Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världssjäl, filos. - Världssmärta. Se Weltschmerz - Världsspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antar likaledes världen vara besjälad, och bland
nyare filosofer har särskildt Schelling lärt om
världssjälen såsom den princip, som underhåller
kontinuiteten mellan den oorganiska och organiska
världen och sammanhåller hela naturen till en
allmän organism. S-e.
Världssmärta. Se Weltschmerz.
Världsspråk, i regel ett språk, som vid sidan
af de nationella språken skulle på grund af mellanfolklig
öfverenskommelse användas som ett gemensamt
meddelelsemedel i tal och skrift för folk
af olika nationer och skilda samhällsklasser. Taget
i denna bemärkelse, blir världsspråk liktydigt med
internationellt hjälpspråk. Uttrycket universalspråk
används stundom i samma betydelse;
men i mera inskränkt bemärkelse menar man härmed
ett på filosofisk väg framkonstrueradt språk,
afsedt att eventuellt ersätta och göra öfverflödiga
de nationella språken.
Under antiken var latinet gemensamt skriftspråk
inom det väldiga romarriket, under det att talspråket
var splittradt i olika dialekter. Under medeltiden
och en del af nya tiden var latinet de
lärdes språk i Europa, liksom sanskrit var och
alltjämt är så i Indien. Under 1600- och 1700-talen
spelade franskan rollen af såväl internationellt
skriftspråk som samtalsspråk inom diplomatiska
samt högre och bildade kretsar! Något allmänt
internationellt folkspråk har däremot aldrig
existerat.
Dock gör sig behofvet af ett dylikt språk i våra
dagar af ökad folkbildning starkare gällande än
någonsin. De nationella enhetssträfvanden, som
tagit sig uttryck i uppkomsten af ett stort antal
mindre statsbildningar, ha samtidigt inom dessa
områden gett upphof till en nationalspråkens renässans,
som i ej ringa grad inkräktat på de stora
kulturspråkens internationella gångbarhet. Samtidigt
gör sig ett starkt behof gällande att återknyta
och stärka de mellanfolkliga förbindelserna.
Internationella konferenser och sammanträden höra
nästan till ordningen för dagen. Mycket skulle
vara vunnet, om vid dessa ett enda språk kunde
komma till användning i st. f. den språkförbistring,
som nu råder. För handel och industri skulle
ett dylikt allmänt folkspråk bli af största betydelse.
En effektiv kommersiell träning förutsätter nu inhämtande
af solida kunskaper i åtminstone tre à
fyra språk, då ett kunde vara fullt tillräckligt.
Äfven om en vetenskapsman i våra dagar på grund
af den starka specialiseringen inom forskningen ej
kan undvara grundliga insikter i de historiska
språken - de arbeten han måste rådfråga finnas
ju stundom endast i manuskript eller i ett eller
några få tryckta exemplar -, skulle dock spridningen
af hans egna arbeten, liksom samarbetet
med andra forskare i hög grad underlättas genom
införandet af ett världsspråk. Detsamma gäller i
någon mån äfven om skönlitterära arbeten, äfven
om något af den individuella egenarten och därmed
den finaste språkliga bouqueten med nödvändighet
går förlorad vid öfverförandet af ett diktverk från
ett språk till ett annat. Språktvånget i skolorna
skulle afsevärdt lättas, då efter världsspråkets införande
det åtminstone på vissa bildningslinjer
blefve öfverflödigt att lära något af de främmande
språken. Världsspråket skulle slutligen ej endast
slå bryggor mellan folk och folk, utan, då kunskaper
i främmande språk ej sällan verka klassskiljande
äfven mellan de olika samhällslagren,
sålunda verka socialt utjämnande.
I stater, där flera språk eller dialekter talas,
t. ex. Finland, Belgien, Schweiz, Tjecho-Slovakien,
Indien o. s. v., gör sig gifvetvis behofvet af
ett världsspråk särskildt starkt gällande.
På grunder, som i det följande skola närmare
skärskådas, ställer sig mången fientlig till tanken
att göra ett historiskt språk till världsspråk. Man
föredrar ett konstspråk. Med historiskt
språk förstås ett språk, som tillkommit på naturens
egen väg och gått i arf eller går i arf från
generation till generation. Lefvande språk
är ett historiskt språk, som alltjämt är i användning
och ärfves från generation till generation.
Med dödt språk förstås i regel ett historiskt
språk på ett äldre utvecklingsstadium, t. ex. sanskrit,
latinet i motsats till de romanska språken,
den klassiska grekiskan i motsats till nygrekiskan,
fornsvenska i motsats till modern svenska o. s. v.
Vissa historiska språk äro utdöda, d. v. s. användas
ej längre som meddelelsemedel, t. ex. gotiskan,
vandaliskan, korniskan o. s. v. Hvarje historiskt
språk är gifvetvis endast ett ofullkomligt uttryck
för tanken, det är ej fullt logiskt eller regelbundet,
hvarken med hänsyn till sitt ordförråd, som
ofta uppkommer rent slumpvis, eller dess stafning
och böjning, som förete mer eller mindre starka
oregelbundenheter.
Ett konstspråk tillkommer genom en medveten
skaparakt, och det är därför möjligt att vid
dess utformande ta större hänsyn till logikens
fordringar, så att de oregelbundenheter, som vidlåda
ett historiskt språk, i viss mån undanröjas.
Ett konstspråk kan därför under vissa förutsättningar
bli afsevärdt lättare att lära än ett historiskt
språk. Beträffande de försök, som gjorts att framställa
ett för internationellt bruk afsedt konstspråk,
kunna tre olika system urskiljas, de aposterioriska,
de aprioriska och de blandade systemen. Skillnaden
mellan dessa har formulerats på följande sätt:
De aprioriska systemen kännetecknas
däraf, att de hvarken i fråga om ordskatt eller
grammatik söka någon förbindelse med de naturliga
språken, allt i dem är konstgjordt; de aposterioriska
systemen ha både hämtat sin ordskatt
från de naturliga språken och sökt bilda sin grammatik
efter naturliga analogier; de blandade systemen
visa tendens till att sluta sig till de naturliga
språken, men ha i hufvudsak stannat kvar på
den rena konstruktionens stadium (se B. Bergqvist,
"Esperantisten", 3, 1908). De intressantaste
af de aprioriska språken äro de, som
hvila på en logisk begreppsindelning. Sålunda
sysslade filosofen Leibniz (d. 1716) under hela sitt
lif med att framställa ett dylikt språk, hvars ordförråd
skulle grunda sig på en analys och därpå
följande katalogisering af människoandens alla
idéer och hvars grammatik skulle framställas genom
en undersökning af de idéassociationer, som
uttryckas genom partiklar och ändelser. Leibniz
blef emellertid aldrig färdig med sitt världsspråk.
Före Leibniz hade dylika filosofiska språk uttänkts
af engelmännen Dalgarno ("Ars signorum", 1661)
och Wilkins ("Essay towards a real character",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
