Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Van Loo - Vanmakt - Vanna - Vanneberga - Vannelven - Vannérus, Allen - Vannes - Vanni, 1. Andrea - Vanni, 2. Raffaello di Francesco - Vanni, 3. Francesco (Il Cavaliere)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Van Loo [fann lå], holländsk-fransk målarsläkt. Se
Loo, van.
Vanmakt. Se Svimning.
Vanna. 1. Landtbr. Se Sädesrensningsmaskin
och Smör, fig. 2. — 2. Tekn. Se Glasfabrikation,
sp. 1280.
Vanneberga, by i Vinslöfs socken, Kristianstads län,
s. om Vinslöfs station å Kristianstad—Hässleholms
järnväg. Om de s. k. Vannebergamötena se Hammar,
H. B., sp. 1235.
Vannelven. Se Vannylven.
Vannérus, Allen, filosof, f. 20 mars 1862 i
Ekshärads församling, Värmlands län, blef 1881
student, 1885 filos. kandidat, 1889 filos. licentiat,
1890 filos. doktor, allt i Uppsala. V. tjänstgjorde
1889—95 som e. o. amanuens vid k. biblioteket, hade
1897—1903 anställning på handelskontor, var 1901—02
t. f. docent vid Göteborgs högskola och är från 1906
amanuens i Kommerskollegium. 1916 och 1920 uppfördes
han på förslag till professur i filosofi. V. är
en af den svenska filosofiens produktivaste
skriftställare. Efter att ha disputerat pro gradu
med den kunskapsteoretiska afh. Om erfarenheten
utgaf han Vetenskapernas system (1892; fullständigt
omarb. under titeln Vetenskapssystematik, 1907), Om
universum som ett helt (1893; 3:e omarb. uppl. 1913),
Om den psykofysiska parallellteorien (1894), Till
frågan om jagets identitet (1896), Om psykisk energi
(s. å.), Vid studiet af Wundts psykologi (s. å.;
2:a omarb. uppl. 1920), ett arbete, framgånget ur
föreläsningar 1895 vid Stockholms högskola, Till
Boströms teoretiska filosofi (1897), Filosofiska
konturer (1902; 2:a uppl. 1913), Till kritiken
af den religiösa kunskapen (1902), riktad mot
V. Norströms skrift "Den religiösa kunskapen",
Är Jesus vår frälsare? (s. å.), Ateism contra teism
(1903), Kulturidealism (s. å.), Lära och lif (1904) —
de fem sistnämnda inlägg i en religionsfilosofisk
polemik — Den empiriska naturuppfattningen
(1902; 2:a omarb. uppl. 1913), Kunskapslära
(1905; 2:a omarb. uppl. 1917), Kultursystematik
(1908), Till det andliga livets filosofi (1910),
Metafysik (1914), Värdeidealism (s. å.) samt
Logik och vetenskapslära (1918). I sina arbeten
alltifrån 1902 har V. fullföljt en sträfvan att
utbilda ett eget filosofiskt system. I sin ungdom
lärjunge af Spencer, har V. vid sitt författarskaps
utformning rönt inflytande af W. Wundt. Filosofien
bör enligt V. bilda ett encyklopediskt helt,
som upptagit specialvetenskapernas allmänna
innehåll, och verkställa en pröfning af deras
konstitutiva begrepp, hvilken i och med dessa
begrepps bearbetning utgestaltar sig i en metafysik
och en värdelära. Filosofien kommer därigenom att
omfatta filosofisk propedeutik, dels allmän, dels
empirisk, kunskapslära (inkl. logik), metafysik
och värdefilosofi. Till dessa olika afdelningar
hänföra sig V:s senare skrifter. Den metafysik
V. häfdar är en psykofysisk realism. Han anser
verkligheten ytterst återföra sig till ett underlag
af psykofysiska substanselement, som genom sina
riktningsbestämda ställningsändringar (rörelser)
äro bärare af en världsprocess, hos hvilken dels en
materiell, dels en andlig sida är att utskilja. Det
andliga i sina lägre och högre manifestationsformer
bildar en utvecklingsfas af det
hela och innesluter det värdefulla i tillvaron. V:s
värdelära är en evolutionistisk värdeidealism. I hans
tankebild visar sig universum som en oberoende,
inom sig sluten, för tanken fattbar värld med
två lika ursprungliga och oupplösligt förenade
sfärer, den materiella och den andliga. V. har icke
låtit sin värdelära löpa ut i religionsfilosofi,
utan med bestämdhet fasthållit sin metafysiks
antimonistiska, d. ä. pluralistiska och ateistiska,
karaktär. Såväl genom denna metafysik som genom
andra framställningar, t. ex. indelningen af
filosofien, vetenskapssystematiken, den psykofysiska
parallellteorien, kategoriläran i sin kunskapslära
samt sin kultur- och värdeidealism, har V. riktat
den svenska filosofien med förut ej representerade
insatser. Jfr J. Landquist, "A. V." (i "Ord och
bild", 1914).
J. L—t.
Vannes [va’n], hufvudstad i franska dep. Morbihan,
Bretagne, 5 km. från Morbihanviken vid
den kanaliserade strömmen Vannes. 23,400
inv. (1901). Staden består af en öfre del, där
nyare byggnader nästan dölja de staden omgifvande
gamla murarna (från 1300—1600-talen), och en nedre,
där ingenting synes vara förändradt, sedan de
bretagniske hertigarnas tid, ty där träffar man
mörka, trånga, krokiga gator, omgifna af trähus med
spetsiga gaflar och öfre våningen skjutande ut öfver
den nedre. Biskopssäte. S:t Pierre-katedralen är
den märkligaste af kyrkorna, bränd af nordmännen på
900-talet, ombyggd under 1200—1400-talen. Dessutom
eger staden en mängd klosterbyggnader, teknisk skola,
offentligt bibliotek, naturhistoriskt museum samt
ett på keltiska och gallo-romerska fornlämningar
mycket rikt arkeologiskt museum. Betydande fiske och
ostronkultur; skeppsvarf. Export af salt, hampa,
ostron. — V. hette under romartiden Dariorigum, men
då det var veneternas hufvudstad, erhöll det senare
namnet Venetia, bretonskt Gwened, hvaraf det moderna
namnet V. kommit.
A. N—d.
Vanni, italienska målare. 1. Andrea V., f. 1320,
d. 1414, var en efterföljare af bröderna Lorenzetti
i Siena. V:s enda betydande verk är altaret i
S. Stefano där. Han var statsman och kom till
hög värdighet, då folkpartiet 1368 tillkämpade sig
makten. — 2. Raffaello di Francesco V., tillhörde den
florentinska ungrenässansens eftertrupper i början af
1500-talet. Hans förnämsta verk är Nedtagandet från
korset (1504, i Ufficigalleriet). — 3. Francesco V.,
kallad Il Cavaliere, f. 1563 i Siena, d. där 1609,
var på sin tid den bäste målaren inom sin fädernestads
skola och utmärkte sig under förfallets dagar för
sanning och lif samt för en ädel naturalism, hvilken
sökte stöd i Andrea del Sarto och Sodoma. Hans
förnämsta verk äro i S. Domenico i Siena allt,
som icke är af Sodoma, i pinakoteket S. Magdalena,
i Modena S. Catarinas giftermål
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
