Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungerska litteraturen - Ungerska Sankt Stefansorden. Se Ordnar - Ungerska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
Ungerska Sankt Stefansorden-Ungerska språket
1062
L. Katona och F. Szinnyei, "Geschichte der
unga-rischen literatur" (i "Sammlung Göschen",
n:r 550, 1911; med rikhaltig bibliografi öfver
öfversätt-ningar af ungerska författares verk,
litteraturhistoriska arbeten m. m.); rätt
fyllig öfversikt öfver den nyare litteraturen
i samlingsverket "Ungarn" (Leipzig, 1918).
- K. B. W.
Ungerska Sankt Stefansorden. Se Ordnar.
Ungerska språket hör jämte voguliskan och ost-jakiskan
till den östligaste, s. k. ugriska gruppen af de
finsk-ugriska språken. Om ungerskans utbredning och
antalet ungersktalande se Ungrar na. Ungerskans
dialekter stå hvarandra och skriftspråket rätt
nära och indelas i följande grupper: 1) de västra
dialekterna, i trakterna kring Raab, med den
ålderdomliga Göcsejdialekten; 2) dialekterna "på
andra sidan Donau", i trakterna kring Plat-tensjön;
3) dialekterna i låglandet (Alföld) från Ärad i
ö. till Nagy-Kanizsa s. v. om Plattensjön i v.;
4) Donau-Theiss-dialekterna n. om de föregående;
5) pa/ocz-dialekterna in. v., n. om Donau; 6) de
nordöstra dialekterna; 7) dialekterna i västra
Siebenburgen "på andra sidan Kirålyhågöpasset"
(mellan Grosswardein och Klaussnburg); och 8)
szeklernas (se d. o.) dialekter i östra Siebenburgen,
till hvilka äfven de egendomliga csango-dialekterna
i Moldau räknas; gruppen 8 öfverensstämmer i många
afseenden med grupperna l och 2, hvilket härrör däraf,
att szeklerna (redan på 1000-talet) flyttats som
gränsvakt till sina, nuv. boningsplatser troligen
från västra Ungern. - De äldsta minnesmärkena af
ungerskt språk äro en mängd ort- och personnamn
i diplom alltifrån 1055; de äldsta sammanhängande
texterna äro det s. k. Halotti beszéd från 1200-talets
början och de omkr. 100 år yngre Königsbergfragmenten
(se Ungerska litteraturen); viktigt är äfven ett
antal glossor i ett mellan 1290 och 1310 skrifvet
homi-liemanuskript från Gyulafehérvår (Karlsburg i
Siebenburgen). Dessa fornungerska språkminnesmärken,
hvilkas rätta läsning erbjuder stora, ännu icke fullt
lösta svårigheter, stå särskildt i vokalis-men på
en mycket ursprungligare ståndpunkt än den senare
ungerskan: hodu utu, nu had-ut "armé-väg"; keyk,
nu kék "blå"; ahszin, nu asszony "fru"; tonoht,
senare tanojt, nu tanit "undervisar" o. s. v. 1400-
och 1500-talens handskrifter (afrättade på många
olika dialekter) stå redan den nuvarande ungerskan
mycket närmare. Ett enhetligt skriftspråk uppstod
först mot 1500-talets slut och i 1600-talets början
med Kårolis utmärkta bi-belöfversättning (1590) och
Påzmånys (se d. o.) verksamhet. Af särskild betydelse
för dess utveckling blefvo sedermera Gyöngyösi,
Csokonai, S. Kisfaludy, Kölcsey och "neologerna"
(ordnybildar-na) Faludi, David Baröti Szabö
(1739-1819) och framför allt Kazinczy (se Ungerska
litteraturen); de öfverdrifter, till hvilka neologerna
ofta gingo, och de brott mot språket de föröfvade
(värst af alla David Barczafalvi Szabö, 1753 eller
1755-1828) framkallade heta strider och i senare
tider en kraftig reaktion, ledd af G. Szarvas (se
d. o.) och hans lärjungar. Ännu kvarstår emellertid
en mängd af neologernas språkvidrigt bildade ord i
bruk och har fått en sådan häfd, att de icke vidare
kunna utrotas. Trots de puristiska sträf-vandena
finnas också många germanismer kvar i
språket, och i den lättaste stilen är Wientyskans
inflytande oemotståndligt. I bättre litteratur
sträfvar man ofta medvetet att följa franska
stilideal; den akademiska stilen är dock ofta
retorisk, tung och latiniserande.
