Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1668), och liknande försök ha gjorts ända fram till
våra dagar, bl. a. af en svensk K. T. G. Keyser,
hvars efterlämnade arbete "Universalspråket" sedan
1918 är under utgifning. Intet af dessa språk
har rönt någon större anslutning och detta af lätt
insedda orsaker. Införandet af ett filosofiskt universalspråk
förutsätter en rationalisering af det
mänskliga tänkandet, som på utvecklingens nuv.
ståndpunkt knappast är tänkbar. Det torde dessutom
vara synnerligen vanskligt att finna adekvata
språkliga uttryck för alla olika begrepp och begreppskombinationer,
i synnerhet då hänsyn äfven
måste tas till språkets utvecklingsmöjligheter. Om
ett sådant språk blefve allmänt antaget, skulle det
på grund af det mänskliga tänkandets begränsning
samt af ljudfysiologiska orsaker snart nog differentieras
för att sedan klyfva sig i flera språk eller
m. a. o. upphöra att vara universalspråk.
Mest typiskt för de blandade systemen
är det af J. M. Schleyer 1879 framställda
volapük (se d. o.), som efter att på 1880-talet
ha upplefvat en kort glansperiod nu nästan råkat i
fullständig glömska. Andra dylika konstspråk af
senare datum äro dil (Breslau, 1893), langue
bleue (Paris, 1889) och pankel (Grossbeeren,
1906).
De aposterioriska systemen spela
emellertid den största och viktigaste rollen i
de konstgjorda världsspråkens historia. På den
vägen kunna nämligen språk framställas, hvilka ha
den stora fördelen att vara mycket lättlärda. Ordförrådet
vinnes då genom sammanställning af de
vanligaste ordrötter, som ingå i de europeiska
kulturspråken, från hvilka de olika ordklasserna
sedan bildas genom tillägg af ändelser, och grammatikan
uppbygges på principen af den största
enkelhet och regelbundenhet. Försök att konstruera
ett internationellt hjälpspråk på dessa grunder
gjordes redan tidigt, t. ex. af M. Faiguet (1765).
Från 1800-talets senare hälft daterar sig ett stort
antal dylika språk med latin, spanska, franska eller
flera historiska språk som bas. Det enda af dessa,
som vunnit en relativt stor spridning, är esperanto
(se d. o.), framlagdt 1887 af L. Zamenhof,
i hvilket majoriteten af konstspråksifrare anser
sig ha funnit det länge sökta idealet eller m. a. o.
ett internationellt hjälpspråk, som faller sig lättast
att lära för det största möjliga antalet människor.
Mot esperanto riktades emellertid snart nog från
vederhäftigt språkmannahåll (se t. ex. Leskien,
"Zur kritik des esperanto") en ingående kritik, som
åtminstone i fråga om ljudbeståndet och vissa punkter
af formläran måste anses berättigad. I afsikt att
tillrättalägga frågan tillsattes 1900 en kommitté,
hvars arbete resulterade i ett nytt världsspråk,
ido l. ilo (se d. o.), som i själfva verket är
endast en modifierad form af esperanto. Ehuru de
fleste för saken intresserade språkmän torde vara
af den åsikten, att ido är öfverlägset esperanto, har
dock det nya språket ej vunnit någon större anslutning,
beroende bl. a. på motstånd från esperantistiskt håll.
Stockholms världsspråksförening,
bildad 4 april 1898, har till ändamål
att verka för utbredning af ido och anordnar
årliga kurser i detta språk.
Vi öfvergå nu till en behandling af den synnerligen
svåra frågan, huruvida ett konstspråk eller
ett historiskt språk är bäst egnadt att bli världsspråk
eller internationellt hjälpspråk. Ehuru ett
konstspråk har den obestridliga fördelen att åtminstone
relativt sedt vara neutralt (ido är dock
närmast ett romanskt språk) och därför ej borde
ge upphof till någon nationell animositet och vidare
torde vara lättare att lära än något af världsspråken
(vissa språkmän äro dock af annan åsikt), stöter
likvisst dess antagande till internationellt
hjälpspråk på mycket stora, för att ej säga oöfverkomliga,
svårigheter. Ett konstspråk har ej den
suggestiva kraft, den smidighet och den rikedom i
fråga om uttrycksmedlen, ej minst från stilistisk
synpunkt, som är det lefvande språkets arf och
egendom. Det kan ej ge någon inblick i ett folks
själ, kan ej förläna den andliga vidsyn, som följer
med kunskaper i ett af världsspråken. Ett konstspråk
kan därför estetiskt och stilistiskt aldrig bli
likvärdigt med ett historiskt språk.
Såväl ido som esperanto synas beträffande formgifningen
vara väl mycket bundna vid den latinska
skolgrammatikans schemata, något som kommer till
synes i det starkt syntetiska böjningssystemet. Sålunda
bildas verbets tempus uteslutande med ändelser,
ej med hjälpverb.
I själfva begreppet konstspråk ligger möjlighet
till ändringar och förbättringar. På så sätt gick
volapük under, och i ido har esperanto fått en medtäflare,
som med tiden kan bli farlig nog. Hvad
hindrar, att man i framtiden framställer ett nytt,
ytterligare förbättradt världsspråk, där t. ex. hänsyn
tas äfven till andra språk än de europeiska?
Upphöjandet af ett konstspråk till världsspråk torde
dessutom komma att stöta på mycket stora, rent
praktiska svårigheter. Sålunda förefaller det föga
sannolikt, att den engelska och den amerikanska
regeringen skulle påbjuda allmän skolundervisning
i ett konstspråk, så länge engelskan talas och förstås
öfver så godt som hela världen. Och så länge
England och Amerika ej tagit ett dylikt steg, lönar
det sig knappast för någon annan nation -
stor eller liten - att göra det. Betecknande härvidlag
är, att konstspråken knappast erhållit
någon som helst uppmärksamhet från engelsk-
amerikanskt språkvetenskapligt håll. Det lilla
antal språkvetenskapsmän, som intresserat sig
för dem, är nästan uteslutande fransmän eller
tyskar.
Gå vi nu till de lefvande språken, kan väl knappast
något annat på allvar ifrågasättas som internationellt
hjälpspråk än engelskan, som är moderspråk
för omkr. 150 mill. människor, administrativt
språk för 500 mill. (d. v. s. omkr. en tredjedel af
hela världens befolkning) och dessutom som ett inlärdt
språk talas af ett stort antal personer i alla
världsdelar. Härtill kommer, att engelskan på
grund af sin enkla formbyggnad är mera lättlärdt
än något annat af de mera kända språken.
Dess ordförråd är i hufvudsak en blandning af romanska
och germanska element, m. a. o. af de
språk, som ha den största spridningen i Europa.
Det uppfyller alltså redan i och för sig några
af de viktigaste krafven på ett internationellt hjälpspråk.
Genom några enkla konstgrepp - analogisk
förenkling delvis i anslutning till vulgärspråket -
skulle dess formlära och syntax kunna reduceras
till nära nog samma enkelhet som esperantos, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
