Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utrikesdepartementet l. Kabinettet för utrikes brefväxlingen - Utrikesdepartementets antagningskommission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utrikesärenden föredrogos och expedierades under
1500-talet genom kansleren eller någon sekreterare,
som för tillfället fick det i uppdrag. Enligt 1618
års kansliordning skulle 4, enligt 1626 års 3
sekreterare, under rikskanslerens chefskap,
"ställa och under handen hafva" den diplomatiska
korrespondensen, hvarjämte kansleren skulle ha
"en handskrifvare" för "secretiora". Hvar och
en af sekreterarna hade att sköta korrespondensen
på ett visst land eller vissa länder. (Ett par af
dem hade att lägga hand äfven vid inrikesärenden.)
1634 års regeringsform lade utrikesärendena till
Kanslikollegium, som jämte handläggningen af
en mängd inrikesärenden hade att afge kollegialt
yttrande i frågor ang. utrikespolitiken och
hvars chef, rikskansleren (under tiden 1680–1790
benämnd kanslipresident), var utrikesminister.
I ärendenas beredning och expedierande deltogo
närmast ett par riksråd, s. k. rikskansliråd (till
1680), hofkansleren, hvilken 1661 års kansliordning
ålade att "enkannerligen bära försorg om utländska
ärenden", och en af de bägge "sekreterarna af staten",
som bl. a. hade att i rådet föredraga kollegiets
utlåtanden (under tiden 1697–1708 hade han titeln
statsråd och säte i rådet). 1713 års kansliordning
upprättade Första utrikesexpeditionen och Andra l.
Tyska utrikesexpeditionen, hvardera under ett
ombudsråd, som var föredragande inför konungen, men
1719 infördes en expedition, Utrikesexpeditionen,
till 1777 med en statssekreterare, sedermera till
1809 med hofkansleren som chef och föredragande
i regeringen. Samtidigt (1720) återinträdde ett
riksråd i kollegiet som kanslipresidentens närmaste
man. Från kollegiet och expeditionen drogs med tiden
alltmera korrespondensen med beskickningarna, som
gick genom kanslipresidenten och hans särskilda
kansli, det s. k. Presidentkontoret, under en
presidentssekreterare och med ett antal förste och
andre sekreterare. Detta kontor fick under Gustaf
III:s sista regeringsår, då intet riksråd och ingen
kanslipresident funnos, allt större betydelse
samt erhöll 26 april 1791 benämningen Konungens
kabinett för utrikesbrefväxlingen. Det ställdes
under en kabinettssekreterare som chef och
besörjde alla yttre politiska angelägenheter under
konungens omedelbara tillsyn. Gustaf III var
således i egen person utrikesminister. 1792,
efter Gustaf III:s död, återupprättades
rikskanslersämbetet, i Fr. Sparres person,
och denne hade, åtminstone till namnet, högsta
ledningen af utrikesärendena. I sammanhang
med Kanslikollegiets upphäfvande förordnades genom
k. kung. 17 febr. 1801, att kanslipresidenten
(sådan blef nu ånyo titeln för kansliets chef)
skulle genom kabinettet ombesörja den ministeriella
brefväxlingen och att Utrikesexpeditionen, under
hofkansleren, skulle handlägga öfriga utrikesärenden
samt allt (utom militära ärenden), som angick de
tyska provinserna. Genom 1809 års regeringsform
infördes en statsminister för utrikes ärendena,
jämte justitiestatsministern statsrådets främste
ledamot. Han var kansliets chef till 1840 och hade att
inför konungen föredraga utrikesärendena (vid
hans frånvaro föredrogos de af hofkansleren), men
de fortforo ännu en tid framåt att vara splittrade:
på kabinettet, Hofkanslersexpeditionen (till
1840) och Kanslistyrelsen (till 1833). Genom
departementalstadgan af 16 maj 1840 lades
ändtligen alla utrikesärenden till ett verk,
Utrikesdepartementet. Dit förlades sedermera
(konsulsst. 20 april 1858) alla ärenden
ang. konsulatväsendet, försåvidt de rörde Sverige
och Norge gemensamt. I sammanhang med införandet
af statsministerämbetet, 1876, upphörde chefen
för Utrikesdepartementet att benämnas statsminister
(den dåv. chefen O. Björnstjerna dock förbehållet att
under sin tjänstetid behålla titeln); sedan dess bär
han titeln minister för utrikes ärendena.
Hvad våra utländska beskickningar beträffar, må
anmärkas, att de ända till början af 1600-talet voro
tillfälliga, extraordinära. Först traktaten af 1614
emellan Sverige och Nederländerna stadgade, att
dessa bägge makter skulle hålla ord. diplomatiska
representanter hos hvarandra. Men vår ständiga
diplomatis nät utbreddes snart till följd af Sveriges
växande betydelse inom den internationella politiken.
Under föreningen med Norge (1814–1905) hade de
båda rikena gemensam diplomati och gemensamt
konsulatväsen, och såväl den diplomatiska
som den konsulära banan stod öppen för både
svenskar och norrmän. Utrikesärendena handlades af
Utrikesdepartementet, som till formen väl fortfor att
vara ett uteslutande svenskt ämbetsverk, men ansågs
och i vissa fall intog ställning som unionellt
(norrmän, hade t. ex. anställning där, ehuru ej
på ord. stat). De för utrikesrepresentationen
erforderliga statsmedlen utgingo till 12/17 från
Sverige och 5/17 från Norge. Men svenska
statsverket ensamt bestod utgifterna för svenska
kyrkan i Paris och för utgifningen af "Sverges
traktater med främmande magter" (se Rydberg,
O. S.). Utrikesbudgeten var fördelad på två
afdelningar: kabinettskassan (se d. o.) och
konsulskassan (se Konsulsfonden). Frågan om norskt
inflytande på ministeriella ärendens handläggning
(se Ministeriella mål) framkallade gång på gång
konflikter, och slutligen ledde norrmännens sträfvan
efter egen utrikesminister och eget konsulatväsen
till unionens sprängning (se därom bd XXVII, sp. 1493
ff.).
Utrikesdepartementets antagningskommission består af
kabinettssekreteraren och en af utrikesministern
förordnad afdelningschef i departementet som
själfskrifna led. samt högst 5 af konungen för fem år
utsedda led. under ordförandeskap af en af konungen
utsedd kommissionsled. Den har till uppgift att pröfva
dem, som anmäla sig till inträde som attachéer
i departementets tjänst, att till utrikesministern
afge yttrande, huruvida sökandena böra antagas och
i hvilken ordning de böra ifrågakomma, att, sedan
attaché undergått vederbörlig proftjänstgöring,
i anledning däraf antingen förklara honom lämplig
utan vidare pröfning för tjänst i departementet eller
förordna, att särskild pröfning i visst eller vissa
afseenden må med honom anställas samt att efter slutad
pröfning yttra sig om hans lämplighet att komma i
fråga till ordinarie anställning. Kommissionen
sammanträder årligen i juni och nov. Till
dess sekreterare förordnar utrikesministern en
departementets tjänsteman. Kommissionen inrättades
1912. Se k. kung 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
