre ståndarna med sitt honungsalstrande bihang (5/1), 5 en kleistogam blomma (juli månad, 4/1), 6 dennas pistill och en ståndare (9/1), 7 mognande fröhus med förblad och foderblad (nat. storl.), 8 moget fröhus under pågående fröspridning (2/1), 9 frö (5/1). -- B. Viola canina, en vårblomma (juni).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:04:08 1997 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordflor/223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free