Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tysvær ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tekniska undersökningar, vid hvilka hastigheten
behöfver bestämmas. Hastighetsmätarna äro af
två principiellt olika slag, registrerande och
icke registrerande. Gemensamt för båda slagen är,
att de drifvas med utväxling från en af fordonets
hjulaxlar samt att hastigheten i hvarje ögonblick
anges med visare på en graderad tafla. Bland de
registrerande hastighetsmätarna är Hausshälters
den mest kända. Apparatens konstruktion är rent
mekanisk. Hjulaxelns rörelse öfverföres med konisk
kuggväxel eller med kedja till en vertikal axel, som
med snäckutväxling drifver en horisontell axel. På
denna är anbragt en räfflad cylinder med räfflorna
parallella med axeln. Vidare finnes en vertikal axel,
som med konstant hastighet drifves af ett urverk,
hvilket dessutom drifver registreringsremsan. På
denna axel sitter det s. k. fallstycket, en
cylinder med horisontella räfflor, som emellertid äro
aflägsnade på en mindre del af omkretsen. Fallstycket
kan förskjuta sig utefter sin axel och samarbetar
med nyssnämnda på den horisontella axeln anbragta
cylinder. När hjulaxeln rör sig, vrider sig sistnämnda
cylinder och lyfter därvid fallstycket, till dess
den släta delen af detsamma kommer midt för den
horisontella cylindern, då fallstycket faller tillbaka
för att vid sin fortsatta vridning åter upplyftas
af den horisontella cylindern, Fallstyckets lyfthöjd
är proportionell mot den horisontella cylinderns
rotationshastighet, d. v. s. mot den hastighet,
med hvilken hjulaxeln roterar. Fallstyckets
lyfthöjd öfverföres dels till visaren, dels till
pappersremsan. Hastigheten markeras hvar tredje
sekund. På registreringsremsan anges utom hastigheten
jämväl väglängden och tidsintervaller, hvarför
hastigheten med diagrammet kan bestämmas på hvarje
punkt af banan samt vid hvilken tidpunkt som helst. Af
de hastighetsmätare, som kommjt till användning
i Sverige, är flertalet icke registrerande. Den
vanligaste bland dessa torde vara en tysk
konstruktion, som af den svenske försäljaren erhållit
benämningen Pentahastighetsmätaren. Denna
är afsevärdt enklare än den ofvan beskrifna och är
baserad på magnetelektriska verkningar. På apparatens
hufvudaxel är anbragt en permanent magnet, som vid
sin rotation åstadkommer hvirfvelströmmar i ett
mellan magnetens polytor anbragt ankare, hvilket
på grund däraf sträfvar att deltaga i magnetens
rotation. Denna sträfvan motverkas emellertid af
en spiralfjäder, som tillåter ankaret vrida sig
en viss vinkel, proportionell mot magnetfältets
vridmoment och följaktligen mot den hastighet,
med hvilken magneten roterar, d. v. s. fordonets
hastighet. På ankarets vridningsaxel är visaren
anbragt. Apparaten drifves i regel direkt från
hjulaxeln medelst en böjlig axel. För statens
järnvägar gäller den bestämmelsen, att lokomotiv med
en största tillåten hastighet af mer än 60 km. i
timmen skola vara utrustade med hastighetsmätare.
Frn.
Tåghängslen, krigsv. Se Hängselbock.
Tågkilometer. Se Järnvägsstatistik, sp. 448.
Tågmarsch (Tåg, Resmarsch). Se Marsch 1,
sp. 1058. Bestämmelser rörande truppers förflyttning
under tågmarsch jämte inkvartering och underhåll
därvid finnas i k. förordn, af 6 sept.
1842, hvilken ersatte den föregående
s. k. tågordningen af år 1791.
C. O. N.
Tågmotstånd, järnv., sammanfattningen af
det vid lokomotivs och vagnars rörelse uppkommande
motståndet. Vid rak, horisontell bana sammansättes
motståndet hufvudsakligen af släpfriktionskrafter
från alla glidande delar på järnvägsfordonen,
af rullfriktionskrafter från hjulens rullande
på skenorna, af stötar vid ojämnheter i banan
samt af luftens motstånd. Dessa krafter äro i
allmänhet proportionella mot tågets hastighet
utom luftmotståndet, som växer med kvadraten på
tåghastigheten. Vid stigningar eller lutningar
inträder en ökning, resp. minskning af motståndet,
som är lika med den i banans riktning fallande
tyngdkomponenten, hvilken är positiv eller negativ,
allteftersom tåget rör sig uppför eller utför. Vid
gång i kurvor inverka kurvradien, yttre skenans
förhöjning samt tåghastigheten. Vid noggrannare
undersökningar böra motstånden för vagnar och
lokomotiv beräknas hvar för sig, då de växla med
olika vagntyper och lokomotivkonstruktioner samt
äro beroende af, huru väl den rullande materielen
är underhållen. Hänsyn bör äfven tagas till det
tillstånd, hvari banunderhållet befinner sig. Ett godt
öfverslagsvärde för det sammanlagda tågmotståndet
(M) vid en väl underhållen, normalspårig bana kan
emellertid erhållas ur formeln
M = [2,4 + v²/1300 + s + 650/(R — 55)]G,
där v = tåghastigheten i km. pr timme, s = stigning
i mm. på 1000 mm:s banlängd, R = kurvradien
i m. och G = sammanlagda tågvikten i ton.
L. P-n.
Tågordning. Se Tågmarsch.
Tågrum, sjöv., det rum ombord på ett örlogsfartyg,
där tågvirke och block, tillhörande fartygets
skepparuppbörd, förvaras. Den man, som har närmaste
tillsynen däröfver, kallas vanligen tågrumskarl. På
handelsfartyg kallas motsvarande rum kabelgatt (se
d. o.). R. N.*
Tågsladd, sjöv. Se Sladd 2.
Tågspärr, krigsv., kallas en tvärs öfver en
farled anbragt stängselanordning, som utgöres af
medelst bojar uppburna grofva trossar. Jfr Fästning,
sp. 319, och Stängselanordningar, sp. 592.
L. W:son M.
Tågsätt, järnv. Järnvägstågens sammansättning af
personvagnar är på svenska statens järnvägar samt på
större enskilda järnvägar fastställd genom normalplan
för tågsätten, hvilka kunna bestå af ett eller
flera vagnsätt. Vagnsätten bestå af en eller flera
personvagnar af olika klasser och typer, postvagnar
och resgodsvagnar. C. A. S.
Tågtidtabell, järnv. Se Tidtabell.
Tågvirke, kollektivbenämning på olika slags gröfre
spånad, alster af repslageri, såsom tåg, rep, tross,
lina m. m. Tågvirke tillverkas af hvarjehanda råämnen
ur växtriket (om sådant tågvirkes tillverkningssätt
se Repslageri) och ur djurriket samt af metaller. På
senaste åren framkallade bristen på växtfibrer under
Världskriget en stor industri af pappersgarn, som
sedan kan sammanslås till tågvirke af förut vanliga
typer. Från äldsta tider ha bast, hvalrossskinn,
nöthår, tagel, hampa och lin användts till
tågvirke. Sedermera började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
