Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främjande, den italienska humanismens befruktande
inflytelser i form af vittra sällskap, begynnande
högskolor och rikare bildningsmedel (Bibliotheca
Corvina). Men den samtida ungerska adeln hade
icke nog endräkt och kraft för att upprätthålla
en nationell dynasti, utan undansköt Mattias’
naturlige son Johan Corvinus och valde den svage
jagellonen Vladislav II (1490–1516), som redan
innehade Böhmens krona. Såväl för magnaterna,
främst ätten Zápolya, som för lågadeln med den
firade statsrättsteoretikern Verböczy i spetsen var
hufvudsaken att i skygd af denna personalunion befästa
sin privilegierade ställning och stänga vägen till
tronen för de misstrodde habsburgarna. De turkiska
angreppen blefvo allt farligare; försöket att väpna
allmogen emot de otrogne ledde till ett mödosamt
undertryckt uppror af bönder under ledning af Dózsa
(se d. o.) emot adeln (1514), hvarefter böndernas
lifegenskap genom lag stadfästes, och under den
allmänna förvirringen förmåddes Vladislav af kejsar
Maximilian I att fullborda den länge hindrade
uppgörelsen emellan habsburgska och jagellonska
husen genom ett dubbelt giftermålsaftal för deras
barn och ett ömsesidigt arffördrag (kongressen i
Wien 1515). Under Vladislavs omyndige son, Ludvig II
(1516–26), hvars bräcklighet syntes lofva godt för
habsburgarnas utsikter, urartade adelsregementet i
full anarki, medan fienden stod i landet, som lämnades
i sticket af undersåtar och bundsförvanter. Belgrad
eröfrades af turkarna (1521); på slagfältet vid Mohács
(1526) stupade konungen (eller omkom på flykten)
med en fåtalig adelshär, och den ungerska staten
sprängdes för århundraden.
IV. Partikrigen under rikets splittring och turkiska
oket (1526–1711). Under turkarnas härjningar skänkte
dubbla konungaval riket två fientliga konungar:
Ferdinand af Österrike och vojvoden af Transsylvanien,
Johan Zápolya (med understöd af Verböczy). Emot
Ferdinand, som förvärfvat äfven Böhmens krona och
med vapenmakt inträngde i U., sökte Zápolya hjälp hos
sultanen (1528), som skylde sitt eröfringsbegär under
masken af U:s skyddsherre och skiljedomare mellan
partierna. Upprepade turkiska öfverfall af U. och
Österrike (tåg mot Wien 1529 och 1532) närmade de
kristne medtäflarna till hvarandra. Zápolyas sluge
rådgifvare, munken Martinuzzi ("broder Georg";
af den kroatiska släkten Utiešenovič), medlade
förlikningen i Grosswardein (Nagy-Várad, 1538),
hvarigenom båda furstarna erkände hvarandras ungerska
konungatitlar och besittningar, Ferdinand behöll
Kroatien, Zápolya på lifstid Transsylvanien, som
sedan skulle hemfalla till habsburgarna. Portens vrede
och partiernas ömsesidiga misstroende omintetgjorde
likväl fördraget. Efter konung Johans död (1540) vände
sig hans nyfödde son Johan Sigismunds förmyndare till
sultanen, som bemäktigade sig mellersta U. och Buda
(1541), där Verböczy dog som domare öfver storherrens
kristna undersåtar. Johan Sigismund utnämndes
till Portens vasallfurste öfver Transsylvanien,
och om västra U. utspann sig et långvarigt krig
mellan Ferdinand och turkarna. I huset Zápolyas namn
förde Martinuzzi, numera kardinal, en tvetydig och
själfvisk politik, som han krönte genom ett fördrag
med Ferdinand om utbyte
af Johan Sigismund Zápolyas anspråk på U. och
Transsylvanien emot några schlesiska furstendömen
1551); men han lönnmördades kort därpå af den
förres officerare. De tre transsylvanska nationerna
lyIlade åter Johan Sigismund (1556), och Ferdinand
måste erkänna de turkiska eröfringarna och för sin
del af riket köpa fred af sultanen mot årlig
tribut (1562). I det styckade U. ökades
oredan af religionssöndringen, ehuru reformationen
tillika främjade den nationella bildningen. Tyskarna
och slovakerna slöto sig till lutheranismen, medan
kalvinismen utbredde sig bland magyarer
och szekler, i Transsylvanien korsad af den
socinianska unitarismen. Inom det habsburgska
området förföljdes i allmänhet protestanterna,
som åtnjöto större fördragsamhet under sultanens
spira. I det osmanska U. utöfvade paschorna,
i synnerhet i början, en godtycklig makt; tunga
skatter pålades, och ungdomen instacks hoptals
i janitscharhären, men komitatförvaltningen
skonades och användes till redskap emot den
tyska invasionen. I det habsburgska U.
rådde split emellan konung och ständer, adel
och allmoge, främmande legotrupper och inhemskt
landtvärn (honvéd), äfvensom ständig farhåga för
kejsarens afsikter att införlifva landet med sina
öfriga besittningar och med Tyska riket. Äfven under
Maximilian II (1563–76) fördes krig med
turkarna (Zrinyis försvar af Sziget 1566)
och med Johan Sigismund, som efter långt vacklande
emellan Porten och kejsaren ändtligen förlikte
sig med den senare (freden i Prag 1570) och för
sin lifstid behöll Transsylvanien jämte
angränsande delar af östra Ungern. Men sedan han
dött utan arfvingar (1571), valde de transsylvanska
ständerna till sin vojvod Stefan Báthori,
som förnyade tributplikten till Porten,
häfdade sin ställning (som katolik med hjälp
äfven af inkallade jesuiter) emot inhemska,
af kejsaren understödda fiender och korsade
dennes politik tillika genom sitt val till
polsk konung (1575). Vojvodskapet i Transsylvanien
öfvergick, likaledes genom ständernas val, till
brodern Kristofer (1576), som efterträddes af sin
son Sigismund (1581). Ständerna framtvungo
jesuiternas utvisning (1588), men den unge
fursten sökte, ledd af sina biktfäder och sin
kusin kardinal Andreas Báthori, stöd emot den
kalvinistiska adeln äfven hos kejsar Rudolf
II (konung af U. 1572–1608), som å sin sida åter
angreps af turkarna (1592). I förbund (1594)
med furstarna af Moldau och Valakiet reste
Sigismund sig emot sultanens öfverhöghet, afslöt
ett arffördrag med kejsaren och förmälde sig
med en habsburgsk prinsessa (1595). Han vann till
en början jämte sina allierade stora framgångar
och uppträdde såsom de senares öfverherre med
titel af "konung af Transsylvanien, vojvod
af Valakiet och Moldau". Men Moldau slöt
sig till Polen; Mikael af Valakiet traktade
efter samma välde som Sigismund, och i förtviflan
afträdde denne mot furstendömen i Schlesien sitt land
till kejsaren (1598). Snart ångrade han sig dock,
återvände till Transsylvanien, inlät sig i
nya förhandlingar med habsburgarna och afstod
vojvodskapet till Andreas Báthori (1599), som
invaggades i säkerhet af påflige nuntien
Malaspina å Rudolfs vägnar och öfverrumplades af
kejsarens förmente vasall Mikael. Besegrad i slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
