Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Vi möta här återigen en äkta parasit, som likt snarrevan (nr 106) avklätt sig växternas vanliga gröna örtfärg och övergivit det självständigt assimilerande växtlivet för att snylta eller parasitera på andra växter. Men de äro mycket olikartade. Vätterosen är nämligen en flerårig ört, och den suger näring från de underjordiska delarna av sina värdar. Den snyltar på rötterna av flera vedväxter, såsom hassel, al, ask och poppel, och anträffas i mullrika lövskogar. Redan tidigt om våren (april, maj) uppsticka dess rosenfärgade blomställningar ur myllan bland de multnande löven på skuggiga ställen. Den förekommer i Sverige tämligen sällsynt ipp till bergslagerna i Svealand, ävensom på Ölan och Gottland samt på Åland; i Norge finns den sällsynt i landets sydligare, mera lågbergiga trakter upp till Lillehammer och Bergen.
Vätterosen övervintrar med en tjock, grenig jordstam, som ligger omkring en halv meter under jordytan, beklädd av vitaktiga fjäll. Även stjälkbladen äro fjällika och vita eller rödletta. Rottrådarna äro i spetsen förtjockade till en eller flera knölar, från vilka små sugtappar tidigt om våren växa in i värdplantans rot och genomborra dennas bark; på hösten bortdö dessa sugorgan, och Lathræa mottager ingen näring från sin värd under dennes vinterdvala, men har ett näringsförråd (av stärkelse m. m.), vätterosen kan till en tid föra ett h. o. h. underjordiskt levnadssätt, ja t. o. m. frambringa underjordiska, små och slutna blommor. Stycken av jordstammen kunna under gynnsammma omständigheter föröka denna växt, vilket talar för att densamma, ehuru parasit, äger en viss självständighet i likhet med de klorofyllsaknande, i fet och fuktig jord (mylla) levande växter, som man benämner saplofyter (se längre fram tallörten, nr 157!). Den näringssaft, som vätterosen såsom parasit berövar sin värdplantas rötter, är ju också, såsom till stor del nyss kommen ur jorden, ej mycket olik den råa oorganiska näringen, d. v. s. vattnet och däruti lösta salter.
En mycket egendomlig byggnad hava jordstammens fjällika blad. De äro så starkt tillbakaböjda i spetsen, att de i själva verket äro dubbelbikna på tvären och hela undersidan är inviken och dold; ett sådant fjäll innesluter därför en hålighet, vars trånga ingång befinner sig vid bladets bas, på undersidan av det korta skaftet. Inne i denna hålighet beklädas väggarna av ett cellager, varifrån en syrlig vätska rikligt avsöndras. Man har därför trott, att dessa ihåliga fjäll voro "fällor" för att fånga och döda mycket små djur (t. ex. kvalster, hoppsvansar, infusorier), som leva i fuktig jord, liksom förhållandet är med de s. k. blåsorna hos Utricularia (se nedan nr 131! Jfr även Bartsia, nr 120!). Detta är dock ovisst. Däremot är Lathræa en starkt vattenförbrukande växt, och det upptagna vattnet avskiljes till en del åter inne i de ihåliga fjällen, varigenom dessa synas tjäna till vattenreservoarer under en torrare väderlek samt på visst sätt till att bevattna jorden i växtens omedelbara närhet.
Tavl. 125. Fig. 1 växten i blom tidigt om våren, 2 blomma med borttaget foder, 3 blomkronan uppfläckt med ståndarna (ungefär 3/1), 4 pistillens märke (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
