Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Hermannstadt, omkom Andreas på flykten,
och kejsaren måste (1600) erkänna Mikael såsom
"arfståthållare" af Transsylvanien. Nya strider
utbröto mellan denne, Sigismund (definitiv
afsägelse 1602, d. 1613) och de kejserlige, som
likväl ej kunde bevara sin öfvermakt under det
pågående växlingsrika kriget mot turkarna. Stefan
Bocskay utropades till vojvod af Transsylvanien
(1604), slöt sig till turkarna och trädde i spetsen
äfven för de habsburgsk-ungerske protestanterna och
"malkontenterna". Kejsaren måste (1606) erkänna
Bocskay, som innehade största delen af konungariket,
och bevilja sina ungerska undersåtar politisk
autonomi och fri religionsöfning (freden i Wien),
äfvensom lämna Porten i okvald besittning af dess
eröfringar (freden i Zsitvatorok). Efter Bocskays
plötsliga död valdes, under häftig partistrid,
Sigismund Rákóczi till hans efterträdare (1607),
men denne måste afstå sin värdighet åt Gabriel
Báthori (1608), som bekräftades däri af Porten. I
det habsburgska U. undanträngdes Rudolf af sin
broder ärkehertig Mattias (konung af U. 1608–19)
med tillhjälp af den aristokratisk-protestantiska
oppositionen (valkapitulation ang. bl. a. jesuiternas
utestängning). Missnöjet upplågade dock åter till
följd af fortsatta katolska reaktionsförsök,
medan Mattias inblandade sig i stridigheterna
mellan de transsylvanska ständerna och Gabriel
Báthori (mördad 1613). Han måste dock erkänna
dennes efterträdare Gabriel Bethlen (Bethlen
Gábor, 1613–29), som stödde sig icke blott på
folkgunst och Portens skydd, utan äfven på sina redan
inlagda krigiska förtjänster och sin duglighet som
regent. Under Ferdinand II (1619–37) uppträdde
Bethlen såsom den protestantiska och nationella
resningens ledare i de habsburgska länderna, lät
utropa sig till konung af Ungern (1620), men afstod
efter bömarnas och österrikarnas nederlag (freden
i Nikolsburg 1621) Stefanskronan till kejsaren,
som utnämnde honom till riksfurste, gaf honom ökade
besittningar i U. och Schlesien och förpliktade sig
att upprätthålla de habsburgske ungrarnas privilegier
(pacifikationsriksdagen i Oedenburg 1622). Efter ny
osämja bekräftades freden (i Wien 1624), men Bethlen
uppgaf icke sin plan att i förbund med Turkiet
och Frankrike, Sverige, Danmark och Brandenburg
störta den habsburgska monarkien. Efter ett kort
vapenskifte med Wallenstein (1625) måste han dock
på grund af Danmarks nederlag inskränka sig till en
djupt anlagd diplomati, hvars frukter han ej fick
skörda. Hvarken hans änka, Katarina af Brandenburg,
eller hans brorson Stefan Bethlen kunde bevara hans
efterlämnade makt, som tillföll Georg Rákóczi
I (1630–48). Försiktigare än Bethlen, dröjde
Rákóczi att inblanda sig i Trettioåriga kriget,
tills oppositionen i det habsburgska U., som lugnats
af palatinen Esterházys konstitutionella styrelse,
under Ferdinand III (1637–57) blifvit retad genom
nya jesuitiska stämplingar, och Torstensons segrar
syntes lofva en lätt framgång för alla kejsarens
fiender. Enligt förbundsfördrag (1643) med Sverige
och Frankrike grep Rákóczi till vapen, men, skrämd af
Portens hotelser, nöjde han sig med den fördelaktiga
freden i Linz (1645) och kejsarens nya eftergifter
till de protestantiske ungrarna (riksdagen i Pressburg
1646–47). Sonen
Georg Rákóczi II (1648–60) störtade sig genom sitt
eröfringståg mot det af Sverige angripna Polen (1657)
i krig med Porten, som emot honom uppsatte andra
vasallfurstar: Frans Rhédey, som afsade sig sina
anspråk 1658, och Ákoz Barcsay. Rákóczi
omkom i striden, hans af själfständighetspartiet
valde efterträdare Johan Kemény (1661–62) likaså,
efter Barcsays afrättning, och sultanens kreatur
Mikael Apafi I (1662–90) behöll furste värdigheten. Ur
den transsylvanska oredan utspann sig under Leopold I
(1657–1705) ett turkiskt krig äfven i det kejserliga
U. (1660–64). Oaktadt de kejserliges seger vid
S:t Gotthard (1664) fingo turkarna behålla flera
eröfrade ungerska fästningar (freden i Eisenburg
l. Vasvár). Ungrarnas harm gaf sig luft i den
vidt utgrenade "magnatsammansvärjningen", som först
underblåstes, sedan förråddes af Frankrike; innan den
kommit till fullt utbrott, kväfdes den genom ledarnas
fängsling och afrättning (1671; "de tre grefvarna"
Zrinyi, Nádasdy, Frangepán). Frans Rákóczi I (son
till Georg Rákóczi II), som med de sammansvurnes hjälp
hoppats undantränga Apafi i Transsylvanien, skonades
af kejsaren till lifvet. Men Wienregeringen och
jesuiterna framkallade genom sina försök till katolsk
restauration och ungerska författningens omstörtande
en vida farligare folkresning ("kuruzzkriget"),
hvars ledning öfvertogs af Emerich Thököly
(1674) med understöd från Frankrike, Porten och
Apafi. Under kejsarens krig med Frankrike grep
upproret mer och mer omkring sig i U. trots hans
konstitutionella och kyrkopolitiska eftergifter
("dietaldekretet" i Oedenburg 1681). När turkarna
tågade mot Wien (1683), förenade Thököly sig öppet
med dem för att vinna U:s krona. Men kejsarens
och hans bundsförvanters segrar lade U. för hans
fötter. Buda eröfrades (1686), och året 1687 bildar
epok genom general Caraffas "blodsdomstol i Eperjes"
öfver Thökölys anhängare (han själf internerades af
Porten i Asien), storvesirens nederlag vid Mohács,
Apafis underkastelse (fördraget i Blasendorf) och
riksdagsbeslutet i Pressburg, hvarigenom de ungerska
ständerna erkände habsburgska husets arfsrätt och
afsade sig insurrektionsrätten. Under turkiska
krigets fortsättning pacificerades U. genom stränga
förvaltningsåtgärder, och den serbiska invandringen
(1690–91) gaf den kejserliga regeringen tillfälle
att upprätta en mot magyarerna afvog privilegierad
korporation. Mikael Apafi II (1690–97) afsade
sig regeringen, och Transsylvanien återförenades
definitivt med det ungerska konungariket, ehuru dess
politiska och administrativa autonomi bekräftades
(författningsdiplomet 1691). Freden i Karlowitz (1699)
afslöts ej å ungerska kronans, utan blott å kejsarens
vägnar, utestängde de flyktige ungerske insurgenterna
från fäderneslandet och kvarlämnade Temesvárbanatet i
Portens våld. Missnöjet med den kejserliga politiken,
i synnerhet med inkräktningarna på ständernas
skattebevillningsrätt, föranledde under Spanska
tronföljdskriget en ny ungersk resning (1703), som
gynnades af Frankrike och leddes af Frans Rákóczi II
(son till Frans Rákóczi I). Han utropades till furste
af Transsylvanien (1704), och på mötet i Szécsény
(1705) organiserades en ungersk konfederation, som
på mötet i Ónod (1707)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