Ungerskan skrifves med latinska
bokstäfver. Ortografien är i det hela enkel och
ljudenlig. Det korta a är ett mycket dunkelt,
med läpprundning uttaladt a; det korta e uttalas
i vissa ord och ordformer som ett mycket öppet ä,
i andra åter ungefär som i sv. den; denna skillnad
har likväl i många dialekter liksom också i allt
större utsträckning i det bildade talspråket
upphäfts till förmån för det öppnare uttalet (i
språkvetenskapliga arbeten betecknas det slutna
ljudet e, t. ex. nekem "åt mig"; te "du"); o är
ett mycket slutet å-Ijud; u och u uttalas som i
tyskan. Långa vokaler tecknas med ett streck (ii
och ö med två streck) öfver vokaltecknet; det långa
a är mycket öppet, de öfriga långa vokalerna é, ö
o. s. v. mycket slutna. Af konsonanterna uttalas k, p,
t utan aspiration; ty som muljeradt t: atya "fader";
gy som muljeradt d: magyar "ungrare"; "ungersk";
cz, i nystafning c som ts: arcz, are "ansikte";
cs som tf: csak "blott"; h alltid hörbart utom i
slutet af ord och stafvelser: méh, dativ méhnek,
nom. plur. méhek "bi"; sz som s: szép "vacker"; s
som /: est "afton"; z som s: kés "hand"; zs som /:
rözsa "ros"; ly fordom som muljeradt l, ett uttal,
som numera förekommer blott i några palöcz-dia-lekter,
medan ly eljest i största delen af landet och af alla
bildade uttalas som j och i dialektgrupperna l och 2
(se ofvan) som 1: lyuk "hål"; kiråly "konung"; ny
som muljeradt n: nyelv "språk"; i ng måste g alltid
höras: häng, nom. plur. hangok "ljud". Då i böjnings-
eller afled-ningsformer och sammansättningar en
tonande konsonant kommer att stå omedelbart före
en tonlös, blir den i många fall tonlös; en tonlös
konsonant blir likaså i många fall tonande framför
en tonande konsonant: dob "han kastar", dobtam
[då^tam] "jag kastade", dobhat [då’phat] "han kan
kasta"; rozs [råj] "råg", rozskenyér [rå’jke-njer]
"rågbröd"; Bécs [betJ] "Wien", Bécsbe [beMjbä]
"till Wien". Långa konsonanter dubbel-skrifvas;
vid dubbeltecken fördubblas då det första tecknet:
(rossz [rass] "dålig", öccse [ö;ttjä] "hans yngre
broder"; kirdllyal [ki’räjjal] "med konungen"). Den
alltid mycket starkt framhäfda huf-vudaccenten
hvilar på ordets första stafvelse. - I familjenamn
förekomma allehanda arkaistiska skrif-sätt: Dessewffy
[dä’jöfi], Jösika [jå’jika], Batthyåny [ba^tjänji]
o. s. v.; särskildt ofta skrifves i dem ett slutande
-i som -y: Vörösmarty, Kisfaludy m. m. - Alla icke
sammansatta ord äro antingen högvokaliska (i hvilka
det blott förekommer de främre vokalerna e, i, ö, u,
korta eller långa) eller lågvokaliska (i hvilka det
åtminstone finnes en bakre vokal, a, o, u, kort eller
lång); de flesta ändelser, som innehålla en vokal,
ha både en hög-vokalisk och en lågvokalisk form, som
efter vokalharmoniens lagar läggas till resp. hög-
och lågvokaliska ord (ex. nedan).
Grammatiskt kön saknas i ungerskan. - Bestämd
artikel är a, framför vokal az; obestämd artikel är
(räkneordet) egy. - Endast en deklination finnes,
och kasusändelserna äro desamma i singularis och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
