Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsala universitet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karaktären af en akademisk senat för de stora
frågornas behandling, i det att de administrativa
ärendena koncentrerades i det Mindre, som skulle
sammansättas genom val. Rektoratets betydelse
stegrades därigenom, att det upphörde att gå
i tur och att innehafvaren valdes för 2 år,
hvilka kunde med ytterligare två förlängas. Filos.
fakulteten blef omsider uppdelad i två sektioner,
en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig,
hvilket gjorde ända på friktionerna mellan dess
tvenne ofta rätt stridiga element. Af stor vikt
var införandet af sakkunniginstitutionen vid
tillsättningen af lärarplatser; al dylika frågors
behandling hade man dittills haft obehaglig känning
vid universitetet. Efter tre årtionden fann man nödigt
att ersätta lagen af 1876 med en ny. Det var särskildt
den starka stegringen i antalet konsistoriales genom
nya lärostolars inrättande och genom den beslutade
förvandlingen af e. o. professurerna till ord.,
som gjorde en omarbetning nödig, och 27 nov. 1908
fastställdes de nya statuterna. Större konsistoriets
medlemsantal sammansatt dels efter tur, dels efter val
blef 25 (1920 var det 28), det Mindre bibehölls vid
5, i den nyskapade Akademiska församlingen behöllo
alla plats, i alla tre voro rektor och prorektor
själfskrifna ledamöter. Akademiska församlingens
funktion inskränktes till att utöfva universitetets
valrätt, till Större konsistoriet hänvisades de
vetenskapliga och ekonomiska angelägenheterna,
lagstiftnings- och förvaltningsfrågorna; det
Mindre bibehöll den disciplinära myndigheten öfver
ungdomen och skulle vaka öfver undervisningen
och examinationen. Redan inom 8 år aflöstes dessa
statuter af de nu gällande af 28 jan. 1916 (se om dem
Universitet, sp. 1122 ff.). — I utomordentlig grad
har riksdagens omsorg om universitetet återverkat
på dess utveckling under 1800-talet. Det var ock
på tiden, att den lånade sin stödjande hand, ty i
öfver 200 år hade detta måst hjälpa sig fram med sina
egna tillgångar. 1828—30 års riksdag gaf det första
blygsamma anslaget å 13,275 rdr till lärarkraftemas
stärkande; anslagen utsträcktes snart äfven till
institutionernas materiel och växte oupphörligt. Det
dröjde dock ganska länge, innan något bidrag gafs
till institutionernas kostsamma och dock nödvändiga
byggnader. Ännu Carolina rediviva uppfördes ju 1817—40
uteslutande på universitetets bekostnad (frånsedt
Karl XIV Johans vackra gåfva); först vid 1840—41 års
riksdag gafs anslaget till det nya observatoriet,
sedan följdt af många andra. Den nya anatomiska
institutionen (1847—50) uppfördes dock ensamt med
universitetets medel, och nya universitetshuset
bekostades till stor del af detsamma. Statsbidragets
storlek växte emellertid alltjämt: 1877 var det
redan uppe i 340,000 kr., tjugu år senare i 469,000
och utgjorde 1917 1,446,000, d. v. s. mer än hälften
af universitetets hela årsinkomst (2,309,000). Man
jämföre, att 1827, då universitetet ännu lefde blott
på egna inkomster, utgjorde dessa 19,500 rdr. — På
riksdagen var universitetet representeradt 1828—66
genom två valda medlemmar i prästeståndet, rättigheten
bortföll med representationsreformens genomförande
(1866); till kyrkomötet eger däremot teol. fakulteten
rätt att utse två led. (k. förordn. 11 nov. 1863).
Lärarantalet har stegrats starkt. Ännu 1809 var
de ord. professorernas antal 21 (blott 3 flera
än 1655). Den första nya professuren (modern
litteratur och estetik) tillkom 1833, sedan
följd af allt flera. 1878 funnos 34 ord. och 18
e. o. professorer. Genom adjunkturernas förvandling
till e. o. professurer ökades antalet och var 1901
35 ord. och 26 e. o. professorer. Docentantalet
steg från 21 år 1827 till 69 år 1909. Rätten till
afsked med full lön, som ända till 1873 kunnat
tillfalla blott de fyra äldste professorerna,
utsträcktes då till alla vid fyllda 65 års ålder. —
Språkmästarna ersattes med adjunkter (den tyske
1839, den franske 1846); i deras ställe tillskapade
1888 års riksdag 3 universitetslektorer (i franska,
tyska och engelska). Fäktmästaren ersattes 1872 af
en lärare i gymnastik och vapenföring. Dansmästaren
försvann 1844. Stallmästaren bibehöll sig, ehuru
undervisningen f. n. hvilar, då universitetet saknar
stall och det förhyrda ridhuset förvandlats till
fabrik. Musikundervisningen blef en helt annan, sedan
sådana män som J. K. F. Hæffner, J. E. Nordblom och
J. A. Josephson tagit ledningen, och studentsången
vann under O. Arpis ledning världsrykte.
Den vetenskapliga verksamheten blef under 1800-talet
en helt annan redan därigenom, att det teol. trycket
alldeles upphört och hvarje vetenskap arbetade med
full frihet; än mer betydde, att rum oupphörligt
bereddes för nya vetenskaper och att somliga
fingo flera representanter. Latinet upphörde
af naturliga skäl att vara vetenskapens utvalda
språk. I föreläsningarna hade det svenska språket
trängt in redan under senare hälften af 1700-talet;
med rektorsprogrammen gick det långsammare. Från 1848
blef det dock så godt som regel, att dessa skrefvos
på modersmålet; från 1839 fingo alla, som ville det,
skrifva sina disputationer på svenska. Slutligen
bestämdes genom 1852 års statuter, att alla
gradualafhandlingar (de s. k. exercitiedisputationerna
försvunno härmed) skulle författas af de studerande
själfva. Den farhåga, som då uttalades af en
professor, att "dessa disputationer, långt ifrån
att blifva en vinst för litteraturen, skulle
blifva ett missbruk af tryckfriheten", har så
litet slagit in, att våra afhandlingar tvärtom
ofta utgöra värdefulla insatser i den vetenskap de
behandla. Lärarnas vetenskapliga produktion har
varit betydande och skulle ha varit än starkare,
om särskilda medel funnits för offentliggörandet af
deras vetenskapliga arbeten. Namn af hög rang saknas
icke efter 1809; några förtjäna särskildt nämnas,
så inom historien E. G. Geijer, F. F. Carlson,
K. G. Malmström, H. Hjärne, i kyrkohistorien
L. A. Anjou, i litteraturhistorien P. D. A. Atterbom,
B. E. Malmström, H. Schück, i filosofien S. Grubbe,
K. J. Boström och hans lärjungar, i de nordiska
språken K. Säve, A. Uppström och A. Noreen, i
matematiken K. J. Malmsten, i fysiken A. J. Ångström,
i medicinen P. von Afzelius och I. Hwasser, i
juridiken P. E. Bergfalk; utrymmet förbjuder nämna
flera. Af samma orsak förbigås examensväsendet;
det bör dock påpekas, att studentexamen (se
d. o.) fr. o. m. 1864 förflyttades från universitetet
till de allmänna läroverken. — Studentantalet växte
långsamt under tidehvarfvet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
